För kallt!

När det plötsligt är minus 10 och man inte observerat ordentligt på månader är det ganska tufft. Lyckligtvis hade jag en “värmepåse” med något järnpulver som man skakar varm, perfekt att ha i vanten för att tina upp handen som måste ut för att sköta kameran. Jag hade lite övermodigt tagit ett större teleobjektiv i stället för det smidiga 85mm, och körde med f=125mm. Vinsten mot 85mm åts med råge upp av problem med pekningen, och jag ägnade större delen av tiden åt att ta bilder på måfå mot trakten av Neptunus utan att se ett dugg vare sig med ögat eller genom sökaren…

Det enda som fungerade någorlunda var nya bilder av Hyaderna och Psyche. Fem 30s-bilder gav denna kombination, där hopen NGC 1647 till vänster framträder extra tydligt

För att se Psyche räcker det med ett utnsitt från en enkelbild

och jämförelsen med 12/1 visar en fortfarande långsam retrograd rörelse efter oppositionen den 7 december 2020.

Men sen var det alltså problemet att hitta Neptunus plus asteroiden nr 20 Massalia. Jag borde ha insett hur omöjligt det var, eftersom himlen var isdisig och grå på såpass låg höjd i väster. Jag såg inte ens stjärnmönstret vid zeta Aqr, utan chansade för att försöka hitta den karakteristiska trippeln psi1-psi3. Jag tog bild efter bild utan att se den, och pekade till slut medvetet långt ifrån bara för hitta något jag kände igen. Det blev nästan 20 bilder, och jag har nu med hjälp från astrometry.net gått igenom fälten. Hur det nu gick till tycks jag precis ha missat det intressanta fältet och hela tiden hållit mig ovanför och för långt åt vänster. Här är en autostitch-mosaik från en del av bilderna, som visar hur denna del av Fiskarna är fattig på ljusa stjärnor eller karakteristiska mönster.

Bilderna var också från början av usel kvalitet eftersom jag inte märkte när stativet gled iväg på det isiga underlaget så att polinställningen (som jag bara höftat till) ibland var grovt ur läge. Som en liten tröst ser jag att jag råkat få en bild av asteroiden nr 19 (Fortuna!) i stället för nr 20.  Fältet ligger nära rektascension 0, som syns av diskontinuiteten i HIP-numren (som bara går från 1-118322).

Fortuna är ganska ljussvag (mag 11,8), men syns tydligt på ett utsnitt av bilden ovan (där f.ö. den dåliga bildkvaliteten är mycket uppenbar).

Sen var stativet tydligen helt felinställt även för några bilder av Mars+Uranus, där stjärnorna bara blev streck.

Även Orion-bilderna har dålig kvalitet, men själva stjärnfältet är så spännande att varje bild känns befogad. En 30s-bild visar redan mycket nebulositet

och en ful DSS-summa av fyra bilder betydligt mer

Jag var för frusen och Orion stod fortfarande för lågt för att det skulle bli något mer avancerat, men som sagt, Orion på klar himmel lockar till något slags observerande…