Miss på Uranus…
Det var ännu klarare (och kallare) denna kväll, och jag började med att ta bilder av Saturnus vid månen med 85mm objektiv. Det är den vanliga konflikten om exponeringstid, där nästan bara Saturnus (och inga stjärnor) syns om man vill hålla månen hanterligt ljus
men där månen blir överexponerad om man vill ha med stjärnor.
De program jag har för HDR-reduktion (för att få allt i en bild) har problem när stjärnorna rör sig och träden står stilla…
Om man pekar bara mot Saturnus ser man att den nu rört sig framåt i ekliptikan och nu finns väl till vänster om Teskeden (pi, omikron och xi2 Sgr).
Jag tog också en bättre bild av R CrB innan Norra Kronan sjunker bakom skogen i nordväst. Den är bara något svagare än sin maximala ljusstyrka, dvs försvagningen har åter kommit av sig.
Kvällens huvudmål var Uranus med 2000mm brännvidd, men det visade sig när jag fokuserade på Capella att mitt försök till kollimering inte hade haft någon större effekt på bildkvaliteten. Däremot hade den ändrat geometrin så att jag åter mödosamt fick försöka rikta om sökaren. Uranus ligger lite tråkigt till, som ett av hörnen i en triangel av lika ljusa stjärnor, men jag tyckte att jag hittade rätt. När jag pausade och tittade på de första bilderna fick jag dock ingen positiv feedback. Färgen var alldeles för gul, och jag såg inga spår av någon av de yttre månarna. Enligt sökaren var jag ju rätt, och jag orkade inte i kylan börja om med inriktningen, utan tog fler bilder av vad som nu i efterhand visar sig vara M-stjärnan HIP 9533, ett av hörnen i triangeln 1,5 grader norr om Uranus! (Jag insåg att vad jag observerat måste vara en relativt ljus stjärna, så det fanns egentligen bara två eller tre möjliga felidentifieringar, och här stämde de svaga stjärnorna i närheten).
I motsats till i går hittade jag i alla fall Albireo, som alltid är vacker
och sen också Castor. Förmörkelseparet YY Gem är en fysisk komponent i systemet av totalt sex stjärnor, och rör sig mycket sakta (1 varv på kanske 15000 år) runt AB-paret. De ljusa komponenterna A och B rör sig kring varandra med en period på ca 450 år, medan de var och en också är kortperiodiska spektroskopiska par.
Med teleskopet ordentligt injusterat är det inte svårt att separera AB-paret på korta exponeringar, men här (1/100 s exponeringstid) lider bilden av stark coma, och man får tro på de små blå rundlarna omkring 5,5 bågsekunder från varandra. Castor stod också så lågt på himlen (25 grader) att den s.k. atmosfäriska dispersionen är ett ytterligare problem. Även om luften verkar tunn och genomskinlig så bryts stjärnornas ljus i jordatmosfären, kraftigare ju kortare våglängd det har. Stjärnorna syns lite högre upp på himlen än de egentligen står, och blir till små vertikala spektra med blått överst och rött underst. På denna bild är det svårt att exakt se vad som är skakning eller bildfel eller atmosfärisk oro, men det är klart att dispersionen mellan rött och blått är många bågsekunder.
