Megrez igen
När man ser en vacker nymåne är det en bra påminnelse att redan i skymningen sätta upp teleskopet. Kameran verkade fungera, så jag körde på. För en måne med jordsken är det som vanligt svårt med exponeringstiderna, så jag körde hela vägen från 1/500 till 1 sekund (för att ha meterial för eventuella HDR-reduktioner). Här syns till vänster en del detaljer (1/500s) på skäran, medan högerbilden visar jordskenet (1/8 s)
Med 1s exponering ser man stjärnor, särskilt omega_2 Tauri av magnitud 5,0.
Så fick jag först en ingivelse att försöka observera M104 innan en 3-timmars trädridå säkert döljer den. Det var ett ganska fruktlöst företag, men galaxen skymtade i alla fall (väldigt turligt!) fram ett par gånger precis i botten av trädluckor. På denna bild kan man identifiera stjärnor
och på denna, tagen 100 sekunder senare, anar man galaxen, som lika gärna kunde varit nätt och jämnt osynlig! Jag får inse att M104 nu får observeras till höger om trädridån, tidigast klockan 00.45.
Som vanligt har jag problem med en dålig sökare på Megrez-teleskopet, och M104 hittade jag genom att utgå från Spica och sedan använda monteringens gradskalor. Jag gjorde sen samma trick med klothopen M53, fast då utgående från Arkturus. En summa av fyra bilder visar M53 och en antydan av den mycket oansenligare klothopen NGC 5053. De båda hoparna ligger på ungefär samma avstånd från solen, bortåt 60000 ljusår, men de ligger alltså ganska nära varandra i rymden. På djupexponeringar kan man se en materiebrygga mellan hoparna, som alltså bevisligen växelverkar med varandra. Fokuseringen (som borde varit låst) hade börjat släppa, så stjärnan alfa Comae ser nästan ut som ett ytobjekt.
När jag sen (från Regulus) hade hittat fältet med galaxerna M95 och M96 var fokus oanvändbart dåligt och bilderna rejält suddiga. Jag ville inte flytta tillbaka kikaren mot någon ljus stjärna, utan skruvade lite på måfå på fokusratten. Det verkade bli bättre bild för bild, och en summa av de fyra bästa visar en fin samling av minst fem galaxer i vad som brukar kallas Leo I-gruppen. De ligger alla omkring 35 miljoner ljusår från solen.
Som avslutning tog jag den mer lättfunna Krabbnebulosan (som faktiskt kunnat anas svagt bredvid zeta Tauri på mina Marsbilder). Några av exponeringarna blev misslyckade när drivningen glappade, men en summa av tre visar den lilla men spännande supernovaresten.
Det fick räcka så med Megrez-bilder, men jag tog ytterligare några bilder med kameran (85 mm objektiv) på iOptron-stativet. Jag lyckades direkt hitta fältet med småplaneten nr 511 Davida, som nu är svagt men otvetydigt synlig
Sen blev det en miss, med Bellona ovanför bilden, men räddat till nästa där både småplaneten och den stora klothopen M5 syns tydligt.
Detaljbilderna visar Bellonas tydliga rörelse sedan igår. (Den bruna himmelsbakgrunden visar att himlen var disigare och mera upplyst denna kväll, dvs att jag exponerade för länge.)
