1 oktober 2018

Oväntat klart

Himlen var så klar att jag i alla fall måste ta några bilder med teleobjektiv (200 mm) och kameran på iOptronstativet. Första mål var Neptunus i Vattumannen, och på köpet svaga streck från geostationära satelliter

Två bilder kombinerade (41 resp 57 s exponering) visar tydligt två grupper av streck, förskjutna åt vänster när kameran följt himlen åt höger.

Småplaneten nr 10 Hygiea befinner sig nära den röda variabeln TX i Fiskarna. Tyvärr var följningen lite dålig, men den är ändå lätt att identifiera. (Jag har ett gott öga till Hygiea alltsedan jag omkring 1969 gjorde en banbestämning för den med klassisk Gauss-metodik. Det var innan miniräknare slagit igenom, och jag minns att jag använde tjocka tabeller med logaritmer och trigonometriska funktioner…)

Följningen var dålig även när jag siktade mot chi Cygni. Den är ännu ljussvag (kring magnitud 9), men den röda färgen avslöjar att det är rätt stjärna i Svanens myller

Sen fortsatte jag med Nordamerikanebulosan. Den är lite jobbig att sikta mot när den står så högt på himlen, och jag fick ett antal snedpekningar innan den blev rätt placerad bredvid Deneb. De finare nyanserna anas egentligen bäst på en enkelbild (86 s exponering)

men den blir förstås mycket tydligare på en 10-minuters summabild

Här avbröt jag för att eventuellt kunna gå ut igen senare på natten och filma månen, men det blev i slutänden inget av med det

 

15-16 september

Klar natt till sist

På kvällen såg det nästan helt klart ut, och jag tog kamerabilder (f=125 mm) ner mot Saturnus i södra vintergatan. Där fanns också småplaneten Vesta, som pendlade mellan att synas och skymmas av kvarvarande moln vid horisonten.

Förbidrivande moln och ljus himmel är normalt ingen bra input till stackningsprogrammet (DSS), men en 6-minuters summabild blev oväntat bra. Jag ändrade kamerainriktningen flera gånger, men Saturnus och nebulosorna fanns hela tiden med och fick full exponering. (Som vanligt passerade ett flygplan och gjorde fula streck…). Lagunnebulosan (M8) är stor, och om man vet hur Trifidnebulosan (M20) ser ut kan man t.o.m. ana det blå ovanför det röda. Vesta syns tydligt, och jag hoppas hinna ta en ytterligare bild innan den försvinner för säsongen.

Mars ligger i en mycket tristare omgivning, men precis som förra gången gav detta objektiv en grön reflex som nu bildar en ”dubbelstjärna” med stjärnan 62 Sgr.

Jag passade också på att ta en bild av Neptunus bland stjärnorna i Vattumannen. Den befinner sig fortfarande nära lambda Aquarii, som jag ofta siktat på för att få syn på geostationära satelliter. Denna gång är det bara en som ritat ett tydligt streck i höger bildkant, men man kan ana många svagare i ett band ner mot chi Aqr.

På en summa av fyra bilder har den geostationära satelliten successivt flyttat sig åt vänster (dvs den står kvar medan kameran följer stjärnorna åt höger…). Man kan ana tre ytterligare grupper av fyra bilder, men bara med möda.

Här bröt jag för kvällen, med planen att i stället stiga upp på morgonsidan för att passa på komet 21P nära M35.

Jag vaknade redan vid två, och eftersom det fortfarande var klart gick jag ut igen med samma miniutrustning (kamera+teleobjektiv på iOptron-stativet). Jag ökade till max brännvidd (200 mm), och började med bilder av chi Cygni. Den är på väg att ljusna, men syns ännu bara som en svag rödaktig stjärna i vintergatans myller.

Jag tog också en slarvig bild av M57 (Ringnebulosan) för att visa hur liten den är även med 200 mm brännvidd.

Huvudmålet var dock som sagt komet 21P i närheten av M35. En 8-minuters summabild visar utom den stora M35 två mindre stjärnhopar, samt kometen med tydlig svans. Objektivet lider av stark vinjettering (ljust centrum, mörk bildkant) som jag borde kunna korrigera bort med hjälp av flatfältsbilder.

Jag hade också spanat in att asteroiden nr 6 Hebe skulle finnas nära Betelgeuze, men hade inte riktigt tålamod att vänta tills den gick helt fri från träd. Turligt nog (!) är den ändå precis synlig i kanten av en grangren på denna 2-minuters summabild.

Sen ändrade jag brännvidd till 70 mm och tog min standardvy av Mira. Den är nära minimum men (liksom chi Cyg) på väg att ljusna

En detaljbild (100 mm brännvidd) visar tydligare att Mira är den högra (röda!) stjärnan i ett optiskt par

Inte så långt från Mira finns Uranus. Den befinner sig i Vädurens stjärnbild (Ari), men nära både Fiskarna(Psc) och Miras(=omi Cet) Valfisken(Cetus).

Himlen kändes nu mer disig och Värnamos ljus gjorde nog himlen gråaktig även en månfri natt? Jag tog några bilder mot Deneb, men Nordamerikanebulosan framträder bara mycket svagt även på en 4 minuters summabild. (Jag försökte också med 90 s exponeringar, men då blev stjärnorna för avlånga för att DSS ska godkänna dem, som vanligt mycket frustrerande…).

När jag återvände till kometen var det uppenbart att vädret var sämre. Trots att M35 nu stod högre över horisonten hade jag svårare att se den i kamerasökaren, och bilderna hamnade mycket ocentrerat och med stora tidsluckor. På summabilden (7 minuter totalt) ser man att kometen är mycket svagare, och den har också tydligt rört sig ‘neråt’ eftersom bilderna är utspridda över mer än 16 minuter.

Om jag bara tar de fem sista bilderna blir komethuvudet mer koncentrerat, och man kan jämföra med den tidigare bilden för att både se hur mycket sämre vädret blivit och hur snabbt kometen rört sig på en timme

Trots denna lite tristare avslutning var det en mycket givande observationskväll och natt!

3 september(kväll) 2018

Tveksamt väder, men stativet klarade sig

Efter en intressant isärtagning och soltorkning verkade HEQ5-stativet ha repat sig efter nattens kortslutning, men jag måste förstås testa med riktiga observationer. Himlen var full av dismoln, men med tillräckliga luckor för att det skulle kännas lönt att observera.

Först ville jag dock åt området kring Saturnus, som är oåtkomlig från kikarplatsen vid huset. Det blev den vanliga utrustningen, kamera med 85mm-objektiv på iOptron-monteringen, som jag kan gå iväg ett stycke med tills jag får fri horisont åt sydväst. Det är en känslig avvägning mellan att himlen är för ljus och att området sjunker för lågt, och jag började lite för tidigt (21.27). På den ljusa himlen ser man i alla fall molnen tydligt. Saturnus rör sig på en intressant del av himlen, och man anar både Lagun(M8)- och Trifid(M20)-nebulosorna. Av en trevlig slump finns också den ljusstarka asteroiden Vesta i bild.

Medan jag väntade på att det skulle bli lite mörkare tog jag en bild av Norra Kronan, där den spännande variabeln R CrB nu är nära sin maximala ljusstyrka

Området kring Mars var tråkigt stört av moln

så jag återgick till Saturnus, där det var aningen bättre. Klockan 21.39 är det lite mörkare, men Vesta sjunker snabbt ner mot horisonten

Med lite tur kan man få de stora öppna stjärnhoparna M23 och M25 i molnluckor.

Med växlande molnighet i bildfältet blir summabilder med DSS ovanligt fula. Programmet kan förstås inte veta vad som är jordiska moln och vad som är mer astronomiskt intressanta objekt. Här har dessutom ett flygplan förstört tre av sju 30s-bilder. Att jag ändå visar kombinationsbilden är för att peka ut de astronomiska nebulosorna, inklusive Svannebulosan M17 i överkanten. (Det som nästan liknar en galax uppe till höger är bara stjärnan xi Serpentis sedd genom moln…)

Nu var det så dags för huvuduppgiften, att ta bilder genom SW200 monterad på HEQ5-stativet. Från kikarplatsen är det sydligaste jag når i vintergatan ungefär den ovanligt stjärnrika öppna hopen M11 i Skytten. Motorn gick utan problem, och 30s-bild visar den kompakta hopen

Här fungerar DSS mycket bättre, och en 3-minuterssumma visar att även vintergatan kring hopen  är ovanligt stjärnrik. Hopen själv liknar mest en klothop, men åldern är bara 250 miljoner år, och hopens ljusstarkaste huvudseriestjärnor är blå (spektraltyp B8). Avståndet till M11 är omkring 6000 ljusår.

På väg mot M27 stannade jag till vid den ovanligt löst bundna klothopen M71 i stjärnbilden Pilen (Sagitta). På denna 90s summabild ser den jämfört med M11 ganska oansenlig ut. För att vara en klothop är den ovanligt närbelägen (12000 ljusår) och ovanligt ung (9-10 miljarder år)

Sen villade jag bort mig en lång stund innan jag hittade Hantelnebulosan M27, vilket är ganska skämmigt med tanke på att jag under nu snart 54 år (från hösten 1964) med jämna mellanrum letat upp den… Och när jag väl hittat rätt insåg jag att det nog var högst befogat att vrida upp ISO-känsligheten från 800

till 1600

Summabilden (2,5 minut) blir nu så intressant färggrann som man aldrig kan se den visuellt

Även med alla bilder (4 min) kombinerade ser man att nebulosans svagare partier skulle behöva längre exponering, men centralstjärnan framträder tydligt. Det är i princip den före detta röda jättens kärna, som efter att ha kastat av sig sina yttre delar nu är på väg att bli en vit dvärg.  Avståndet till M27 har varit osäkert på flera hundra ljusår, men enligt data från astrometrisatelliten Gaia kan det nu specificeras till 1230+-20 ljusår.

När jag nu nöjd konstaterat att min utrustning var oskadad såg jag att området kring Capella inte var helt molntäckt. Jag tog fram iOptron-stativet igen och tog tre snabba bilder med kamera+85mm-objektiv. Summabilden visar förstorade stjärnor i diset, men man kan även urskilja en svag komet 21P.

15 maj 2018

Nova Per

Mygg och knott har fortfarande inte slagit till för fullt, så jag tog chansen att observera V 392 Per en gång till. Jag körde samma utrustning (200 mm teleobjektiv och iOptron-drivning) som förut, och kunde tack vare Capella leta mig fram till rätt synfält. Himlen var förstås alldeles för ljus för att jag skulle kunna se något i kamerasökaren, men på en 5s-exponering klockan 23.22 kunde jag hitta den karakteristiska liksidiga triangeln av stjärnor under vilken jag visste att novan skulle finnas

Jag vågade inte försöka justera till en bättre centrering, utan fortsatte att under en kvart ta nya 5s-bilder. Bilden från 23.39 är redan mycket mörkare och visar novan tydligare

På ett förstorat utsnitt av en DSS-summa av 10 bilder blir det tydligast, men man ser en tydlig vinjettering: Novan är för långt mot högerkanten, medan objektivet framhäver mitten av bilden. Det är tydligt att novan fallit en hel del i ljusstyrka sedan den 6/5, och enligt de markerade V-magnituderna är den nu av ungefär magnitud 10.

Återstår att se om det blir fler observationer…

6 maj 2018 (Kväll)

Nova Persei

På kvällen var jag (efter morgonen) för trött för annat än en snabb observation av novan. Den är trevligt lätt att hitta, eftersom den med 200 mm brännvidd kan klämmas in i samma bildfält som Capella

Med lite bättre centrering tog jag fyra 15 s-exponeringar som kombinerade med DSS gav följande (beskurna) bild. Novan är bara lite svagare än 3/5, så avtagandet har tydligt saktat av.

 

 

3 maj 2018

Nova Per+Jupiter (forts.)

Himlen var klarare denna kväll, så jag fortsatte att ta bilder av novan, nu med objektivet på max zoom (200 mm). Den hade i vart fall inte minskat ytterligare i ljusstyrka, och är fortfarande lätt att urskilja genom sin rödaktiga färg

Ett utsnitt från en DSS-summa av 7 bilder (1,9 minuters exponering) visar många svaga stjärnor, så det bör gå att följa novans avtagande några veckor till med denna enkla utrustning. (I parentes kan man nämna att den ”uppenbara” dubbelstjärnan HIP 21435/7  är ett optiskt par, två helt orelaterade stjärnor som bara råkat hamna i samma riktning. Enligt de helt färska Gaia-resultaten har HIP 21437 parallaxen 8,51+-0,05 millibågsekunder, vilket motsvarar ett avstånd (1000/8,51)=118 pc=383 ljusår, medan HIP 21435 ligger mycket längre bort med en parallax 1,18(+-0,05) mas, ca 2800 ljusår!)

Miravariabeln chi Cygni lyste i oktober nästan lika starkt som eta Cygni, men är nu ett knepigt objekt i ett tätt vintergatsfält. Jag tog bara ett par 20s-bilder mot eta Cygni där den mycket marginellt skymtar som en svag röd prick

Med de två exponeringarna kombinerade och förstorade blir det lite tydligare, men chi är nu av ungefär 11:e magnituden, dvs bortåt 1000 gånger svagare än i oktober 2017.

När det gäller Jupiter slarvade jag med en kort (5 sek) exponering som skulle visa alla månarna, men man ser i alla fall hur Jupiter rört sig ett snäpp åt höger sedan i går.

Jupiter är redan i samma 200 mm-fält som alfa1,2 Librae (Zubenelgenubi), så man har en bra fixpunkt för att följa rörelsen. Denna glesa dubbel är (tvärtemot vad man kunde tro) verkligen ett fysiskt par 76 ljusår bort, men omloppstiden i systemet kan vara en miljon år eller så.

Objektivet gick att zooma ut till 70 mm brännvidd, så att man får med de tre ljusaste stjärnorna i Vågen

Med detta större synfält kan man också få en bra bild av stjärnbilden Korpen (Corvus), som dock på de flesta moderna stjärnkartor avbildas som en båts storsegel. Den står alltid mycket lågt på himlen nedanför till höger om Spica, så det gäller att passa på nu innan den försvinner på en ljus sommarhimmel. (De grekiska bokstäverna verkar givna rätt på måfå, i vart fall är alfa-stjärnan påtagligt ljussvag..)

2 maj 2018

Nova Persei 2018

En tidigare känd variabel s.k. ”dvärgnova” (V392 Per), vars normala utbrott nått kanske magnitud 14 har plötsligt flammat upp som en ”riktig” nova. Vid upptäckten den 30 april var den av magnitud 6, men har sedan åter avtagit. När det nu var rimligt klart var jag förstås mycket sugen på att observera den. Jag använde kamera plus teleobjektiv (f=110 mm) på iOptronmonteringen, och hittade lätt rätt synfält nära Capella. Vid första försöket 22.25 var himlen dock alldeles för ljus, även om stjärnan kan anas på en 5-sekunders exponering

Medan jag väntade på mörkret försökte jag ta bilder av Jupiter nere bland molnen vid horisonten. Här först en bild med alfa Librae (Zubenelgenubi) fint synlig. Jupiter rör sig under maj allt närmare denna trevliga dubbel.

Tittar man på Jupiter själv ser det ut som att en måne ligger långt under de andra, men det är faktiskt stjärnan nu Librae. På en stark uppförstoring av en bild från 22.32 ser man tre månar och de två stjärnor som också syntes på en bild från 18 april. (Den fjärde månen Io (J1) passerar precis över Jupiter och är därför osynlig).

Jag kunde också konstatera att R CrB är fortsatt ljusstark

På en bild från 22.47 kan man sedan se novan betydligt tydligare. Den är tydligt rödaktig, vilket gör att den ser ljusare ut på bild än med ögat. Grovt sett får man säga att den är ungefär av magnitud 8, och i vart fall uppenbart ljusare än grannstjärnan strax till vänster (TYC 3347:1038, V=9,4).

Sedan började plötsligt iOptronmotorn att låta konstigt och stjärnorna bli spår i stället för punkter. Det var batterierna som var slut, och eftersom de är lite bökiga att byta var jag beredd att ge upp. Som sista utväg värmde jag batterierna lite med handen, och kunde få några exponeringar till. En DSS-summa med totalt 48 s exponering visar novafältet lite tydligare. Stjärnan HIP 21886 är en röd jätte med V-magnitud 8,1, och det är ungefär så ljusstark novan var denna kväll.

Jag hoppas kunna följa den lite till, även om den sjunker allt lägre mot en hög skogshorisont sett från Granbacken.