13 maj 2019

En månserie till…

Trots att jag knappt reducerat färdigt filmerna från 11/5 kan jag inte låta bli att köra igen, med Copernicus som lockbete precis på terminatorn. Månen börjar komma ner i träden, och för att hinna startar jag direkt med Barlow, och utan att kunna täcka hela månytan. Seeingen är dålig, och fokuseringen känns hela tiden osäker. Reduktionerna gör dock som vanligt underverk, och en autostitch av 29 bilder visar det mest intressanta. (Det är förvånansvärt svårt att hålla reda på vad man observerat. Det hade gått att täcka hela månen på 29 bilder, men nu blev det många nästan dubletter eftersom jag vill undvika otäckta bitar…).Mer detaljer följer….

Från mosaiken kan man igen få detaljbilder. Här först den vanliga vyn med Plato och Mare Imbrium

Nästa bild visar Imbriums sydöstra randberg (Apenninerna), Eratosthenes och förstås Copernicus.  Förkastningarna vid Hyginus och Triesnecker ligger nu längre från terminatorn än den 11/5 och är mycket otydligare.

Nästa bild visar hur svårt det efter bara två dygn är att se den västra randen av Hipparchus (jmf 11/5!). Nere till vänster ser vi det välkända landmärket Raka Muren bredvid kratern Birt.

Här ser vi både Raka Muren och en lika rak ränna (R.Hesiodus) till vänster om Pitatus, innan vi är nere vid månens sydliga karaktärskrater Tycho.

Söder om Tycho finns den stora Clavius och Moretus med tydligt centralberg. Vid denna sydliga libration ser man också kratrar som Scott och Demonax som annars ofta är osynliga.

Eftersom jag höll på att filma i över en timme hann belysningen i Copernicus faktiskt ändra sig märkbart. Den första bilden här är tagen 22.00

och den sista 23.06. Både i själva kratern och (särskilt) till vänster ser man hur solen nått allt högre så att nya toppar belyses. Måndygnet är ju månadslångt, så solhöjden har bara ökat med en halv grad. Att det ändå märks så tydligt är för att den står mycket lägre än man naivt uppfattar. Månbergens dramatik är en synvilla…

De vidare försöken med Lumixkameran ledde inte så mycket längre. Även om jag kunde välja höga ISO-värden hade jag svårt att fokusera, och märkte dessutom att jag ofta skakade kameran när jag startade eller stoppade exponeringen. Här syns ett sådant fult litet skakstreck på Vega, medan det är omärkligt på svagare stjärnor. Med ISO 3200 blir den ljusa vårhimlen överexponerad redan på 5 sekunder (34 mm f/2,8).

En 5s-bild av Svanen med ISO1600 är snyggare

eller kanske en på 10s med ISO800, himlens rörelse är även nu nästan omärklig.

Jag är ju bortskämd med DSLR-bilder med ledd kamera, här är man tillbaka vid något som kan jämföras med det visuella intrycket.

 

 

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.