Planeter i dis

En gammal tumregel säger ju att lite dis i luften ger bättre seeing än en riktigt klar himmel. Denna gång fungerade det dock inte så, utan det var både dis och dålig seeing. För Jupiter och Saturnus var det en extra dålig kombination, eftersom diset försvagade dem mycket, så att exponeringstiderna måste förlängas, så att den dåliga seeingen blev ännu uppenbarare. Det blev i praktiken omöjligt att fokusera när jag försökte med Barlow (=förlängd brännvidd), och de enda användbara filmerna blev i primärfokus, f=1000 mm. Jag slarvade med pekningen så att den överexponerade bilden bara visar två månar, de övriga fanns längre till vänster.

Med lätt övervåld i bildbehandlingen kan man se ekvatorsbanden och en mörk fläck i NEB, men definitivt inte mer.

Saturnus är Saturnus, men som sagt denna kväll omöjlig att filma i detalj

Höstens huvudmål för planetobservation är dock Mars, som med mycket större ytljusstyrka även nu var ett tacksammare motiv. Här var det inga problem att använda Barlow, och redan dessa bilder är bland mina bästa hittills av Mars.