Vinterhimlen är här
Efter snö och regn kom en liten klar lucka, och med tanke på hur lite stjärnor jag sett de sista månaderna ville jag förstås utnyttja den. Min stora montering har stått ute under en presenning bara, och en viktig uppgift var att kolla så att den var OK. Av lättja hade jag också låtit motvikterna ligga kvar på marken nedanför, och ett första problem var att de frusit fast ihop. Det räckte inte att bräcka med en skruvmejsel, utan jag fick leta upp en stor sten att släppa dem mot för att få isär dem. Men sen kunde jag utan problem montera Megrez-teleksopet (72mm f/5) och få igång drivningen. Himlen var inte klar i alla riktningar, och jag förökte inte ens hitta fältet med Neptunus plus småplaneten Massalia som jag egentligen tänkt mig. Istället blev det två favoriter som jag tog mina första foton av redan 1965…
Först Plejaderna, där jag lyxade till det och tog tio bilder. Redan en enkelbild (40 s exponering) är fin
men summan ( 7 minuter) visar bättre den komplicerade interstellära nebulositeten. Tidigare trodde man att den hörde till stjärnhopen, men det är hela rymden i den riktningen som är full av interstellära moln.
Och har man sagt Plejaderna får man säga Orionnebulosan, så så fort den var fri från en skymmande gran tog jag nio bilder av den också. Igen är redan enkelbilden (43 s) spännande
men med alla summerade (6,3 minuter) ser man förstås nebulositeten ännu bättre
Sen hade jag planerat en bild av småplaneten nr 16 Psyche ovanför Aldebaran, och för att säkert få med den tog jag två fält ovanför varandra. Psyche syntes bra redan på en enkelbild (40s)
men kombinationen ger en bild av ett hörn av Hyaderna.
Som en illustration till att det inte bara är att ta alla stjärnor i trakten som hopmedlemmar kan vi ju ta Aldebaran i förgrunden (65 ljusår) och cepheidvariabeln SZ Tau minst 1000 ljusår bort, medan epsilon, theta1 och theta2 är Hyadmedlemmar ungefär 150 ljusår bort.
Till sist försökte jag lite halvhjärtat på Krabbnebulosan(M1), som dock kräver både längre brännvidd och fler bilder. En enkelbild visar det lilla sudd som egentligen är en av himlens mest spektakulära objekt. Här syntes år 1054 ett supernovautbrott som en kort tid kunde ses även på dagen, och där vi nu har stark energiutstrålning i alla våglängder, från radio till gammastrålning. Energikällan är den snabba rotationen (30 varv i sekunden!) hos en neutronstjärna tung som solen, men bara ett par mil i diameter…
Vad som syns på denna 2,5 minutersbild är bara lite nebulositet, och Messier som gav den nummer 1 sin katalog hade ingen aning om hur spännande den egentligen är. På bilden ser man också i nederkanten lite spritt ljus från den ljusstarka stjärnan zeta Tauri, Oxens nedre hornspets.
Här tog jag paus, och hoppades att molnen skulle hålla sig borta lite till.
När jag kom ut igen, med iOptron-stativet + kamera var de dock redan på gång. Med 85mm-objektivet tog jag en bild av Mars+Uranus. Mars rör sig framåt, och passerar 19 Ari kring 20/1
Mira har fortsatt att minska i ljusstyrka, men den är fortfarande klart ljusare än sin följeslagare.
Sen siktade jag mot Hyaderna, och redan på ett utnsitt från en enkelbild kan man (jmf ovan) urskilja asteroiden Psyche. (Nästa gång det blir klart ska jag ta en jämförelsebild för att se rörelsen.)
En 2-minuterssumma av 4 bilder ger Hyaderna i helbild. Den lilla hopen till vänster är NGC 1647, och perspektivet är alltså Aldebaran 65 ljusår, Hyaderna 150 ljusår, och NGC 1647 ca 1800 ljuspår.
Medan molnen drog in bytte jag till vidvinkelobjektiv och flyttade mig till en plats med fri sikt mot Orion och Sirius. Brännvidd 20mm är då lagom
men med 13mm får man med också Aldebaran och Tvillingarna
Med 10mm blir perspektivet konstigt i kanterna, men Capella och därmed hela “vintersexhörningen” är med.
Men med så mycket moln kände jag att det var dags att ge upp, trots allt mycket nöjd att ha fått se lite stjärnor!