Etikettarkiv: Venus

obs av Venus

14 mars 2020

av i SW200film och märkt | Lämna en kommentar

Venus på daghimmel

Även med hyggliga inställningsskalor på teleskopmonteringen är det en liten utmaning att hitta Venus högt på daghimlen. När man väl hittat den i sökaren måste man också ha rimlig koll på fokuseringen av huvudteleskopet (SW200), och det hade jag nu inte, utan fick ta mitt största okular (32 mm) och grovfokusera mot avlägsna träd. Sen gick det bra att filma utan Barlow, med vettigt resultat. Första serien överexponerad, andra bättre, och fasen tydligt närmare halv än vid förra filmningen den 26/2.

Solen sken, och det var inte lätt att se något på dataskärmen, och att hitta planeten med Barlow visade sig ännu besvärligare. Fokus är helt annorlunda med Barlow, och det gäller att hitta den svaga ofokuserade fläcken i ett mycket litet synfält. Jag gav mig dock inte, och lyckades till sist få igång filmningen med lång brännvidd (2500 mm). Det blåste så att teleskopet skakade, och seeingen var dålig, så jag väntade mig inga superresultat. Jag har kört Registax med många olika parametrar, men resultaten är ganska oförändrade. Det är förvånande små skillnader i exponering mellan den klart överexponerade serien t.v. (3ms, gain 523) och den snarast underexponerade till höger (3ms, gain 390). Mittbilden verkar mest lagom, men med (4ms, gain 390) borde den vara lika exponerad som den vänstra?

 

13 mars 2020

av i Driven kamera och märkt , , , , , | 1 kommentar

Klart!

I stor kontrast till den 11/3 var kvällen tveklöst klar, och Venus omges nu av Vädurens alla svaga stjärnor

Nästa bild, med lite lägre sikte, är intressant av två skäl. Dels ser man Uranus, som verkligen inte utmärker sig, men man ser också lite ”skymningsljus” nere mot horisontentill höger. Solen är dock nästan 18 grader under horisonten, dvs himlen är ”astronomiskt mörk”, och det som syns är troligen det s.k. zodiakalljuset. I ekliptikaplanet finns det gott om små stoftpartiklar som svagt lyses upp av solen, och vårkvällar, när ekliptikan lutar som brantast upp mot horisonten kan man se det som ett svagt sken. Åt det hållet (svagt norr om väster) finns samhället Forsheda som möjligen också påverkar, men konformen upp mot Venus är typiskt zodiakalljus.

Det var klart även ner mot horisonten i söder, så man ser Sirius och övre delen av Stora Hunden tydligt. I Canis Major (CMa) ligger t.ex. den stora öppna stjärnhopen M41, men så långt söderut att man sällan ser den så bra som här. Ljuset vid horisonten här är mänsklig ljusförorening från Åminne och Hånger, och vi ser att det är mer tydligt koncentrerat lågt ner.

Jag hade också spanat in på heavens-above att en serie Starlink-satelliter skulle passera, men försummade tiden så att jag missade den största ansamlingen. I motsats till förra gången såg jag i alla fall flera med blotta ögat, särskilt som de ibland blinkade till väldigt tydligt. Förutsägelserna stämde inte helt exakt, men detta är i allafall ett säkert Starlink-spår, 30s exponering.

Sen blev jag överdrivet försiktig och tog 10s-bilder, men då var det bara ”blinkningarna” som syntes. Här något som ser ut som ett blinkande spår, men som är blänk från tre olika satelliter. Satelliterna rör sig ju från höger mot vänster, men här kom blänken  i fel ordning, det vänstraste först.

Bara på denna 30s-bild syns två satelliter samtidigt, den ena mer kontinuerligt ljus, den andra bara som ett kort blänk. (Nere till vänster finns också de vanliga spåren av flygplan).

Detta är igen två kombinerade bilder, med det vänstra blänket från den första bilden

Sen var det slut på satelliterna, men jag fortsatte att ta fler vidvinkelbilder. En ful 150s DSS-summa börjar visa svagare stjärnor och lite vintergata. Till vänster om Sirius ligger två ytterligare stora öppna stjärnhopar, M46 och M47, i stjärnbilden Akterskeppet (Puppis) som sträcker sig vidare ner på södra stjärnhimlen. I vintergatan till vänster om Orion, i en stjärnbild (Enhörningen) utan ljusa stjärnor, skymtar man den s.k Rosette-nebulosan, ett rödaktigt gasmoln som omger en ung stjärnhop. Man ser också att Betelgeuze har ökat sin ljusstyrka lite, så att den åtminstone är starkare än  Bellatrix.

Sen bytte jag till 85mm-objektivet och tog en serie bilder av komet C/2017 T2 som ännu inte nått sitt avlägsna perihelium. Den är lika oansenlig som förra gången jag fotograferade den, och finns fortfarande i Cassiopeia i närheten av ”dubbelhopen” (nere t.v. i bild). På en 3-minuters summabild av ett komplicerat vintergatsområde är den knappt urskiljbar, men på detaljförstoringen syns den gröna färgen.

Innan den försvann tog jag en ny bild av Venus med 85mm-objektivet. Nedbländat till f/5,6 ger det dekorativa strålari stället för en allmän blaffa, och man ser fortfarande Vädurens tre huvudstjärnor till höger.

Sen följde jag upp de två asteroiderna jag observerade häromdan. Dagens bild av Praesepe blev så här

och detaljämförelsen visar hur Fides rört sig på två dygn

Tyvärr hamnade den ikväll mycket nära en stjärna, så att man ser dem tillsammans som ett streck. Egentligen är Fides lite för ljussvag för att observeras bara med detta lilla 85mm-objektiv, och det var bara närheten till Praesepe som fick mig att försöka.

Även Astraea hade jag lite problem med, eftersom jag i mörkret inte märkte att jag siktade rakt igenom täta buskgrenar. Jag tog dock även en oskymd bild, där man lite bättre ser var fältet nära 85 Geminorum egentligen ligger i förhållande till den undre Tvillingen Pollux. Redan på denna 30s-bild lägger man också märke till stjärnhopen NGC 2420.

På den förstorade detaljbilden (som inkluderar buskbilderna) syns Astraea i alla fall mycket tydligt. (Strecket är förstås ett ovidkommande satellitspår).

 

11 mars 2020

av i Driven kamera och märkt , | Lämna en kommentar

För sent ute

Det var kanske klart en liten stund kring Rapport, men jag kom inte ut förrän efter 20, och då hade redan molnen dragit in i väster. Så kring Venus i Väduren var det kört, här anar man knappt ens gamma Arietis på en bild med 85mm objektiv. Under Venus, där Uranus befinner sig, syntes bara moln…

I sydost var det klarare, och jag lyckades sikta mot Praesepe, mitt i Kräftan. En DSS-summa av fem 20s-bilder visar en trevlig stjärnhop, med den karakteristiska (liggande) ”husgaveln” i centrum

Att jag siktade ditåt berodde dock också på asteroiden nr 37 Fides, som man på en uppförstoring tydligt kan se i närheten av gamma Cancri. Den rör sig bara sakta, i änden av sin oppositionsslinga, och jag ska sikta ditåt igen när det blir klart nästa gång.

Medan molnen steg hann jag också ta tre exponeringar mot södra Tvillingarna för att försöka se asteroiden nr 5 Astraea. Summabilden är inte vacker, med både bildkant och tätare moln nere till höger,

men på förstoringen kan man i alla fall urskilja asteroiden. Den är förbi sin bakåtslinga och rör sig snabbt framåt i banan igen, så jag hoppas det inte dröjer för länge till en ny klar kväll.

Mer än så blev det inte, men jag är glatt överraskad att jag med en sådan ”hopplös” himmel öht kunde få några bilder!

 

 

27 februari 2020

av i Driven kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Månen och Venus

Månen och Venus tillsammans på kvällshimlen var förstås en slående syn, som det iofs var stor tur att vädret släppte fram. Västhimlen var dock disigare än man förstod med blotta ögat, och jag hade inte planerat fotograferandet tillräckligt utan tog bara 17-85mm objektivet för att kunna välja utsnitt.

Den allra första 1s-exponeringen säger det mesta: måne med fint jordsken, men så mycket dis att den belysta skäran lyser upp en stor fläck runt ikring.

Längre brännvidd är ingen större vinst

och inte ens på 8 sekunder får man med mer än de ljusaste stjärnorna i närheten (i Fiskarna, Psc).

Jag hade inte riktat in iOptron-monteringen ordentligt, och ville inte exponera längre, men naturligtvis var det dumt att inte öka ISO-värdet (nu 800) med ett så ljussvagt objektiv (f/5,6).

Med vidvinkel (17mm f/4) får man bättre överblick, och ser tydligare hur exceptionellt ljusstarka månen och Venus är jämfört med ”vanliga stjärnor”.

Till sist inser jag också att eftersom jag tog en serie bilder med samma pekning (men exponeringar mellan  1/10 s och 3s) så går det att i mitt bildbehandlingsprogram göra en användbar ”HDR”(High Dynamic Range)-kompromiss. Detta visar nu bättre intrycket för ögat, dvs både månskära och jordsken samtidigt.

Och som sagt, att det var såpass klart andra dagen i rad får man denna vinter vara mycket nöjd med!

26 februari 2020

av i SW200film och märkt , | Lämna en kommentar

Månen och Venus

Kvällen var bara nästan klar, med en del molntrasor, men en nymåne under Venus lockade till lite övningsfilmning. Den stod så lågt att jag insåg att det inte kunde bli någon kvalitet, men med så smal (9%) fas har jag inte filmat förut, så jag försökte. Det blev sex bilder utan Barlow, som hopsatta ger den inressant smala skäran

Bara stora formationer är tydliga

men i söder har vi Langrenus och Petavius dramatiskt belysta

 

Sen siktade jag mot Venus, först utan Barlow. Den är så liten och ljusstark att man bara kan exponera 1/1000s och ändå måste minska känsligheten. Resultatet är detaljlöst, men man ser i alla fall en tydlig fas (64%).

Jag körde sedan två omgångar även med Barlow. För den första hade jag åter för hög känslighet så att detektorn blev helt övermättad på en del av skivan. Den andra serien blev bättre, och man ser både fasen och den minskande ljusstyrkan mot terminatorn.

Nu är jag alltså igång med detaljerade Venusobservationer. Även med årets hopplösa väder bör det väl bli ett antal fler tillfällen, särskilt som Venus snarast går bättre att observera på daghimmel (om man bara kan leta upp den). Det dröjer ännu en månad till största elongation och halv fas.

 

19 februari 2020

av i Driven kamera och märkt , , , , | Lämna en kommentar

Klar kväll, från Venus till minikomet…

Denna extremblöta februari är klar natthimmel ett stilla mirakel, och jag vågade inte tro att den skulle vara så länge att det var lönt att sätta igång ett teleskop. Jag satte bara kameran (med 85mm objektiv) på iOptron-vridaren och tog några bilder, först av Venus som nu vandrar framåt i stjärnbilden Fiskarna. Jämfört med de ganska oansenliga stjärnorna är förstås Venus extremt ljusstark, och det är svårt att ta en rättvisande bild. Med Venus någorlunda snygg (15s f/4) är stjärnorna bleka

och med tydligare stjärnor (30s f/2,8) blir Venus en ful blaffa

Den röda Mira är fortfarande ganska ljusstark

medan Betelgeuze ännu är påtagligt svag. Kameran framhäver röda stjärnor, och visuellt är nu Betelgeuze inte ljusare än Bellatrix.

Sen ville jag ta en bild av asteroiden nr 512 Davida som befinner sig nära Tvillingarna Castor och Pollux. Den anas redan på en 30s-bild

men på en 2-minuters summa av fyra bilder blir det mycket tydligare. Här först hela bilden, där man nu tydligare ser fägskillnaden mellan Castor och Pollux

och här ett förstorat utsnitt. Utom Davida kan man lägga märke till en liten prick i en speciell grön färg som indikerar emissionslinjer av syre. Det är den planetariska nebulosan NGC2371 som egentligen är för liten och ljussvag för att synas på en sån här kamerabild, men som genom färgen sticker ut.

Samma gröna emissionslinjer brukar synas för kometer, och jag hoppades att C/2017 T2 skulle vara tydlig redan på en 30s-bild mellan Cassiopeias vänstra V och Dubbelhopen (h+chi Per)

Det var den inte, utan det krävdes en summa med 4 minuters totalexponering för att se den lilla gröna fläcken. I det stjärnrika vintergatsfältet vinner man mycket på att förstora bilden, men jämfört med den magnifika Dubbelhopen är detta en mycket ynklig liten komet. Det är dock den ljusstarkaste som varit synlig på flera månader, och det var roligt att nu få den på bild.

Jag gjorde sen en lång paus för att Stora Hunden och Sirius skulle komma över träden. Dismolnen hade  stigit så att horisonten var dold, men i stort sett var det fortfarande klart (och månfritt), så att jag kunde ta några vidvinkelbilder. Här ser man igen hur Betelgeuze uppe till vänster i Orion är mycket svagare än Aldebaran (uppe till höger vid Hyaderna), medan det normalt varit tvärtom. Sirius (nederst t.v.) är ostörd av horisontdiset.

Med 10mm brännvidd i stället för 20 får man med mera av himlen

och genom att sikta lite högre når man också Capella, dvs hela ”Vintersexhörningen”

Tillsist  ökade jag också ISO-talet, så att man ser att det finns lite vintergata även på vintern (fast inte alls så fin som sommarens och höstens).

 

19 januari 2020

av i Driven kamera och märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Klart och milt, ingen vinter

Eftersom träden söder om huset växt år för år är det inte riktigt roligt att sätta igång ett teleskop när så mycket är skymt. Mitt vanligare observationssätt har i stället blivit att ta kameran plus iOptronmonteringen 100 m bort längs vägen, där det är mycket bättre utsikt.

Ett första mål var förstås Venus, men med lite dis i luften blir det absurda bilder där man tror det är en fullmåne som syns.

Som syns är Venus inte så långt från Neptunus, och den kommer att vandra tätt förbi redan 27/1. Om mötet hade skett idag hade man förstås inte kunnat urskilja båda planeterna, men problemet är både dis och kort brännvidd (85mm). En bild från ikväll med 200mm tele visar att det nog kan fungera, men att man kanske måste se till att Neptunus inte hamnar precis på en av strålarna (åstadkomna av kamerans kantiga bländare).

Jag fick också skynda mig att ta bilder av den långperiodiska variabeln chi Cygni på väg ner bland träden i nordväst. Den ökar stadigt i ljusstyrka och är nu lätt att hitta på bilden.

Prototypvariabeln Mira minskar i stället, men är fortfarande också lätt synlig i botten av den ”skål” där jag av tradition vill se den.

Sen slumpar det sig så att småplaneten nr 9 Metis rör sig nära Uranus på himlen, och jag tänkte mig bilder med  200mm brännvidd. Problemet är att Uranus ligger långt från någon ljus stjärna, så att jag hade stora problem att hitta den. Här på en ful mosaikbild med 85mm-objektivet ser man omgivningarna

och på en förstoring även Metis

I efterhand ser jag att Uranus finns med på några 200mm-bilder, men ingen av dem lyckad. Här har något glappat så att det finns dubbla bilder av alla ljusa stjärnor. För de svagare är extrabilden osynligt svag, och Metis syns ungefär lika bra som på kombinationsbilden härovan.

Jag insåg också i efterhand att även småplaneten Vesta fanns nära mu Ceti, i kanten av mina bilder mot Uranus.

När Orion syns är det svårt att inte sikta ditåt. Den stora nebulosan var först skymd, men jag fick några bilder av ”Flame”-nebulosan (NGC 2024) bredvid bältet. På 30s syns den svagt

men redan på en summa av tre sådana bilder anar man också Hästhuvudneulosan. Stjärnfältet kring den lilla reflektionsnbulosan M78 är skymt av mörka stoftmoln, och det var antagligen denna kontrast som gjorde att den upptäcktes redan 1780.

Med 85mm-objektivet får man bättre överblick, med den stora nebulosan (M42) nere i svärdet. Diset ger falska nebulosar också kring de ljusa stjärnorna i bältet.

För ännu bättre överblick över hela Orion har jag kombinerat tre 85mm-bilder. (Det hade varit smartare att byta till ett vidvinkligare objektiv, men jag var lat och ville inte trassla med fler objektivbyten). Man ser att Betelgeuze fortfarande är ovanligt ljussvag och mer lik Bellatrix (övre högra hörnet) snarare än den ljusa Rigel (nedre högra hörnet).

Med större bländare och längre exponering (totalt 2 minuter) blir nebulosorna lite tydligare, men också diset i luften.

Även om Orions nebulosor alltid imponerar blev resultatet av ett par timmar under stjärnorna ganska magert. En anledning är att det går för länge mellan de klara kvällarna, så att jag hinner glömma lämpliga inställningar och handgrepp, en annan min tilltagande fysiska skröplighet. För att sikta måste man  ner på marken bredvid stativet, och för att ställa in tid och bländare måste man upp igen, och varje gång är det på gränsen att det går utan att jag rubbar stativet (som måste vara inställt mot Polstjärnan)…

 

 

 

 

 

 

 

8 januari 2020

av i Driven kamera, SW200film och märkt , , | Lämna en kommentar

Teleskopet OK, ny månfilm

Vädret klarnade upp, men med så starkt månsken att jag (igen) misslyckades att hitta ens Plejaderna (+Hygiea) med 200mm teleobjektiv. Venus var dock omöjlig att missa, den är redan framme vid delta (”fören”) av Stenbockens ”båt”.

Med 85 mm siktade jag mot det ganska anonyma stjärnfältet vid Uranus, men fokus blev lite dåligt, så asteroiden Metis (som också finns där) är för svag för att synas

Kvällens huvuduppgift var i alla fall att kolla skicket på SW200-teleskopet. Efter en ny vända av kollimering inomhus var jag spänd på att rikta det mot stjärnor, och första intrycket blev lyckligtvis positivt. Deneb såg fin och symmetrisk ut, även om seeingen var för dålig för att jag skulle kunna säga något definitivt.

Jag har inte filmat genom teleskopet sedan i maj förra året(!), och tyckte jag måste testa mot månen i alla fall. Terminatorområdet är alltid intressant, även vid 95% full fas, och man kan kontra seeingen med korta exponeringstider (1/100-1/200 s). Jag höll på en knapp timme, vilket gav 27 (normalt) 90s-filmer på totalt 55 Gb. Reduktionerna (Autostakkert+Registax+PaintShopPro) är tråkigt tidskrävande, men går numera ganska mycket på rutin. Från de 27 bilderna kan Autostitch lätt sätta ihop ett (bara lite deformerat) randområde

som jag här nedan har delat upp igen i fem delbilder. I norr har vi det vanliga landskapet med Plato och Regnbågsviken (S.Iridum), men den stora kratern Pythagoras är ovanligt väl synlig. Även det oftast osynliga låga bergsområdet M.Rümker är tydligt.

I nästa avsnitt är det Aristarchus med den slingrande Schröters dal som fascinerar mest

Vid randen av Stormarnas Ocean ligger de stora ringbergen Hevelius och Grimaldi dramatiskt belysta, medan Gassendi och Vitello avgränsar det lilla Mare Humorum. Den karakteristiskt mörkbottnade kratern Billy med det ljusa berget M.Hansteen bredvid la jag tidigt märke till när jag började titta på månen för 50+ år sen…

På nästa bild finns utom dubbelkratern Hainzel och den avlånga Schiller också en av de största kratrarna med svensk anknytning, Wargentin (1717-1783, astronom och statistiker). Vid denna belysning ser man att kraterbotten bildar nästan en högplatå i förhållande till nivån längre åt vänster.

Längst ner i söder dominerar Tycho med sitt system av ljusa strålar. Det stora ringberget Clavius är svårt att urskilja, liksom den karakteristiska Moretus, vilka båda syns mycket bättre innan månen blir så full.

Så, som sagt, teleskop och filmutrustning fungerar, det är bara vädret som fortsätter att vara rekorddåligt, någon förmörkelse den 10/1 lär inte bli synlig…

 

31 december 2019

av i Driven kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Satellitparad!

Lustigt nog avslutades året med en helt klar kväll, och innan nyårsfirandet passade jag på att ta några blandade kamerabilder. Kvällens höjdpunkt var att  jag trots att de var osynliga för blotta ögat kunde fotografera rad på rad av Starlink-satelliter.

Först passade jag på att ta säsongens första bilder av Venus. (Eftersom det nu efter åtta år åter är det perfekta Venusåret blir det garanterat fler…) Här först ett par 35mm-bilder med Venus mitt i Stenbocken. Redan med 2s exponering lyser Venus rejält starkt

och på en 10s-bild lyser den helt upp några svaga molnstråk

Med 135mm brännvidd är detaljerna tydligare

Samma objektiv mot vintergatan i Svanen visar det vanliga stjärnmyllret. Chi Cygni har i vart fall ljusnat mycket sedan 29 oktober !

Mira har i stället minskat lika mycket sedan 29 november, så att grannstjärnan syns. Bilden med lite ful drift fick också av misstag brännvidden minskad till 100mm.

Ett mål var ju att få en till bild medan småplaneten Hygiea fanns i trakten av Plejaderna, och det blev två lite halvdana. Först en 30s-exponering med denna för korta 100 mm brännvidd. (Satellitspåret går inte att identifiera).

Här så en bild med 200mm brännvidd. Liksom 7/12 hade jag problem med glapp i monteringen, och fick bara en användbar bild. Hygiea syns, men det hade varit bra med fler exponeringar.

Dagens mer spännande uppgift var att försöka se en rad av Starlink-satelliter. Jag bytte tillbaka till 35mm-objektivet och testade med högsta ISO mot ett fält med alfa i Vattumannen där jag visste att en stor grupp av satelliterna skulle passera i tät följd. En bara 29% belyst månskära var ett förvånansvärt stort problem, och med blotta ögat var bara de ljusaste stjärnorna synliga i motljuset. En tidig testbild från 17.42 med 3s exponering visade svagt Starlink nummer 1045, och jag hade inga stora förväntningar när jag ca 18.25 började exponera för att följa huvudgruppen. Denna förvånande första bild är alltså inte flera exponeringar av en satellit, utan en 4s-exponering med 6 olika objekt!

På nästa bild (tagen 22 s senare) har SL 1027 redan försvunnit  i jordens skugga, men två nya satelliter kommit fram till höger.

Fast jag inte såg något alls med blotta ögat bara fortsatte bilderna att visa många satelliter, och för att göra det ännu tydligare ändrade jag efter en stund exponeringstiden till 2s, och försökte att typ var 10:e sekund ta en ny bild. Trots att jag inte kunde se något alls visuellt syntes nu på varje bild ett stort antal satelliter, och detta höll på ända tills de två sista i raden försvann i jordskugga.

Jag har sedan experimenterat med att animera bildserierna, men eftersom intervallet mellan exponeringarna råkade bli lite kortare än är intervallet mellan två satelliter blir resultatet tyvärr (stroboskopiskt) att de ser ut att röra sig baklänges…

Först när man kan skilja dem åt, t.ex. när två stycken bildar ett tätare par, ser man att de faktiskt rör sig framåt (åt vänster)

på Här är seriens slut, med till sist bara två satelliter kvar

På bilden från 18.33.11 syns två satelliter

7 sekunder senare är den första på väg att försvinna

och 18.33.26 var båda borta. Förutsägelserna från heavens-above som tycktes passa bra i början stämmer inte lika bra hela vägen, och dessa två kan jag därför inte identifiera säkert. Under de 8 minuter jag tog bilder passerade nog över 30 Starlink-satelliter, och lärdomen inför en eventuell ny chans att observera blir att jag måste ta bilderna tätare!

Som avslutning tog jag ett par bilder av Orion på uppgång. Samtalsämnet just nu är varför Betelgeuze är så ovanligt ljussvag. Här ser vi den först på en klassisk bild, där den inte är mycket starkare än Bellatrix till höger.

Här ser vi hur Aldebaran är klart ljusstarkare, även om man får tänka på att atmosfären försvagar Betelgeuze mycket kraftigare 17 grader över horisonten (mot Aldebarans 35 grader)

2 januari 2019 (morgon)

av i Driven kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Venus, Jupiter och månen

Det var nästan helt klart, så jag tog kameran med teleobjektiv och letade efter fri sikt mot sydost. För månen och Venus var det inget problem att få dem över träden, men bilderna stördes lite av svaga molnstråk. Bilderna här är med 1/3 s och 1,6 s exponering, och den lustiga ”knorren” vid Venus är en reflex av månskäran i ett ovanligt reflexkänsligt objektiv…

Den maximala brännvidden (200 mm) var precis lagom för paret Venus/månen, men jag visste att även Jupiter skulle vara synlig lågt över horisonten. Där fick jag anstränga mig mer för att få fri sikt, och sedan var det spännande att se om jag kunde få in alla tre i bild med objektivets minimimumbrännvidd (70 mm). Det gick precis, och vi ser att Jupiter fortfarande finns i trakten av Skorpionens huvud. (Antares går dock inte upp förrän det är för ljust att se den).