4 mars 2015

Klart och fint och mycket som händer…

Av en lycklig slump förmörkades jupitermånen Io av Europa just denna kväll när det nyss blivit mörkt, ett geometriskt finlir som bara kan hända några utvalda år. Månarna rör sig alla i samma plan, och vart sjätte år ungefär ser vi planet precis från sidan. Då kan skuggan från en måne under några minuter träffa en annan, så att den sett från jorden kortvarigt minskar i ljusstyrka. Det är en ovanlig händelse, som jag faktiskt aldrig sett förut, men i kväll fångade jag det på film.

Med min vanliga filmteknik tar jag många korta exponeringar under en minut eller så, och låter programmet Registax plocka fram en detaljerad bild av t.ex. Jupiter. I detta fall blev det så här, med Röda fläcken och Io nära till vänster om Europa.

N2310

Eftersom Registax gör en massa konster med data är det svårt att lita på månarnas relativa ljusstyrkor, och jag provade i stället med att ta 30 överexponerade bilder (1 sekund var) i serier som jag sedan summerade utan ”tricks”. Det blev då skenbart usla bilder som denna, men där jag tror att de relativa ljusstyrkorna är mer realistiska.

N2313

Sedan var det direkt dags att köra dessa serier under de 7 minuter som förmörkelsen väntades vara (19.11-19.18), och till min förtjusning kunde jag direkt på datorskärmen se att Io verkligen kring 19.14 var klart svagare än Europa för att sedan återgå till utgångsläget där den är lite starkare. En sammanställning av alla bilderna visar förloppet (tider i UT, en timme efter vår vanliga MET).

jupmutual_150304a

 

Eftersom förmörkelsen syntes så tydligt ville jag gå vidare och mäta mer i detalj. Med mycket tråkigt rutinjobb kunde jag dela upp filmerna i enskilda bilder (en per sekund) och sedan mäta den relativa ljusstyrkan mellan Io och Europa. Slutresultatet blev en snygg ljuskurva där man ser hur Io:s ljusstyrka på några minuter sjunker till en tredjedel av den normala för att sedan stiga igen. Tidsskalan på x-axeln visar sekunder från det beräknade minimat kl 18.14.30 UT. Om man kan lita på magnitudskalan var förmörkelsen djupare än förutsagt, men det krävs tester på stjärnor med kända ljusstyrkor för att kolla (Att göra!).

lightcurve1

Precis samtidigt som detta pågick höll Venus på att gå ner i väster, och just denna kväll passerade den ovanligt nära planeten Uranus. Jag hann inte rikta om teleskopet utan tog bara ett par bilder med teleobjektiv. På denna (200mm brännvidd) ser vi Uranus bredvid den nästan 10000 gånger starkare Venus, och stjärnorna delta och epsilon i Fiskarna där Uranus funnits i många månader (se 28 oktober 2014)

CA3380

På en bild med 75mm brännvidd är Uranus svår att urskilja, men vi ser Mars mellan träden, antagligen för sista gången denna säsong.

CA3383

Resten av kvällen ägnade jag åt en nästan full måne, där man ändå kunde se intressanta detaljer precis vid den oupplysta randen.

Ovanför Plato ser man t.ex. den nordliga kratern Byrd

N2343.

Längre ner finns t.ex. Pythagoras

N2342

och Aristarchus med Schröters dal

N2351

Längre i söder kommer vi till Riccioli och Grimaldi

N2350

liksom Gassendi

N2349

och förstås Tycho. I denna belysning är det svårt att urskilja de många andra stora kratrarna i trakten.

N2348

 

Nästan alla bilder har fula streck i högerkanten, vilket beror på slarvig polinriktning av teleskopet. Jag filmade konsistent 2 minuter i taget, och på den tiden hann bilden ‘driva’ i fokalplanet, så att inte allt kom med på alla delbilder. (Det går förstås lätt att beskära bort om man vill, men där finn ju detaljer som då försvinner helt).

 

 

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.