29 januari 2019

Vinterkväll igen

Klart och kallt, men moln på gång, så jag passade på att snabbt ta några kamerabilder. (Teleskopstativet står på fel plats i snön och är jobbigt att flytta tillbaka sedan den missade månförmörkelsen). Med 85mm-objektivet vid f/2,0 blev Orion överexponerad redan på 30 sekunder, stjärnorna fick fula lilastick, och bilden blev kraftigt vinjetterad.

Jag bländade sedan ner till 2,8, men det räckte ändå inte. ”Missen” häromdan med bl 4,5 var faktiskt inte så dum. Här är två bilder med asteroiden Hebe nära Betelgeuze, och man ser hur mycket större och fulare stjärnbilderna blev denna kväll. Man kan i alla fall kolla att Hebe finns som en extra stjärna på två olika ställen.

Jag slarvade och missade Juno, och Eros har förstås rört sig långt från bilden den 23/1. Den finns nu nära gamma Aurigae(=beta Tauri), i ett område med få stjärnor eftersom där finns närbelägna interstellära moln. Detta är ett intressant område av himlen där man ser färre stjärnor eftersom där finns närbelägna interstellära moln. Det som ser ut som en stjärnhop (NGC 1746) är bara ett hål i molnen.

Bilden ovan togs klockan 20.26, och innan jag gick in 20.42 tog jag en bild till av samma område. Trots att den senare bilden är lite oskarpare kan man faktiskt ana att Eros rört sig en liten aning neråt.

Som exempel på teknikens framsteg kan jag visa ett utsnitt från en gammal diabild, tagen den 7 februari 1975. Eros passerade då bara 0,15 a.e. från jorden, och genom att göra en lång exponering med ett 300 mm teleobjektiv kunde jag se asteroidens rörelse. Kameran var monterad på ett litet teleskop i observatorieparken, och har inte följt perfekt. Bilden av Eros har dock blivit ett streck vinkelrätt mot stjärnornas, dvs den har definitivt rört sig. Det med dagens ögon häftiga är exponeringstiden 45 minuter(!). Jag kunde från centrala Lund exponera 45 minuter, medan även 45 sekunder med dagens teknik skulle vara en grav överexponering! Så okänslig var den diafilm jag använde då…

För att återgå till nutiden så var det för kallt och besvärligt för några större projekt. Utom asteroidbilderna tog jag bara ett antal 30s-exponeringar av några uppenbara paradobjekt. Främst lockade förstås Orion, och redan en 3-minuters summabild visar de större nebulositeterna. Orionnebulosan har två Messier-nummer fast den på bilder som denna flyter ihop till en. Det är också tydligt hur det även denna kväll är ett tydligt dis mot horisonten som lyses upp av Rigel.

När jag lägger till en ytterligare 30s-exponering med ett annat utsnitt får jag även med den saknade stjärnan i Orions bälte. (Genom en mindre kontrast kan man även precis ana den mörkare fläck som med längre brännvidder blir Hästhuvudnebulosan.)

Sen råkade jag se att M31 och M33 fortfarande stod rimligt högt, så det blev några bilder av dem också. Två minuter mot Andromedagalaxen M31 (med en mörk trädsilhuett t.v.) blev så här

och 2,5 minuter mot Triangelgalaxen M33 så här. Med 85 mm brännvidd är M33 för liten för att göra sig på bild, men det är som vanligt intressant att se den så tydligt. Med blotta ögat anade jag den inte alls.

Även om jag bara var ute i 25 minuter är en sejour under vinterhimlen med snö och kyla något speciellt som man aldrig ångrar

 

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.