6 april 2023

Merkurius

Det var flera år sen jag ansträngde mig att se Merkurius, eftersom träden täcker varenda horisont i trakten. Nu hade jag ju kollat att det fanns en chans, och passade på när kvällen blev klar. En så gott som full måne steg upp i öster över villaområdet. Trots dis som gjorde den vackert gul var den förstås alldeles för ljusstark jämfört med miljön intill.

Med 1/1000 s exponering ( i stället för 1/6 s ovan) syns detaljer på skivan. Trots att brännvidden bara är 85mm kan man ana att överkanten är lite mindre belyst och månen alltså på väg mot nedan.

Klockan 21.00 syntes Merkurius svagt på en ljus himmel

Med minskat synfält och kortare exponering är planeten mycket tydligare

och man kan följa nedgången en stund

Klockan 21.08 gav jag upp, men det finns ett djupare hack till höger där man hade kunnat se den en stund till.

Lite senare gick jag ut och tog bilder av Venus under Plejaderna

och Mars på väg mot Mebsuta

Fullmånehimlen gör det svårt att exponera mer än 4 resp 6 sekunder, så bilderna ser klart fattiga ut. Jag brassade på i 10 sekunder mot Norra Kronan, och bara med lite förstoring och bildbehandling kan jag urskilja T CrB.  Det som när som helst kan hända är att den (liksom åren 1866 och 1946) ska flamma upp till alfas ljusstyrka, vilket förstås lär märkas. Den närbelägna R CrB kan i stället plötsligt minska i ljusstyrka och bli svagare än T, så det är ett intressant fält att hålla koll på.

3 april 2023

Testbilder

Med månsken och dis i luften var det lönlöst att försöka hitta svaga asteroider, så sådana observationer får vänta. I stället gick jag med kameran (85mm objektiv) och iOptronstativet åt motsatt håll mot vad jag brukar. Från ett fält på andra sidan vägen fick jag som jag trodde fri sikt mot Venus. Om en vecka borde Merkurius gå bra att se nedanför Venus, och det kändes bra att ha en planerad observationsplats. Venus lyser upp diset så att den ser ut som en stor skiva, medan man ser de svagare stjärnorna i Väduren väl fokuserade. Planeten Uranus kan också nätt och jämnt anas, tiotusen gånger svagare än Venus.

Mars står i ett trevligt läge ovanför paret my och eta i Tvillingarna. Den rör sig fram mot Mebsuta (eps Gem) och passerar bara en halv måndiameter under den 14/4.  Vi ser också den stora stjärnhopen M35.

För saken skull blev det en bild av Norra Kronan också, men den stod ännu lågt, och det krävdes kraftig bildbehandling för att få fram stjärnor ur den månljusa bakgrunden. Som vanligt inget nytt, R ljus och T svag.

 

 

 

5 mars 2023

Venus och Jupiter var fortfarande ett vackert par i väster

och himlen till synes helklar.

En timme senare tänkte jag (för första gången sen i oktober) försöka filma månen, men då var himlen plötsligt full av moln. De var dock av den flyktiga och tunna sort som snabbt ändrar sig, så jag började sätta upp teleskopet. Bara att hitta kameror, Barlowlins och rätt okularhållare tog en stund, liksom att förstå Firecaptures gränssnitt (som inte var det rätta för månobservationer). I alla fall tog det så lång tid att börja filma att jag bara hann med fyra filmer innan datorns batteri gav upp. (Det var minusgrader, och jag borde ha kopplat in den till det större Bresser-batteriet som jag har för att driva teleskopet).

I alla fall, observationerna var med den nya färgkameran, som med 3840×2160 pixlar ger en förvånande  stor del av månen även med Barlowlins.  Nackdelen visade sig sen vid reduktionerna, som med Autostakkert tar typ 20-30 minuter per film vilket jag inte varit med om förut. Jag väntade mig inga superresultat, men med Registax wavelets (med parametrar jag tidigare använt på månen) blev det trevligt bra för att vara såpass oplanerat och experimentellt. Här ser vi terminatorområdet nere i sydväst på två separata bilder

som med Autostitch kan kombineras till

Tyvärr blev det sen bara två nästan identiska bilder i norr, utan förbindelse söderut

Vid närmare påseende är det det mest det stora synfältet som imponerar, men detaljutsnitt är ändå intressanta. Här t.ex. de stora ringbergen Schickard och Bailly, den smala Schiller och den lustiga högplatån döpt efter svensken Wargentin.

Och här Aristarchus med den vindlande Schröters dal och det ovanliga bergmassivet Rümker

Jag har ju filmat månen så mycket att det mesta av ytan känns bekant, men ett undantag är de randområden som kräver stor sydlig libration. Denna kväll var librationen i latitud -6 grader, och man kan i alla fall ana kratrarna Scott och Amundsen nära månens södra pol. Terrängen är så full av kratrar att det är svårt att få någon överblick. Nära sydpolen finns också kratrar där botten ligger i ständig skugga, och där det kan finnas reserver av is som skulle kunna utnyttjas av kommande mänskliga bosättningar på månen.

Med tanke på förhållandena blev det ett nyttigt försök att ta upp filmningen igen, även om jag missade min ambition att jämföra denna färgkamera med den svartvita Skyris-kameran just för färgfattiga månbilder.

1+2 mars 2023

Venus+Jupiter!

De två ljusaste planeterna skulle ju vara närmast varandra den 1 och 2 mars, och den första var det klart och fint. Planeterna kom så nära varandra att de fick plats i samma synfält i mitt ”stora” SW200-teleskop, brännvidd 1000 mm. Redan innan det var mörkt kunde jag börja ta bilder, och i teleskopet avslöjas Jupiter direkt genom sina månar. De ganska osymmetriska strålmönstren kring Venus  orsakas av en massa björksly i strålgången.

Senare var det en stund med fri sikt, och då dominerar den korsformiga diffraktionen på grund av sekundärspegelhållaren. Exponeringstiden är här 1,5 sekunder, jämfört med bara 1/6 sekund för förra bilden

Med 1000 mm brännvidd verkar ju planeterna inte alls nära varandra, men med vidvinkelobjektiv på kameran får man klart för sig vilken ovanlig kvällssyn detta var.

Mot söder dränkte månen vinterhimlens stjärnor, där till och med Sirius ser ganska beskedlig ut.

I teleskopet var månen ändå inte fullare än så här

Med 10 sekunder exponering och mörk himmel är Venus+Jupiter även i teleskopet en slående syn. (”Suddfläcken” bredvid Jupiter är en reflex av Venus i optiken och vice versa.)

Med kamera och ”normalbrännvidd” (40 mm) blir intrycket mest så som man upplever det med ögat

Först när jag skulle gå in insåg jag att den bästa utsikten var från trädgården, test i morgon om vädret står sig…

Och det gjorde det åtminstone tillräckligt länge för att paret skulle synas igen, fast nu 2/3 på andra ledden. (Venus har rört sig uppåt åt vänster och syns alltså nu ovanför Jupiter).

Med 85 mm brännvidd anar man Jupiters månar

På ett utsnitt ser vi att Ganymedes(J3, omloppstid 7,15d ) och Callisto(J4, omloppstid16,69d) ligger kvar i liknande lägen som den 1/3 medan Io(J1, omloppstid 1,78 d)) och Europa(J2, omloppstid 3,55 d) har rört sig så att de tycks ha bytt plats

Men som sagt, bästa utsikten var från trädgården

där de långsamt sjönk mot horisonten (men där molnstråk också kommer in ovanför till höger).

Som helhet alltså en fantastisk tur med klart väder båda dagarna, ibland vill det sig!

28 februari 2023

Venus+Jupiter

Utsikterna är lovande även för det tätaste mötet i morgon och på torsdag, men jag måste förstås passa på att ta bilder varje klar kväll. Standardbilden med 85mm-objektivet från altanen visar ett stadigt krympande avstånd, men sen ville jag dels testa med en kortare brännvidd, dels eventuellt hitta en ännu bättre observationsplats.

En brännvidd kring 50mm är egentigen bättre, men från trädgården är de många småbjörkarna på kalhygget i väster en för trist bakgrund.

Så småningom hittade jag den bästa platsen ett stycke bort. Med 40mm brännvidd blir det en fin översiktsbild

men om man vill se (de svaga) stjärnorna i närheten är 85mm bättre

 

27 februari 2023

Nix norrsken

Efter att ha sett spektakulära bilder från förra natten plus sett förutsägelser om fortsatt synlighet gick jag ut och spanade i flera omgångar, men utan att se något. Himlen var inte helklar, och månen lyste upp svaga molnstråk. (De röda träden är min pannlampa glömd på..)

Mot norr är det ljusen från Värnamo somlyser upp molnen

så om det också fanns riktigt norrsken hade det krävt en annan observationsplats.

För att återgå till astronomin hade jag också förstås tidigare på kvällen tagit en bild av Jupiter och Venus ytterligare lite närmare varandra

Under norrskenssökandet märkte jag att Arkturus nu är en kvällsstjärna igen, och kunde konstatera att R CrB lyser på

 

 

11 februari 2023

Kometen vid Mars

Det blev ovänstat ganska klart just den lämpliga kvällen när den gröna kometen skulle passera nära den röda Mars. Jag gick ut tidigt, satte igång Megrez-teleskopet, och kunde igen ta en bild av Venus genom träden. De markerade stjärnorna är av magnitud 6-7, och venus lyser verkligen 10000 gånger starkare.

Nästa anhalt blev förstås Jupiter. Här först en kortexponering som visar tre månar (Io dold närmare skivan) och stjärnan 44 Psc där Jupiter befann sig för en vecka sen.

På denna 15s disiga överexponering syns i kanten också stjärnan HIP 2954 som planeten når den 21/2

Kvällens huvudmål var dock kometen (C/2022 E3), och den ideala placeringen bredvid en ljusstark Mars gjorde det trivialt att hitta rätt. Jag testade flera olika kombinationer av ISO-värden och exponeringstider, men alla bilder är i grunden ganska lika. (Monteringen står dock så dåligt inställd att redan 30s som här ger lite avlånga stjärnor).

Mars får en stor dishalo, kometen skiftar lite i grönt och man anar en kort svans. Med DeepSkyStacker har jag gjort många olika kombinationer, men de flesta får just en alldeles för dominerande halo kring Mars.

När man kombinerar data för mer än några få minuter måste man också kompensera för kometens rörelse. Här är en summabild där första och sista exponeringen är 15 minuter från varandra, så stjärnorna blir streck när man fixerar på kometen.

Jag ska göra fler försök med summabilder, men det roliga var att kometen råkade passera Mars och att det var väder så att jag kunde observera det!

4 februari 2023

Komet i månsken

Kvällen var kall och klar och en 99% full måne lyste upp snölandskapet och himlen. Jag ville i alla fall försöka hitta kometen, högt på himlen ovanför Capella, men bara med enklast möjliga utrustning, dvs kamera (85mm objektiv) på iOptronstativet. Jag gick ut tidigt, och kunde se Venus stråla nere bland träden i väster. På bilden lyser den fram som en måne bakom grenarna, och en del stjärnor går att identifiera.

Nästa stopp var Jupiter, dels ett kortexponerat utsnitt med tre månar

dels planeten bland stjärnor. Jupiter ligger nu mycket nära gränsen mellan Fiskarna (Psc) och Valfisken (Cet).

Mars vandrar vidare åt vänster uppe i Oxen (nära stjärnan tau Tauri, som får en lustig förkortning)

Jag visste kometens läge relativt Capella, och trots månskenet syns den tydligt redan på 8s-bilder.

Jag tog 10 likadana bilder innan jag för säkerhets skull gick in och kontrollerade att det var kometen på bilderna. DSS-summan blev så här, och man kan förstås inte vänta sig att se en svag svans i så starkt månsken. (Diset i luften gör att Capella också ser kometlik ut, men det är förstås inte på riktigt).

När jag var säker på att vara i rätt fält fortsatte jag bara med 30 nya  kortexponeringar, som tillsamman blir en 4 minuters summa, mycket lik den förra bilden.

Med kort brännvidd och totalt bara drygt 5 minuter mellan den första och den sista exponeringen är kometens rörelse knappt märkbar, men när jag lägger ihop alla 40 exponeringarna försöker jag kompensera också för detta. Det har ingen större effekt, och totalbilden liknar de båda andra bilderna här ovan. En  förstoring visar i alla fall att kometen fortfarande är osymmetrisk, med mer grönt på  ”framsidan”, och mer detaljer än så kan man inte begära med denna begränsade observationsinsats.

Innan jag gick in tog jag sedan några vidvinkligare bilder från en vintrig trädgård i månljus.

 

 

30 januari 2023

Fin kväll!

Den tidiga kvällen var helt klar, med svag vind och plusgrader, och det var bara roligt att vara ute. Jag hade inte planerat något, men vågade mig på Megrez-teleskopet från start. Venus var på väg ner i västsydväst, och jag tog några bilder. Brännvidden är för kort för att visa en skiva, och planeten var skymd i träd, men en 2s-bild visar ett par stjärnor i närheten på den ljusa himlen.

Ett utsnitt av Jupiter med samma exponering visar tre månar plus ett antal (förvånansvärt väl synliga) svaga stjärnor

Med 8s exponering börjar himlen redan bli för ljus

Sen var jag lite mer systematisk när jag skulle leta upp kometen. Den låg nu på deklination 80 grader, och jag insåg att jag måste ligga ungefär rätt i rekatascension för att kunna vrida teleskopet rätt. I månskenet var jag osäker på om jag ens såg den diffusa kometen i en 10×50 fältkikare, dvs jag måste snarare ha koll på stjärnorna i närheten. När jag förstått  läget nära en magnitud 4-stjärna kunde jag så via sökaren (idag inte nedisad) rätt snabbt få den i kamerafältet, och sedan med teleskopets finrörelser justera till centralt läge.

Sen tog jag ett antal bilder med olika exponeringstid, de flesta med 30s. Det visade sig vara ett lagom val, för en 60s-bild gav tydliga stjärnspår på grund av det dåligt inställda stativet. (Tyvärr visade det sig också att alla bilder var för dåligt fokuserade. Jag har många gånger varit med om samma sak när jag pekar uppåt, någonstans ”släpper” fokuslåsningen trots att jag tycker att alla skruvar är hårt åtdragna.)

Redan på denna enkelbild anar man den smala jonsvansen (neråt i bild), så den borde synas tydligt på summerade bilder. Här tillkommer dock problemet med kometens egen snabba rörelse relativt stjärnorna. En direkt summabild utan korrektion för detta ger gör komethuvudet till ett streck och suddar helt ut jonsvansen. DeepSkyStacker har en specialmetod för detta, men det är frustrerande svårt att i varje bild markera kometens precisa läge. Detta extrapyssel var nu klart värt besväret, och summabilden med totalt 12 minuters exponeringstid visar en oväntat lång (och anat dubbel) jonsvans.

Rent estetiskt är kometen tråkigt osymmetrisk både i färg och form, men att kunna få denna bild på en så månupplyst himmel var långt över mina förväntningar!

Jag hade fortfarande 70-200mm teleobjektivet parallellt med teleskopet, och passade på att ta en 70mm-bild där man ser hur nära Polstjärnan kometen ligger

En telebild med ca 135mm brännvidd (lämpligt uppskalad) jämförs här med en tidigare bild genom teleskopet, så att man igen ser kometens snabba rörelse.

Med 70mm brännvidd får man fler (svaga) stjärnor kring Jupiter

Det som också lockade för ett större synfält var månens konjunktion med Mars, för blotta ögat en trevlig syn. Med just detta objektiv anade jag dock att det skulle bli problem, eftersom det är extremt känsligt för reflexer. Med 1/15s exponering syns motivet i princip, en överexponerad måne och en underexponerad Mars, och redan en månreflex till vänster om Mars.

Med 1 sekunds exponering börjar stjärnorna framträda, och reflexen är rimligt tolerabel.

Utan denna successiva förklaring ser ju en 4s-bild helt obegriplig ut, fast synen med blotta ögat är en vacker kombination med bara månen och en ljusstark planet.

En förstorad 200mm-bild av månen blev rätt suddig, men exponeringstiden 1/8000 s (!) skvallrar om månens ljusstyrka ännu så här långt från full.

Jag var ute i nästan 1 1/2 timme, men det var tack vare vädret  bara ett nöje jämfört med den 26/1.

19 december 2021

Klar kväll

Jag vet ju att kameran är notoriskt dålig på att återge skymningsbilder med starkt ljus vid horisonten och mycket mörkare himmel högre upp, dvs de för oss just nu så vackra kvällsvyerna med tre planeter. Men ändå, här är dagens försök med 20 mm vidvinkelobjektiv. Om man ska se Jupiter och Saturnus tydligt hamnar alltså Venus nere i det överexponerade

Det var aningen bättre med lite kortare exponering. men mycket långt från hur fint det är med blotta ögat

Sen försökte jag ta några snabba bilder med 200mm teleobjektiv, här först Venus skära

Alla bilder är överexponerade och med lite skakoskärpa, men att fasen är en skära är ju tydligt i alla fall.

Med lång brännvidd kan man se stjärnorna vid Jupiter även på en ljus himmel

En ful detaljbild visar (nästan) fyra månar, en svag Callisto tittar fram till höger om Ganymedes

Även kring Saturnus kan man se stjärnor, liksom den stora månen Titan

Kvällen dominerades senare av en nästan full måne, som jag inte försökte överlista.