Månen i Plejaderna

Efter en hel del regnande hade det på kvällen klarnat upp, men luften var fuktig och disig. Jag trodde jag skulle behöva flytta kikarstativet för att kunna observera, och var rätt tveksam om jag ville göra mig det besväret. Men så märkte jag att månen faktiskt var synlig från det vanliga stället framför huset, så det var bara att plocka ut teleskopet (Megrez) och sätta igång.

En 68% belyst måne är obehagligt ljusstark, särskilt med lite dis i luften, och jag märkte snabbt att redan 1 sekunds exponering  var alldeles för mycket. Även Plejadernas ljusaste stjärna, Alcyone, är svår att se.

På 1/4 s syns fler stjärnor, men Electra är här 22.37 försvunnen bakom månen, och det är bara 10 minuter kvar tills även Merope ockulteras.

Här 22.47 är Merope försvunnen, och månen lite mindre påträngande med 1/8 s exponering

Åtta minuter senare har Celaeno kommit fram, medan Maia snart försvinner kort

Jag märkte sen att det även med fältkikare var nästan omöjligt att se stjärnorna i månskenet, men kunde visuellt genom teleskopet se Electra komma fram igen omkring 23.06. När jag satte tillbaka kameran slarvade jag med fokuseringen, så de senare bilderna är lite suddiga. Här 23.10 syns Alcyone fortfarande, liksom Electra, medan Maia är försvunnen

Klockan 23.22 är Alcyone borta och Maia tillbaka

och 23.31 syns även Merope

Sen orkade jag inte vara ute längre, med såpass trista bilder som resultat. Visuellt var det som sagt intressantare, eftersom man då hade månens alla detaljer att titta på. Kamerabilden gör den inte alls rättvisa, men är i alla fall mycket roligare än de överexponerade bilderna härovan. Exponeringstiden för denna detaljbild är bara 1/1500 sekund, alldeles för kort för Plejadernas relativt ljussvaga stjärnor.