Usel seeing men klart

Vårkvällen kallnade mycket snabbt, vilket gav strömmar och oro i luften. Jag ville gärna filma en 25% måne, men seeingen var under all kritik. En kamerabild visar huvuddragen

och sen hänger det på Autostakkert/Registax om det blir något vettigt av filmerna. Problemet oläsbara filer verkar dock ha löst sig, vilket sparar mycket tid och möda. Seeingen blev värre allteftersom månen sjönk neråt, och jag borde ha börjat observera lite tidigare.

I nordost har vi det vanliga stråket från Atlas och Hercules, över Endymion och fram till Humboldthavet

Vidare neråt syns Berzelius tydligt

och vi når fram till Mare Crisium

Bilderna längs terminatorn blev mycket sämre

men belysningen framhäver det stora ringberget Janssen och dalen vid Rheita

Med tanke på den usla seeingen började jag inte filma Jupiter också,  utan gick tillbaka till kameran. Jupiters månar har ändrat sina lägen sedan i går

och även planeten har rört sig åt höger (vilket syns tydligt om man jämför med de markerade Hipparcosstjärnorna på dagens och gårdagens bilder).

Sen tog jag några bilder helt på måfå, bara på ett ungefär mot den stora galaxhopen i Virgo. En gång i Chile (när vädret var för dåligt för riktiga observationer) körde jag runt visuellt med ESO:s lilla 50cm-teleskop, och minns känslan att se suddfläckar (=galaxer) nästan vart jag pekade. Men nu ikväll hade min rödpunktssökare slut på batteriet, och det visade sig att jag siktat mycket för lågt för Virgohopen. (Att identifiera fälten hade jag aldrig klarat utan den fantastiska tjänsten astrometry.net som tar vilken astrobild som helst och berättar vart man pekat! ) Men även här finns det galaxer (utmärkta med IC-nummer), bara mycket ljussvagare och avlägsnare.

Man kan ta det som ett misslyckande eller som en häftig bekräftelse att en minuts exponering med en vanlig kamera kopplad till ett litet 20 cm-teleskop nästan var som helst hittar galaxer mer än 100 miljoner ljusår bort!