Halvmåne igen
De spännande månfaserna (tunn skära) går fort förbi när vädret inte samarbetar. Nu hann månen bli nästan halv, och jag frågade mig om jag skulle observera eller inte. Den fina kvällen fick bestämma, lugnt och klart, och bara antydningar till årets första knott. Men solig dag kontra klar natt är en dålig kombination ur seeingsynpunkt, så i teleskopet såg det inte vackert ut. Jag vet dock hur långt Autostakkert+Registax kan kompensera och körde på både med och utan Barlow. Först här en 8 bilders översikt, sammanfogad med autostitch.
Sen envisades jag och tog sammanlagt 34 (90+ sekunders) filmer med Barlow för att täcka skivan även med det avsevärt mindre synfältet. Seeingen var markant dålig, och det krävdes “aggressiv” wavelet-analys för att få användbara bilder. Täckningen lyckades i alla fall till 99% (har bara retuscherat bort två minimala hack i randen…) , och en autostitch av de 34 bilderna ser ut som den ovan, men har mycket större detaljupplösning.
Från den sammanlagda bilden kan man sen välja utsnitt friare, och få delbilder av valfritt område. Här t.ex. en serie längs terminatorn från norr till söder.
Seeingen var extra dålig i början, men vi ser Alpdalen och välkända kratrar som Aristoteles och Cassini. Librationen är mest sydlig, så man ser inte så mycket av området norr om Meton. Bergskedjan till höger om Cassini kallas M. Caucasus, och den långa skuggan visar en topp omkring 3700 m över slätten t.v.
Nästa bild visar förkastningarna kring Hyginus och Triesnecker
Det stora ringberget Hipparchus är med så här låg sol nästan lika tydligt som Albategnius, men det varar inte länge.
Av Walter ser man precis centralbergets topp belyst av solen, och längre ner Stöflers karakteristiska släta botten.
Månens sydpol ligger vid kratrarna Amundsen och Scott söder om Schomberger, men går inte att urskilja i detta komplicerade landskap. En lustighet är de tre kratrarna Clairaut, Pitiscus och Mutus som alla har två små kratrar inne i sig.
Ett annat välkänt område är Mare Nectaris, omgivet av trion Theophilus, Cyrillus och Catharina. Koncentriskt med havet finns längre ut den långa förkastningen ut från Piccolomini, Rupes Altai. Från Abulfeda startar också en lustig rad av små kratrar som går ända fram till R.Altai.
När det var rimligt mörkt efter midnatt tog jag också några premiärbilder med en ny liten kamera, Panasonic Lumix LX100, men utan att ha läst bruksanvisningen tillräckligt. Även med helt fel ISO-inställning (200!) blev det stjärnor på bilderna iaf, här först Jungfrun (Spica mitt i bild), med Korpens “segel” nere t.h. Detta är maximal vidvinkel, så 25s exponering är tillåtet med fast stativ.
På 45s märks himlens rörelse mycket påtagligt, men man kan ana lite vintergata i Svanen.
Längsta brännvidd är 34 mm, och 28s exponering är förstås för långt. Vi känner igen Skorpionens huvud, men varken Antares eller Jupiter har ännu gått upp
Nästa klara kväll ska jag testa med större ISO!