29 september 2025

Fler Saturnusbilder

Om man vill filma Saturnus är det omöjligt med så liten trädlucka som nu, eftersom det är så mycket som ska klaffa med extra datorutrustning. (Det får bli med den något större luckan så småningom). Jag gick nu bara ut för att ta fler bilder med EOS-kameran i primärfokus av teleskopet (f=1000 mm), och det höll ändå på att bli fiasko när deklinationsrörelsen inte fungerade och jag manuellt slarvade bort planeten en lång stund.  När jag till sist fick den i synfältet körde jag bara en massa exponeringstider från 1/250 s till 30s och ägnade resten av tiden i luckan åt visuella observationer. Seeingen var inte särskilt bra, och det var svårt att ens urskilja ringen som ellitptisk och inte bara som ett smalt streck över skivan.

Även om man inte ser några detaljer är det  i alla fall intressant med så korta exponeringar att det faktiskt är Saturnusskivan man ser. Vid 1/250 s och 1/125 s är ringen nästan osynlig, medan den vid 1/60s är uppenbar. Dock ger slutaren mer eller mindre skakningar, och atmosfären stark dispersion (med Saturnus bara 17 grader över horisonten) så att överkanten av bilden blir blå och underkanten röd.

När månen Titan framträder är skivan helt överesponerad, men ringen anas fortfarande. Den näst största månen Rhea är osynligt nära planeten.

Med 6 sekunders exponering kan man se stjärnorna i närheten, medan Saturnus nu bara är en överexponerad skiva, om än lite oval. Sedan 26/9 har Saturnus rört sig klart närmare 24 Psc.

En 75s summabild visar svagare stjärnor och en lustig ”nebulosa” som förstås bara är en reflex i optiken

Alla bilderna tagna mellan 21.03 och 21.06, nästan rekordkort?

 

26 september 2025

Saturnus i teleskop

Det är tre år sen jag observerade Saturnus med SW200-teleskopet, och kvällens korta försök var mest för att få tidtabellen för den mindre trädlucka jag kan använda närmaste tiden. (Så småningom blir det en lite större lucka, men nu bara efter midnatt.) Omkring 21.10 kom planeten fram, och jag kunde med 100 gångers förstoring (10mm okular) se den mycket kantställda ringen och den stora månen Titan. Det påminde mycket om mina första teleskopobservationer av Saturnus för 60 år sedan (september 1965), för två Saturnusvarv sedan…

Sen fick jag ägna en lång stund åt att lista ut hur jag skulle koppla in kameran, eftersom det var så länge sen jag hade den stora kikaren igång. Det var förstås mycket enkelt när jag bara kom på det, men planeten hade nu 21.25 redan börjat komma in i träd igen. Så bildresultatet är klent. Här bara först en 20s-bild som visar planeten och stjärnorna i närheten. (Den 6 magnitudens stjärnan 24 Psc har ett Flamsteed-nummer, medan två 8 magnitudens stjärnor antingen var med i Hipparcossatellitens huvudprogram, HIP…, eller kom med i satellitens genommöntring av svagare stjärnor, TYC…).

På en 2s-bild ser man tydligare två ytterligare månar till vänster om planeten, Rhea och Thetys, medan skivan och ringen fortfarande är helt överecponerade.

Sen blev det inte mer denna kväll, men nu vet jag när jag ska vara beredd.

 

23 september 2025

Gör om, gör rätt!

Efter gårdagens Freia-miss ville jag förstås göra ett nytt försök innan det blev försent genom att asteroiden lämnade det fält jag observerade 17/9. Vädret verkade helklart, och jag hade en förberedd plan: CrB och Klytaemnestra med 85 mm  från 21.45 och sen Freia med 200 mm när den kom till sin trädlucka 22.15. När jag så kom ut möttes jag helt oväntat av en grå himmel utan stjärnor?! Det låg ett täcke av tunna dismoln över i stort sett hela himlen, och jag fick besviket gå in igen och klä av mig de varma kläderna. Jag ville i alla fall inte helt ge upp hoppet, eftersom jag var säker på att molnen var tunna, och när jag kollade igen 22.30 var himlen helt klar!

Jag fick snabbt börja med Freia (innan den skulle försvinna i träd på andra sidan luckan), och hade nu koll på hur den ljusa stjärnan delta Psc skulle ligga i fältet för att Freia skulle vara med ordentligt. Det lyckades precis enligt plan, och jämförelsebilden adderar Freia till min observerade lista av småplaneter. Det saknas nu bara två (62 Erato och 99 Dike) innan den är komplett upp till hundra, men de kan inte observeras förrän hösten 2026.

Med kamera plus 85mm-objektiv på iOptron-stativet kunde jag så ta nya bilder av 179 Klytaemnestra. Den är ganska svag, men har tydligt hoppat ett litet steg åt höger på jämförelsebilden.

Norra Kronan hade nu sjunkit ner bland trädtoppar, men R och T hade oförändrade ljusstyrkor

Sen råkade jag ut för det jag ofta gör när himlen är mörk och klar, märker förvånat några stjärnor som jag inte lagt märke till förut. Nu var det pi Herculis som hade för många svaga stjärnor uppe till vänster, så jag måste ta några bilder för att kolla. Naturligtvis har det alltid sett ut så, men nu fick jag ju på köpet med den stora klothopen M13, som redan med denna korta brännvidd avslöjar sig som en fläck större än en stjärna.

Slutsatser från kvällen:

1. Ge aldrig upp hoppet om klart väder

2. Planera ordentligt i förväg, men var beredd att ändra planen om det behövs

 

 

 

 

22 september 2025

Klart, kallt och slarvigt!

Höstdagjämningen kom med en helklar och kall kväll (med frost på morgonen), och jag ville framför allt ha en ny bild av småplaneten nr 76 Freia. Det blev det nu inte kan jag besviket konstatera när jag tittar på kvällens bilder…

Jag började med 85mm-objektivet och kameran på iOptron-stativet. Saturnus syntes i sin trädlucka, precis i opposition just denna kväll, liksom även Neptunus. Utan omtanke körde jag 30s-exponeringar, vilket med slarvinställt stativ ger onödigt avlånga bilder.

På en kortare exponering (4 s) ser man tydligt månen Titan. Om man jämför med samma utsnitt den  14/9 ser man också hur Saturnus rört sig åt höger jämfört med HIP-stjärnan.

Sen tog jag tre bilder av Norra Kronan, med det vanliga resultatet. R CrB och T CrB har samma ljusstyrka som de haft i ett par år nu

I Svanen sjunker i stället chi Cygni snabbt i ljusstyrka, som jag såg genom fältkikare häromdagen.

Med 85mm-objketivet ville jag också ta en bild med asteroiden nr 179 Klytaemnestra, eftersom den skulle vara lätt att hitta nedanför alfa Peg. Den är ljussvag, men tydligt synlig, och ska snabbt få en andrabild.

Sen övergick jag till 200mm-objektivet som går att fästa på min ’stora’ montering. Jag hade de cirkelkorrektioner utgående från gamma Peg som jag använde häromdagen. och för nr 134 Sophrosyne fungerade det nätt och jämnt, i så mån att planeten kom väl med på den nya bilden,  men med det nya läget farligt nära kanten på bilden från 17/9. Det blev alltså till sist en jämförelsebild, om än inte optimal. (Ju längre brännvidd desto viktigare att snabbt få en andrabild…).

För nr 76 Freia fungerade det alltså INTE, den hamnade på den nya bilden precis utanför kanten av fältet så det inte gick att göra en bra jämförelsebild. Om jag är lite omsorgsfullare kanske jag i kväll 23/9 kan göra det bättre…

 

 

17 september 2025

Mer asteroider

Himlen var i alla fall hjälpligt klar, med dismoln här och där, och jag satte kameran med 200mm teleobjektiv på stora stativet. Saturnus var (lite för tidigt enligt min preliminära tidtabell) redan på väg in i träd, men syntes i alla fall fortfarande klockan 22.05. Genom en lycklig slump syns både Neptunus och den karakteristiska fyrhörningen 27,29,30,33 Psc i bild.

En kortexponering visar de två största månarna, Titan och Rhea, och om man ser på motsvarande bild 14/9 syns det att Saturnus sakta rört sig åt höger.

Sen gällde det att ta en andrabild av nr 779 Nina vid alfa And(som också är vänstra övre hörnet av Pegasuskvadraten. Med större objektiv och längre exponering blev förstås dagens bild av mycket högre kvalitet, men jämförelsebilden fungerar

Med fältkikaren hade jag konstaterat att inget dramtaiskt hade hänt i Norra Kronan, men den var ännu synlig i en gles trädtopp. Här visar sig nu problemet med 200 mm brännvidd i stället för mitt vanliga 85, att hitta rätt. Jag tog flera bilder men summerade visar de att jag  bara fick med högra halvan av stjärnbilden och inte den vänstra med T CrB. Variabeln R CrB har i alla fall inte minskat märkbart i ljusstyrka.

Jag försökte inte ens peka upp mot Cygnus, men kunde med fältkikaren konstatera att chi Cygni redan har passerat sin maxljusstyrka för denna gång och nu lyste klart svagare än 17 Cygni.

Sen hade jag spanat in två svagare asteroider som jag hoppades skulle vara synliga trots det lite disiga vädret. För att hitta rätt fält körde jag monteringens cirklar utgående från gamma Peg, vilket som oftast fungerade bra. Men utom röda ’hot pixels’ hade jag idag också problem med ’amp glow’, som yttrar sig som ett ljust band i ena bildkanten. För bilder av något ”snyggt” hade det varit ett stort problem, men för asteroidbilder kan jag ignorera det så länge. Även det är en effekt av varm kamera, men jag minns inte att jag råkat ut för det tidigare? [NOT: det kommer så sporadiskt på bilderna att det kanske i stället är slarv med reflexer från min pannlampa?] Den fula 2-minuters summabilden av fältet för nr 134 Sophrosyne ser ut så här

Sophrosyne ligger precis bredvid en ljusare stjärna, men på en förstoring går de att separera, så det bör fungera som förstabild. (Andrabilden måste dock komma inom en vecka!) Den andra asteroiden 76 Freia är jag ännu mer angelägen om, eftersom den är en av bara tre som jag saknar med nummer under 100. Den låg på lägre deklination, och går bara att observera i ”Saturnusluckan”. Jag fick vänta lite, men fick sen sju bra 30s-bilder. Freia är svag, men tydligt synlig, så det känns som det viktigaste med kvällen

På slutet försökte jag undersöka trädgränserna bättre, men det var ganska hopplöst med det lilla 200 mm synfältet eftersom jag oftast bara pekade in i träd. Jag tror dock att denna bild visar en lucka ner till deklination -6 grader där jag alltså också kan observera Saturnus vid -3 grader. Där är planeten nu inte förrän ca 01.40 (azimut 187 grader), men alltså vid 23-tiden precis när det 26/10 åter blir vintertid och 23 då plötsligt är 22.

Längre upp till vänster om detta fält, deklination -1 till +8  har jag delar av en grankant till vänster vid azimut ca 183 grader

 

14 september 2025

Snabbutryckning

Helt oväntat såg jag plötsligt stjärnor, och skyndade mig ut för att om möjligt få lite koll på en trädlucka där Saturnus verkar kunna observeras från mitt kikarstativ. Tiden var förbi, men från tre meter österut var Saturnus ännu väl synlig i luckan. Att jag satte igång så snabbt innebar att kameran fortfarande var varm, och bilderna därmed mycket mer översållade med röda ’hot pixels’ än vanligt. DeepSkyStacker är bra på att sålla bort sånt, och en summa av två 15s-bilder visar Saturnus och Neptunus samt att moln redan är på väg.

Sen pekade jag slarvigt från kikarstället, och kollade bara högra kanten av luckan. Saturnus bör ha varit synlig fram till ca 22.26 och i storleksordningen 30 minuter, så nu har jag något att gå efter om jag vill filma Saturnus (och det vill jag eftersom det är längesen nu!). Ett förstorat utsnitt visar att månen Titan nu som väntat är långt till vänster om planeten (eftersom den var långt till höger den 7/9 och omloppsperioden är omkring 16 dygn).

Högre upp kring alfa Andromedae verkade himlen klar, och jag passade på att ta bilder som eventuellt skulle visa asteroiden nr 779 Nina nästan precis vid alfa. En trebilder summa visar klar himmel

och på ett utnsitt kring alfa syns Nina tydligt

Min vanliga arbetsgång, 5 minuter ute ger mycket av intresse!

 

12 september 2025

Månen i Plejaderna

Efter en hel del regnande hade det på kvällen klarnat upp, men luften var fuktig och disig. Jag trodde jag skulle behöva flytta kikarstativet för att kunna observera, och var rätt tveksam om jag ville göra mig det besväret. Men så märkte jag att månen faktiskt var synlig från det vanliga stället framför huset, så det var bara att plocka ut teleskopet (Megrez) och sätta igång.

En 68% belyst måne är obehagligt ljusstark, särskilt med lite dis i luften, och jag märkte snabbt att redan 1 sekunds exponering  var alldeles för mycket. Även Plejadernas ljusaste stjärna, Alcyone, är svår att se.

På 1/4 s syns fler stjärnor, men Electra är här 22.37 försvunnen bakom månen, och det är bara 10 minuter kvar tills även Merope ockulteras.

Här 22.47 är Merope försvunnen, och månen lite mindre påträngande med 1/8 s exponering

Åtta minuter senare har Celaeno kommit fram, medan Maia snart försvinner kort

Jag märkte sen att det även med fältkikare var nästan omöjligt att se stjärnorna i månskenet, men kunde visuellt genom teleskopet se Electra komma fram igen omkring 23.06. När jag satte tillbaka kameran slarvade jag med fokuseringen, så de senare bilderna är lite suddiga. Här 23.10 syns Alcyone fortfarande, liksom Electra, medan Maia är försvunnen

Klockan 23.22 är Alcyone borta och Maia tillbaka

och 23.31 syns även Merope

Sen orkade jag inte vara ute längre, med såpass trista bilder som resultat. Visuellt var det som sagt intressantare, eftersom man då hade månens alla detaljer att titta på. Kamerabilden gör den inte alls rättvisa, men är i alla fall mycket roligare än de överexponerade bilderna härovan. Exponeringstiden för denna detaljbild är bara 1/1500 sekund, alldeles för kort för Plejadernas relativt ljussvaga stjärnor.

 

 

 

7 september 2025

Månförmörkelse

Det är alltid spännande när man för en större astrohändelse är beroende av vädret vid en given tidpunkt. Det kan vara fint nära innan eller efter, men det väsentliga är just den timmen eller minuten. Så var det med månförmörkelsen, väderförutsägelserna svävade lite på målet, troligen fint, men inte säkert, och det verkliga vädret sen, fint länge, men sen ett stort dumt moln i sydost. Jag hade spanat ut platsen vid Boulehallen som den bästa fria horisonten, och till min förvåning stod tiotalet andra bilar på parkeringen med samma insikt. Molnet låg dock envist kvar, men möjligen med lite klar himmel under. Men hur vi spanade syntes varken den förmörkade månen eller Saturnus (nedanför till vänster), och många av åskadarna gav upp hoppet och körde hem. Jag har dock lärt mig genom åren att man inte ska ge upp förrän hoppet är helt ute, och även denna gång var det klokt att framhärda. När totaliteten var slut 20.53 kunde man till sist ana en strimma oförmörkad måne i molnen, och sen blev det successivt bara bättre. Jag hade med Megrez-teleskopet på ett fast stativ och kunde visa synen visuellt omväxlande med fotograferande.

Klockan 21.03 är det fortfarande den röda förmörkade delen som dominerar och fascinerar

Drygt 3 minuter senare ser man att det fortfarande finns moln, men ganska tunna och genomskinliga

Klockan 21.16 såg det ut så här med 1/4 s exponering

För att se detaljerna på den oförmörkade delen av månen måste man minska exponeringen drastiskt, och med hundra gånger kortare exponering är skuggan bara svart och tycks betydligt större än på den nästan samtidiga bilden ovan

Här syns samma fenomen omkring 21.24, detaljbild med 1/1500 s exponering

och samma vy med 1/8 s

Vårt öga kan kompensera mycket bättre för stora ljusskillnader, så direktvyn genom ett teleskop är mycket bättre än någon bild kan göra rättvisa.

Ju mer oskuggad måne som kommer fram, desto svårare att se något av skuggan. Här 21.37 först en bild av detaljerna på månen (1/2000 s exponering)

och sen vyn med 1/10 s

Går man upp till 1/2 sekunds exponeringstid dominerar månljuset helt, och visar varför det är så svårt att ta bilder med en fullmåne bland stjärnor. Här syns i alla fall några stjärnor ett stycke ifrån det värsta ljuset. Här ungefär gav jag upp månobserverandet.

Saturnus befann sig som sagt på samma del av himlen, och med kortare brännvidd (85mm) syns de på samma bild. Jag orkade inte ställa upp ett annat stativ för kameran, men med högt ISO (3200) räckte 1/2 s exponering med kameran stödd på kikarstativet. Månen är bara en blaffa, men vi ser Saturnus nere till vänster bredvis några stjärnor i Fiskarna.

Jag tog också några bilder av Saturnus genom kikaren. Brännvidden är för kort för att visa ringarna, men på en förstoring kan man i alla fall se de två ljusaste av Saturnus månar, Titan och Rhea, som båda råkar befinna sig optimalt långt från planeten sett från oss.

Utom att det förstås hade varit intressant att även se den totalfömörkade månen känns det alltid så mycket bättre att ha sett något alls än om molnen hade legat kvar! Nästa totala månförmörkelse inträffar faktiskt precis på nyårsafton (31/12) 2028.