Månfilm och objektivtest
En utlovad klar kväll blev kort och molnig, men jag kunde i alla fall filma en fin måne. Den snö som täckt trädgården har till stor del försvunnit, och jag kunde flytta tillbaka teleskopstativet från en oanvänd utlokalisering (för en molnskymd månförmörklese) till en plats närmare huset med bättre sikt mot månen. Jag filmade först utan Barlow, och kan med autostitch sätta ihop till en helbild (återstår dock att få bort de fula bildkanterna…)
Seeingen var dålig som vanligt, men jag fortsatte med en serie terminatorbilder med Barlow. Återigen kunde jag sätta ihop dem med autostitch, och sen dela upp i fem större avsnitt med mer detaljer
I övrigt tog jag de första bilderna med ett nytt 200 mm teleobjektiv, som visade sig ha ungefär samma problem som mitt tidigare zoom-objektiv 70-200 mm. På full öppning (f/2.8) har man rätt uppenbar vinjettering, här på en bild av Mars, som just nu råkar passera förbi Uranus
När jag skulle testa mot Plejaderna var där irriterande moln, tunna, men upplysta av månen. På en minut vid f/2.8 är det mest dessa jordiska moln man ser, även om den blåare nebulositeten kring Merope (nere i mitten) kan anas.
Nerbländning till f/4.0 ger lite skarpare stjärnbilder, men inte så att det kompenserar för den mindre exponeringen (1 minut här också).
Ett senare bildpar med dubbelhopen i Perseus var sämre fokuserat, vilket ger ännu större skillnad mellan f/2,8 (55 s)
och f/4.0 (81 s)
En direkt jämförelse mellan 30s vid bl 2.8 och 1 minut vid bl 4 visar att nerbländning förstås lönar sig om man har råd att exponera dubbelt så länge (Orionnebulosan).
“Mest nebulosa per minut” får man dock om man exponerar vid f/2,8, här kan man till och med (svagt!) ana Hästhuvudnebulosen precis i bilden överkant (vilket var oväntat med såpass starkt månsken!). Alla tre bilderna visar också spåret av en geostationär satellit.
Jag tog inte tillräckligt många korta exponeringar mot månen för att kunna se en klar effekt av nedbländning. Man ser hyggligt mycket detaljer både vid f/2,8 (t.v.) och f/4 (t.h), med tanke på att brännvidden bara är 200 mm.(Månbilden på detektorn är mindre än 2 mm..)
En halvsekunds exponering ger ett bra jordsken och börjar visa stjärnor, men man anar redan en reflexmåne.
Vid 10s är reflexen förstås iögonenfallande, men någorlunda hanterbar. Båda de längre exponeringarna var med f/4.
Jag var också nyfiken på bilder med en 2x-extender, dvs effektivt f=400 mm. Detaljförstoringar med extendern ( t.v. bl 5,6(2,8), t.h. bl 8(4)) skiljer sig tyvärr inte dramatiskt från bilderna här ovan utan extender, så nyttan av den kan ifrågasättas.
Kvällens huvudproblemet var dock molnen, och jag får fortsätta experimenten en bättre kväll