14 november 2026

Morgonsyner

Med dåliga utsikter framåt för klart väder insåg jag att jag måste göra en ansträngning och gå ut ’mitt i natten’.  Jag hade förberett stativ med kamera och 85mm objektiv och behövde bara klä på mig och gå ut i trädgården när jag vaknade vid 3-tiden. Det är alltid en häftig syn att helt mörkervan komma ut och se stjärnhimlen, särksilt nu med både vinterhimmel och Jupiter/Mars-konjunktion. Det var ett par minusgrader, men ingen vind och ingen snö på marken, så på det sättet lättarbetat. Däremot hade kameran fastnat i ett läge som jag inte kunde komma ur, där skärmen bara visade en massa tekniska data och inte en bild av stjärnfältet. Lyckligtvis kunde jag sikta genom sökaren, och fokuseringen fungerade, men det var mycket frustrerande att inte lätt se bildutsnittet.

Jag började med några bilder mot Plejaderna, där nu också planeten Uranus syns. Vi har nu många år framför oss med Uranus högt i ekliptikan, vilket ännu känns lite ovant. Oppositionen kommer snart (26/11) så planeten rör sig sakta åt höger i det spännande området mellan Plejaderna och Hyaderna.

Jag hade som sagt problem med kameran, både inriktning och inställningar. Huvudmotivet var förstås Jupiter och Mars nära Regulus, och egentligen hade ett vidvinkligare objektiv (som härom morgonen) gjort det mer rättvisa. Med lite dis i luften blir i alla fall färgerna utpräglade, en rödaktig Mars, en blå Regulus och så blaffan Jupiter lite mitt emellan.

Efter lite krångel kunde jag blända ner till f/4 (i stället för 2,8), men den enda bilden med bra bildutsnitt fick då fula satellitspår på sig.

På kortexponeringar syns Jupiters alla månar, av en ovanlig slump fint upplinjerade, men tyvärr med skak i kameran. Här med 2,5 s exponering ser man att alla bilder blivit lite ovala

och här med 1,3 sekunder är det ännu värre

Sedan jag försäkrat mig om huvudmotivet kunde jag så sikta mot Orion, detta standardmotiv som lockar så starkt varje vinter. Det räcker med en enda 30s-exponering (med bländare 2,8) för att visa Orionnebulosan i all sin glans. Av en slump tittar Rigel fram nere till höger så att man har stjärnbildens nedre hörn klara för sig.

En DSS-summa av 5 exponeringar visar lite mer nebulositet, men är klart fulare

Himlen med blotta ögat är trots allt alltid något speciellt, och tack vare en fallen gran finns här en trädlucka ny för denna vinter. Sen anade jag några dismoln på väg att stiga, och 5 minuter efter denna bild var de över Orion, så jag var tursamt ute. Fast Mars och Jupiter var längre från molnen har deras dishaloer snarast blivit änu större(?)

 

Lämna ett svar