27april 2023

Från detaljer till vidvinkel

Kvällen var klar och kall, och en halvmåne lyste upp himlen mer än jag förväntat mig. Första prio var att få andrabilder av de två asteroiderna nr 73 Klytia och nr 190 Ismene som jag observerade redan den 19/4, så jag fick sätta igång Megrez-teleskopet. De låg båda i samma fält som beta Virginis, så det enda jag behävde göra var att sikta lite ovanför och lite nedanför beta. Jag missade ju beta vid förra försöket den 21/4, så nu var jag noga med att hitta rätt trots månskenet. Båda asteroiderna är ljussvaga, men syntes på 2-minuters summabilder. Eftersom Ismene bara var en bonus den 19/4 så hade jag inte med hela det fält som hade behövts, så jämförelsebilden är egentligen inte helt godkänd. Man ser att Ismene försvunnit från platsen 19/4, men kan inte se att den nya platsen var tom förut… Jag väljer att godkänna i alla fall så länge. Rörelsen är ännu retrograd efter opposition den 22/3.

För nr 73 Klytia var det inga problem, utom att den nya bilden inte går lika djupt som den tidigare. Även här är rörelsen retrograd, opposition den 24/3

När teleskopet var  igång tog jag förstås månbilder med olika exponering, men brännvidden är för kort för att det ska vara riktigt  intressant. Med överexponering är jordskenet fortfarande synligt, men här ungefär, vid halv fas går gränsen.

En lustig slump som ibland brukar uppmärksammas är det s.k. ”Lunar X” som syns förstorat här nere till vänster. Till höger syns samma effekt på en bild genom 20cm-teleskopet från den 6 december 2016

Med 1 sekunds exponering kan man urskilja två stjärnor med V-magnitud ca 7,0, men måne plus stjärnor är ingen bra kombination

Mars rör sig nästan i ett vintergatsfält i Tvilingarna, så där syns många stjärnor redan på en kort 15-exponering.

Men sen ville jag ha översiktsbilder också, och gärna Venus, så jag tog kamera med zoomobjektiv och gick iväg till en plats med bättre utsikt. Det hade hunnit bli sent (23.50) så det var i sista minuten för Venus

Mars bildade en snygg rätvinklig triangel med Castor och Pollux, men med månen störande nära

Med mera vidvinkel ser man Capella ovanför Venus

och mot öster en absurd ”vinterbild”. Med dekorationsbelysning av träden blir det ett starkt  intryck av snö på grenarna medan sommartriangeln stiger (Altair dock fortfarande skymd)

Om man tittar noga kan man se att variabeln chi Cygni är tydligt synlig. En förstorad och vriden bild visar chi i det vanliga läget under eta Cygni

Jämfört med bilden från  6 januari har chi blivit betydligt ljusstarkare, men har inte riktigt nått maximum?

 

 

 

6 april 2023

Merkurius

Det var flera år sen jag ansträngde mig att se Merkurius, eftersom träden täcker varenda horisont i trakten. Nu hade jag ju kollat att det fanns en chans, och passade på när kvällen blev klar. En så gott som full måne steg upp i öster över villaområdet. Trots dis som gjorde den vackert gul var den förstås alldeles för ljusstark jämfört med miljön intill.

Med 1/1000 s exponering ( i stället för 1/6 s ovan) syns detaljer på skivan. Trots att brännvidden bara är 85mm kan man ana att överkanten är lite mindre belyst och månen alltså på väg mot nedan.

Klockan 21.00 syntes Merkurius svagt på en ljus himmel

Med minskat synfält och kortare exponering är planeten mycket tydligare

och man kan följa nedgången en stund

Klockan 21.08 gav jag upp, men det finns ett djupare hack till höger där man hade kunnat se den en stund till.

Lite senare gick jag ut och tog bilder av Venus under Plejaderna

och Mars på väg mot Mebsuta

Fullmånehimlen gör det svårt att exponera mer än 4 resp 6 sekunder, så bilderna ser klart fattiga ut. Jag brassade på i 10 sekunder mot Norra Kronan, och bara med lite förstoring och bildbehandling kan jag urskilja T CrB.  Det som när som helst kan hända är att den (liksom åren 1866 och 1946) ska flamma upp till alfas ljusstyrka, vilket förstås lär märkas. Den närbelägna R CrB kan i stället plötsligt minska i ljusstyrka och bli svagare än T, så det är ett intressant fält att hålla koll på.

3 april 2023

Testbilder

Med månsken och dis i luften var det lönlöst att försöka hitta svaga asteroider, så sådana observationer får vänta. I stället gick jag med kameran (85mm objektiv) och iOptronstativet åt motsatt håll mot vad jag brukar. Från ett fält på andra sidan vägen fick jag som jag trodde fri sikt mot Venus. Om en vecka borde Merkurius gå bra att se nedanför Venus, och det kändes bra att ha en planerad observationsplats. Venus lyser upp diset så att den ser ut som en stor skiva, medan man ser de svagare stjärnorna i Väduren väl fokuserade. Planeten Uranus kan också nätt och jämnt anas, tiotusen gånger svagare än Venus.

Mars står i ett trevligt läge ovanför paret my och eta i Tvillingarna. Den rör sig fram mot Mebsuta (eps Gem) och passerar bara en halv måndiameter under den 14/4.  Vi ser också den stora stjärnhopen M35.

För saken skull blev det en bild av Norra Kronan också, men den stod ännu lågt, och det krävdes kraftig bildbehandling för att få fram stjärnor ur den månljusa bakgrunden. Som vanligt inget nytt, R ljus och T svag.

 

 

 

14 mars 2023

Minisejour

Vädret blev allt klarare, så jag fick till sist ta kameran (85mm objektiv) för att kanske fånga några asteroider. En första bild visar Mars som nu åter passerat ”ekliptikans port” på väg åt vänster

Lägg märke till det mörka området till höger om Mars, med mycket färre stjärnor än till vänster. Det är ett gas och stoftmoln ganska nära solen (450 ljusår) som skymmer bort avlägsnare stjärnor. Sedan siktade jag söder om Regulus där asteroiden nr 111 Ate borde befinna sig. Den är på gränsen för ljussvag, men går att urskilja

Till vänster om Denebola(beta i Lejonet) börjar stjärnbilden Coma Berenices (Berenikes hår), och här finns nu dvärgplaneten Ceres, f.d. asteroid nr 1.

Redan på en summa av två 30s-bilder kan man ana att detta är ett fält med många galaxer, den stora Virgohopen. Många finns med i Messiers katalog, bl.a. M87 med sitt berömda stora svarta hål. Man kan också urskilja den svaga asteroiden nr 410 Chloris, som under denna opposition rör sig nära Ceres

Till sist tog jag dagens bild av Norra Kronan, med ljusstark R och ljussvag T

Även en sådan miniutflykt är alltså (som vanligt) spännande, fortsättning följer på asteroidbilderna.

3 oktober 2022

Planeter och asteroider

Kvällen var klar, och prio 1 var att ta några fler asteroidbilder innan månskenet dränker allt. Utrustningen är den enkla och snabba, kamera med 85mm objektiv plus iOptron-stativet. Om jag bara tar 30s-bilder räcker det till och med att bara höfta till riktningen mot polstjärnan, så slipper jag krypa och försöka sikta genom polsökaren.

Det var ett tag sen jag såg Saturnus, som dock ännu rör sig sakta åt höger i Stenbocken. Månen Titan syns precis till höger om planeten.

Även Jupiter rör sig åt höger bland de svaga stjärnorna i Fiskarna. Ljuset sprids denna kväll helt normalt  i en stor cirkulär blaffa.

På en kortexponering ser vi Ganymedes(J3) och Callisto(J4) snyggt upplinjerade, medan Io och Europa är osynliga längre in. Stjärnorna är kring magnitud 9

Mars har fortsatt sin snabba väg framåt, och närmar sig nu ekliptikans port/Oxens hornspetsar (beta och zeta Tauri). Jag fick vänta lite (till 22.25) för att den skulle komma upp ordentligt.

Det var förstås allra viktigast att ta andrabilder av de två asteroider jag observerade senast. Nr 216 Kleopatra syntes lätt på en 30s-exponering vid  nedre högra hörnet av Pegasus (alf Peg)

medan nr 38 Leda vid nedre vänstra hörnet (gam Peg) är så svag att den bara syns på en summabild

Tillsammans med bilder från 29/9 blev det bra jämförelsebilder som visar hur båda asteroiderna rört sig åt höger nära sina oppositioner.

Sen fick jag flera nya förstabilder att följa upp. På Jupiterbilden finns både nr 48 Doris, som jag observerade redan för en månad sedan, och nr 65 Cybele

men jag var framför allt intresserad av de låga numren 23 Thalia och 24 Themis. Thalia syns direkt på en 30s-bild

medan jag för den svagare Themis igen fick göra en 3 minuters summabild. Observera  stråket med geostationära satelliter

Nära alfa i Fiskarna, men i Valfisken Cetus, fanns nr 31 Euphrosyne, svag men tydlig på en 30s-bild.

Lågt på himlen, i samma fält som Mira kunde man se nr 92 Undina

och högt uppe vid epsilon Persei råkade också två ljusa asteroider befinna sig, 115 Thyra och 324 Bamberga.

På den korta fotosejouren tog jag också en ny bild av Neptunus till höger om Jupiter.

och på en jämförelsebild ser man rörelsen på en månad

Det mest intressanta på den nya översiktsbilden är dock det ovanligt starka spåret av en geostationär satellit. Man ser många betydligt svagare spår, men här har vi tydligen en extra stark spegling i solpanelerna. Förra året den 12 oktober2021 såg jag ett ännu extremare ljusblänk, och jag misstänkte då att datumet var viktigt med solens deklination lika med det geostationära bandets. Jag hoppas kunna observera fler datum denna oktober.

Som sagt, en mycket givande sejour på bara 30 minuter! Problemet är nu att det verkar dröja till nästa klara kväll, så att månen hinner komma och förstöra utsikten.

29 september 2022

Asteroider och ovanligt dis

Efter en molnig dag syntes det på kvällen rätt mycket klar himmel, men jag anade att det inte var att lita på  och tog bara kameran med 85mm-objektivet för att eventuellt ta några bilder med asteroider. Det var mycket riktigt fullt med moln, men också helklara luckor däremellan. Jag stod en stund och försökte ta bilder i luckorna, men gav upp rätt snabbt.

Saturnus var helt molntäckt, och även vid Jupiter var det mycket moln. Diset kring själva planeten är underligt osymmetriskt i en stående oval som jag aldrig lagt märke till förut. Fenomenet verkar ganska ostuderat, men behandlas här

Den ovala formen syns tydligt på en kortexponering för att visa månarna

och kan även anas kring stjärnorna 27 och 29 Psc. Efter sin opposition vandrar Jupiter vidare åt höger och kommer inte att vända förrän i november ovanför den karakteristiska fyrhörningen 27,29,30,33 Psc.

Norra Kronan var nära en lucka, och som sedan ett bra tag nu är variabeln R CrB ljusstark och T CrB normalsvag.

Jag tyckte det var ganska klart också nära gamma Peg, men en summa av sex 30s-bilder visar att molnen fanns där också, liksom det ”ovala” diset.

Målet var den svaga asteroiden nr 38 Leda, och trots att den hamnade opraktiskt nära en stjärna är den väl synlig på ett litet utsnitt från ovanstående bild.

Den andra asteroiden jag siktade mot, 216 Kleopatra, var mycket ljusare, och lätt synlig trots mera moln i trakten.

5-6 augusti 2022

Efter en molnig dag verkade himlen sen ändå klar, och jag gick ut med kameran på iOptronstativet, och med det vanliga 85mm-objektivet. Tio över elva var det inte särskilt mörkt, men jag passade på att ta en bild mot Norra Kronan. Där händer inget, R CrB är ljus och T CrB svag, men jag har i alla fall kollat.

Så tog jag bilder mot  två asteroider som jag observerade den 1 augusti. Här syns först nr 409 Aspasia i helbilden under theta Aquilae

och jämförelsen visar hur den rör sig ’bakåt’ (åt höger) efter oppositionen den 29juli

Sen har vi nr 704 Interamnia under Enif

och även den rör sig åt höger inför en opposition den 18 augusati

En anledning att vara ute tidigt var att få en bild av nr 41 Daphne (som med lågt nummer har hög prio i min kompletthetsjakt på nr 1-50). Här i Ormbäraren fanns ingen ljus stjärna att sikta mot, men den hamnade i stället i bild tillsammans med de två klothoparna M10 och M12

Som kuriosum kan man också på en bild lågt över horisonten skönja (svagt!) kometen C/2017 K2.

På en förstoring ser man att den suddiga kometen precis enligt förutsägelsen passerar till höger om en svag (mag 10) stjärna.

Kometen är tyvärr fortsatt på väg söderut på himlen, och går inte att se från min kikarplats.

Med Svanen högt på himlen tog jag också en bild mot chi Cygni som efter ett maximum i april kring magnitud 5 nu åter är 100 gånger svagare (kring magnitud 10). Den röda färgen avslöjar direkt chi i myllret av lika svaga stjärnor.

En 30s-bild högre upp mot Deneb börjar redan visa Nordamerikanebulosan, så jag kunde ha tagit fler och längre exponerade bilder

Perseidernas maximum är bara en vecka bort, och jag såg åtminstone en (svag) meteor på den halvtimme jag var ute. Jag testade också att ta zenitbilder med min gamla kamera med fisheye-objektiv. Jag hade dock förlagt självutlösaren med timer, och det blev inte så många manuella bilder. Ingen av dem visade några meteorspår, och jag hade av misstag bländat ner så att 30 sekunders exponering var lite knappt. Med DeepSkyStacker kan man lägga ihop till fula men intressanta summabilder med 3 resp 3,5 minuters total exponering. Vad man framför allt ser är att himlen bara är mörk rakt uppåt, medan horisonten är mycket ljusare varvet runt, inte bara mot Värnamo uppe t.v. Den första bilden är tagen 23.18, den andra 23.36, och man märker att det på den korta tiden har mörknat så att framför allt södra vintergatan framträder bättre. Solen var 12,5 resp. 13,5 grader under horisonten, och det är tydligt att det inte riktigt räcker.

Den enskilda fisheye-bilderna är av lite bättre kvalitet, och man kan se Capella i norr, den tredje ’extra starka’ stjärnan i bild.

19 april 2022

Det klara vädret från mars har hållit i sig så länge att klar kväll inte nödvändigtvis har betytt krav på observation. Så inte förrän den månljusa perioden nu är över har det blivit av för mig att åter tänka på stjärnor. Min enkla favoritutrustning är kamera med 85mm objektiv på iOptron-monteringen, bärbar till valfri plats med fri horisont.

Först ville jag spana in möjligheterna att observera Merkurius gynnsamma kvällssynlighet. Horisonten mot nordväst är helt skymd från nära vårt hus, men från ett öppet fält en bit bort syntes i alla fall Plejaderna bra. Om fem dagar (24/4) står Merkurius nära 63 Ari, men nu hade den redan försvunnit under trädhorisonten.

Den bästa horisonten fanns lite längre åt höger, och jag kan i princip gå lite längre in på fältet om det behövs.

 

Senare på kvällen var det dags för asteroidjakt igen. Nära Regulus finns just nu nr 16 Psyche, svagt men tydligt synlig.

Nummer 8 Flora är mycket ljusstarkare och lätt synlig nära zeta Virginis.

Sen blev det något glapp så att alla stjärnor på nästa bild har en svag kopia till höger om sig. För svagare stjärnor märks dock kopian knappt, och småplaneten nr 51 Nemausa går att hitta.

Spica stod ännu lågt, men man kan urskilja  nr 82 Alkmene och (svagt) nr 79 Eurynome. (I bildens överkant syns också spår av  några geostationära satelliter).

Som vanligt tog jag en bild av Norra Kronan bara för att konstatera att variabeln R CrB fortfarande är maximalt ljusstark medan T CrB inte fått något utbrott

Sen tog jag också några bilder mot Berenikes hår(Coma Berenices). Många av de ljusa stjärnorna under gamma Comae ingår i den närbelägna stjärnhopen Melotte 111(ca 280 ljusår från solen), men Coma är också känt som ett område med många galaxer. Med det lilla 85mm-objektivet kan de ljusaste av dessa bara anas, t.ex. NGC 4559, 4565 och 4725.  Avståndet till dessa är omkring 45 miljoner ljusår, dvs de ligger mer än 150000 gånger längre bort än hopstjärnorna…

Kameran strejkade för en av fyra bilder, men en begränsad summabild visar även galaxen M85 längre ner i fältet.

Lågt i söder ser man det karakteristiska ”storseglet” i Corvus (Korpen), med en svårbegriplig ordning på stjärnbeteckningarna. Åminnes ljus stör påtagligt.

 

11 februari 2022

Månsken och kamerafel

Jag tänkte bara ta några snabba 85mm-bilder, och märkte igen hur redan en 78% full måne hindrade sikten. Med hjälp av beta och gamma i Väduren (placerade i övre högra hörnet av bilden) hittade jag i alla fall Uranus, som nu rört sig märkbart sedan den 30 januari.

En detaljjämförelse visar den tydliga rörelsen i direkt led (åt vänster) efter en opposition redan 5 november förra året. (Notera att den högra bilden tagen med bara 85mm brännvidd är betydligt snyggare än den slarvigare vänstra, med 200mm).

Mira är ganska oansenlig nära minimum, men är lätt att hitta i relation till ljusare stjärnor

Här ser vi den mer i detalj, fortfarande mycket ljusare än sin optiska följeslagare

Jag insåg sedan att jag inte skulle hitta asteroiden nr 7 Iris i Tvillingarna såpass nära månen, men chansade på nr 20 Massalia i området mellan Praesepe och Regulus. När jag nu ska kolla visar det sig att minneskortet plötsligt är oläsligt, och jag får alltså inte fram någon bild! Kvällens resultat var alltså snopet klent, men det kommer fler kvällar…

28 januari 2022

Plus och minus…

Himlen var klar och fin, och jag fortsatte försöken att få den stora monteringen i läge. Först på dagen med hjälp av solen, och utan att blanda in drivningen. Jag märkte dock att skruvarna för stativbenens längd trots rostlösare var helt orubbliga (liksom f.ö. finjusteringen på själva stativhuvudet), så det bästa jag kunde göra var att testa olika gropar i den oländiga marken, plus lägga den brädbit jag hade under lämpligt ben…Inte optimalt förstås, men jag kunde i alla fall på några grader när få solens deklination och timvinkel att ungefär motsvara stativets skalor.

På kvällen var det fortfarande fin himmel, och jag tänkte försöka ta bilder med Megrez-teleskopet (360mm, f/5). Nu hade dock strömkontakten bestämt sig för krångel, och trots mycket silvertejp varade strömmen bara i korta perioder, och jag fick gång på gång starta om drivningen. En rödpunktssökare i kamerans blixtsko fungerade först perfekt, men började sen glappa till oanvändbarhet. För fokuseringen siktade jag förstås på Jupiter,  7,5 grader över horisonten på väg ner bland träden. En 2s-bild visar i alla fall fyra månar och några ljusa stjärnor.

Mot förmodan lyckades jag sen ockå också hitta chi Cygni mellan trädgrenar, ljusare än senast, och lätt urskiljbar.

En vinterkväll kan man inte gå förbi Orionnebulosan. Trots mina ansträngningar med monteringen märkte jag direkt att stjärnorna redan med 30 s exponering blev korta spår,

så jag tog i stället flera 15s-bilder. Redan en enstaka visar (med ISO 3200) mycket nebulosa

medan allt tillsammans (6×15+30=120 s) lätt ser överexponerat ut. (Det krävs finlir i DeepSkyStacker som jag inte prioriterar just nu).

 

Mest på grund av siktesproblem gav jag nu upp Megrez-försöken, och satte kameran med 200 mm teleobjektiv på monteringen i stället. Strömproblemen fortsatte, men jag framhärdade och fick ihop fler Orionbilder. Här en summa av fyra 30s-bilder, dvs 2 minuter totalt precis som Megrez-bilden härovan.

Bildfältet är större, så uppe till vänster finns också Flam- och (anat) Hästhuvudnebulosan. Nere till höger är det träd som skymmer, och objektivets vinjettering är påtaglig.

Men som sagt, det var inte Orion jag var ute efter, utan det enda ”viktiga” jag ville var att ta bilder av asteroiderna  nr 17 Thetis och 32 Pomona som borde gå lätt att hitta nära zeta Tauri.  Ovanför zeta ligger den berömda Krabbnebulosan (M1), men med så här kort brännvidd blir den bara en liten suddfläck.

Thetis skulle finnas nedanför till höger om zeta Tauri, och jag tog för säkerhets skull två lite förskjutna bildpar. På den fula kombibilden ser man att Thetis faktiskt fanns med på båda, och betydligt tydligare än på mina tidigare försök.

Pomona ligger retfullt nära utanför den vänstra bildkanten, och ett andra försök missade jag när monteringen glappade och kom ända ner till lambda Ori.

Det som behövs är nu är fler asteroidbilder med samma utrustning, så jag hoppas på uppklarning efter den storm som har utlovats i natt.