Perseidträning

Det var igen alldeles för många (månbelysta) moln för att observera på allvar, men jag testade mina automatiska självutlösare på två olika kameror, med tanke på bättre väder framåt. Dels körde jag Lumixkameran med 12s exponeringar var 30:e sekund, tyvärr med för stort ISO(3200) i detta månsken. Jag slarvade också med fokuseringen, så bilderna är inte vackra. De mest intressanta exponeringarna har spår, för det mesta från satelliter. Den första bilden här visar visar två svaga spår, och det ena fortsätter tydligt på nästa bild, från 30 s senare. Genom lite spårhundsarbete (bortom heavens-above) kunde jag identifera detta som satellitbildsföretaget Digital Globes “WorldView-3”, medan det andra spåret på första bilden fortfarande är oidentifierat. (Det är dock så likt det första, att jag inte tvivlar på att det också kommer från en satellit).

Nästa bild visar något som jag först tog som en Perseid, med ungefär rätt riktning. Åter finns dock spåret på bilden innan (och t.o.m. bilden innan dess), så det hamnar igen som satellit. (Trots idogt sökande har jag inte heller här lyckats med identifieringen).

EOS-kameran med fisheye-objektiv la jag på en pall (pekande mot zenit), och tog via en automatisk självutlösare 25s-bilder var 30:e sekund. Inte heller här fanns det annat än enstaka svaga spår på bilderna, som detta till höger om Vega. Även om jag inte kunnat identifiera satelliten är det den troligaste tolkningen, och riktningen är i vart fall fel för en Perseid.

Molnigheten varierade, och här kan man identifiera både Sommartriangeln, Karlavagnen och Cassiopeia

Så småningom drev det in så mycket moln från sydväst att det inte var lönt att fortsätta. (Att molnen är så ljusa beror förstås på månskenet.)