5 mars 2026

Slarvig uppföljning

När det var klart igen försökte jag förstås ungefär upprepa gårdagens asteroidobservationer, med den ändrade taktiken att för att minska driftfelet bara ta 15s-expoeringar. (Jag måste förstås försöka vrida monteringen i bättre läge också, med det är svårare, med igenrostade skruvar och mjuk mark). Jag tyckte det gick bra, men märker nu att jag för 102 Miriam både pekade fel och körde med dåligt fokus! Jag fokuserade ju på Jupiter, men det måste ha kommit någon slags glapp direkt. Redan den första kortexponeringen (1 s) är lite suddig

och sen är alla följande ännu sämre. Det jag vann på rundare bilder (med 15s i stället för 30) äts med råge upp av den dåliga fokuseringen..

De 21 exponeringarna för Miriam gav till slut en summabild med tydliga färger och ljusstyrkor för de ljusare stjärnorna, men med 45 Gem och Miriam otrevligt nära vänsterkanten av bilden

Den spännande frågan var om den svaga Miriam skulle synas. Detaljbilden visar lite förvånande fortfarande nästan lika avlånga stjärnbilder, och det är klart svårare att se Miriam. Den anas i alla fall på det nya stället och har klart lämnat gårdagens, så det får räknas som en godkänd observation av en ny asteroid på listan.

Sen var jag extra noga med att hitta rätt stjärnfält för Velleda och Tolosa, gjorde om centreringen på Jupiter och flytten av teleskopet, MEN kollade inte fokuseringen som snarast blev ännu sämre! Stjärnfältet visar igen mycket ofokuserade bilder, och i stället för som igår i högerkanten ligger asteroiderna nu nära överkanten av bilden. (Det är m.a.o. mycket oprecist att försöka vrida teleskopet med hjälp av skalorna i RA resp dec. Okej för 200mm-objektivet, men på gränsen här).

De båda asteroiderna är ännu svårare att urskilja än Miriam, men båda syns precis där de ska vara, och båda är försvunna från gårdagens läge, så jag tvekar inte på identifieringen.

När jag gick ut betydligt senare för att plocka in grejorna märkte jag att Norra Kronan var på väg upp. Jag kollade först med fältkikare att T CrB inte fått sitt utbrott än, och försökte sen peka ungefär där med teleskopet. Himlen var mycket upplyst, och jag var inte alls säker på att jag skulle få T i fältet, men ibland har man tur. Jämfört med de svaga asteroiderna är ju T kring magnitud 10 en ljus stjärna som syns tydligt på denna summa av fem 15s-exponeringar. Nu är alltså säsongen för T och R CrB igång igen, efter vinterpaus under himmelspolen.

4 mars 2026

Teleskopövning

Den kalla vintern har gjort att jag helt undvikit den stora monteringen, eftersom jag vet hur besvärlig handkontrollen blir i kyla (och eftersom jag själv har svårt att hålla händer och fötter varma). Nu har dagarna varit milda, men det blir ändå minusgrader en kall natt. I alla fall, trots nästan fullmåne och ganska ful himmel hade jag bestämt mig att i alla fall testa lite teleskop-observationer. Jag har så småningom insett att min lilla Megrez-tub (360 mm f/5) ger ganska dåliga bilder, men jag försökte nu i alla fall använda den för ett par svaga asteroider.

För att hitta dem måste jag utgå från Jupiter, och en 1-sekundsexponering visar den lustiga månkonfigurationen

En 30s-exponering visar stjärnfältet omkring, där planeten nu inom en vecka vänder rörelsen tillbaka åt vänter

Vi kan igen lägga märke till den långperiodiska vaiabeln R Geminorum som på grund av sin låga yttemperatur ser orangefärgad ut. I övre bildkanten syns också en mycket rödare (kallare) stjärna.

Utgående från Jupiter flyttade jag telsekopet söderut i deklination för att komma till ett fält med asteroiden nr 102 Miriam. Monteringen stod inte längre korrekt injusterad, så även 30s-exponeringar gav avlånga bilder. En summa av nio exponeringar är alltså ganska ful men det går i alla fall att svagt urskilja asteroiden i fältet nära stjärnan 45 Geminorum.

Det blev mer komplicerat med nästa asteroid, nr 126 Velleda (som av en slump ligger precis bredvid nr 138 Tolosa). Dels tappade plötsligt tuben fokus (som ofta händer), så att jag fick gå tillbaka till Jupiter och fokusera om, och sen när jag åter flyttat tuben till rätt område slutade slutade mnteringens drivning att fungera. Jag orkade inte köra hela cykeln om igen, utan chansade och försökte kompensera lite på en höft. Det visade sig att jag vred för låmgt, men Velleda och Tollosa hamnade med lite tur i alla fall innaför bildkanten.

Objektivet visar som synes en stark (och osymmetrisk?) vinjettering, så jag fruktade att det skulle vara svårt att hitta asteroiderna även på en detaljförstoring. De är dock lite ljusstarkare än Miriam och  syns faktiskt tydligt, så vad som behövs är bara en snar repris.

Till sist ville jag ha en bild av Uranus vid 13 och 14 Tau. Då var det nya problem med omfokusering av teleskopet efter omläggningmot väster. Här visade sig också monteringens felinställning ännu tydligare, som här på en 30s-bild av Plejaderna

En summa av två 15s-exponeringar ger en snyggare bild, och det blir intressant att nu följa Uranus vandring åt vänster förbi de två stjärnorna.

Det var lite kallt och besvärligt, men mycket tillfredsställande att se att grejorna går att använda iaf.

 

14 februari 2026

För kallt

Det blev en kall och klar vinternatt som jag som yngre och piggare inte hade bangat för, men som kroppen inte längre fungerar i. Vägen där jag brukar stå med kameran för att få sikt åt sydväst var blankishal, så jag vågade mig bara precis ut i trädgården. Det enda obligatoriska var en ny bild av Hygiea (plus förstås några av Jupiter), och sen var mina fingrar så stelfrusna att jag försvann in till brasan. Det var längesen jag använde teleskop, och det är väl bara att inse kroppens begränsningar.

Jupiter har rört sig vidare åt höger men finns fortfarande nära delta och zeta Geminorum.

På en förstorad kortexponering (1/2 s) syns tre månar tydligt, medan Io (J1) bara anas

Av en lustig slump kunde man denna kväll mycket nära Jupiter också hitta den långperiodiska variabeln R Geminorum

Den ökar för närvarande i ljusstyrka och kommer framåt april att vara ljusstarkare än HIP-stjärnan nere i bildkanten. Tittar man noga på den motsvarande  Jupiterbild jag tog den 8/2 kan man nästan se att R ljusnat lite på bara en vecka. (Det är också logiskt att satelliten Callisto(J4) med 17 dygns period bytt sida i förhållande till Jupiter).

Kvällens viktigaste uppgift var ju att få en andrabild av Hygiea, och det var bara att igen ta bilder av ekliptikans port mellan beta och zeta Tauri. På denna 3 1/2 minuts summabild är det tätt med stjärnor, men Hygiea går ganska lätt att hitta om man förstorar ordentligt. (Lägg också märke till Krabbnebulosan M1 som i denna skala är väldigt oansenlig, men som är en av himlens intressantaste supernovarester).

Här har vi så till sist jämförelsebilden som visar Hygieas rörelse, och där var kvällen slut på mindre än 10 minuter..

8 februari 2026

Äntligen klart

Luckorna i det grå vintervädret är få och korta, men nu fick vi en klar dag följd av en klar kväll, så jag gick ut med standardutrustningen (kamera med 85mm objektiv på iOptron-stativet) så fort det skymde. Första 20s-bilden av Saturnus är på ännu ljus himmel klockan 18.23. Det roliga är ju att Neptunus finns så nära. Båda planeterna rör sig åt vänster relativt stjärnbakgrunden, men Saturnus snabbare så att den kring 20/2 kommer att passerar förbi Neptunus för att sen inte återkomma förrän 2060.

Längre fram längs ekliptikan har vi Uranus, som sedan den 5/2 också vänt tillbaka åt vänster. Den är i den här skalan helt lik en oansenlig stjärna, och det är bifångsten Plejaderna som gör bilden sevärd.

Sen såg jag redan med blotta ögat att den berömda variabeln Mira verkar vara precis i maximum. Redan för 60 år sen kunde jag på den tidens okänsliga diafilm fånga den på bild, så just denna ’skopa’ är mycket välbekant för mig

En 20s enkelbild visar precis till vänster om Mira den svaga optiska följeslagaren som ungefär visar Miras ljusstyrka i minimum.

En småplanet som jag brukar försöka följa är nr 10 Hygiea. Oppositionen var redan 22/12 förra året, men på grund av det usla vädret kommer jag först nu till skott. Hygiea befinner sig i ekliptikans port mellan beta och zeta Tauri, där man också ser hur ett närbeläget interstellärt moln tydligt skymmer bort avlägsnare vintergatsstjärnor. Hygiea går därmed ganska lätt att urskilja på denna 160-sekunders summabild

Ett plus med observationen så långt efter oppositionen är också att Hygiea nu är nära vändpunkten till direkt rörelse. Den rör sig därför ganska lite från dag till dag, så det gör inget om det dröjer till nästa klara kväll…

Jupiter rör sig ännu en månad bakåt (åt höger) i Tvillingarna, och vi ser här på en 20s-bild hur extremt ljusstark den är jämfört med Castor och Pollux

En summabild visar det ännu tydligare, och här ser vi också den tydliga färgskillnaden mellan den hetare och blåare Castor jämfört med den gulare Pollux.

En förstorad kortexponering visar att månarna Europa(J2) och Ganymedes(J3) nästan råkade sammanfalla, men man kan ana att bilden av dem är lite avlång jämfört med bilden av Callisto(J4)

På en mörkare himmel kunde jag ännu få några fler bilder av Saturnus innan den försvann bakom träd

På en förstoring syns som oftast med denna korta brännvidd bara månen Titan. Som kuriositet kan man se att de ljusa stjärnorna 27 och 29 Psc ligger nära rektascension 0, men på var sin sida. Hipparcos-satelliten observerade 118322 stjärnor med beteckningar i rektascensionsordning, dvs 27 Psc är en av de sista och 29 Psc en av de första i katalogen

Sen är det ju vinter och Orion lockade förstås. Himlen var inte helmörk, och mina fingrar vid det här laget väldigt kalla och fumliga, men jag tog ändå snabbt en serie bilder med lite olika utsnitt och trädstörningar där nio stycken kunde summeras till en 3-minuters totalexponering. Det är förstås långt ifrån någon höjdarbild, men den visar vad årstiden kan erbjuda om man anstränger sig bättre att hitta en fri horisont. (Det tråkiga är ju att detta är omöjligt från platsen där mitt stora teleskopstativ står, så det blir fortsatt observationer bara med små kameraobjektiv).

Det kändes som jag var ute länge, men hela sessionen varade faktiskt mindre än 45 minuter. Nu är jag i alla fall lite i fas med årstiden och kan hoppas att nästa klara kväll inte dröjer så extremt länge som denna.

 

29 december 2025

Kort uppföljning

Jag var klar över att jag behövde en andrabild av asteroiden Psyche, men kvällens jobbigt kalla nordanvind höll stjärnutflykten kort. Det var dis i luften även denna kväll, och månen lyser upp himlen åt höger på Hyadbilden (5 x 30s)

Tredygnsintervallet ger en precis lagom jämförelsebild där man direkt ser Psyches rörelse. I övre vänstra hörnet syns den öppna stjärnhopen NGC 1647, ca 1800 ljusår från solen.

Även Uranus rörelse går att se tydligt eftersom det finns bra jämförelsestjärnor.

En annan lågnummerasteroid som jag brukar följa är nr 10 Hygiea, i opposition 22/12 i ett tätt vintergatsfält inte långt från den stora stjärnhopen M35. Det krävs en snar andrabild för att man inte ska tappa bort den bland alla svaga grannstjärnor.

Längre fram i Tvillingarna strålar Jupiter. Den rör sig åt höger inför oppositionen 9/1, och passerar nära ovanför delta Geminorum den 19/1.

Även en 1-sekundsexponering visade sig för lång för att visa mer än tre månar tydligt, men Io(J1) kan möjligen anas.

Totalt bara en dryg kvart ute i kylan, men med vad jag behövde av bilder just nu.

 

26 december 2025

Äntligen stjärnor

Efter 39 mulna kvällar kunde jag idag se både måne och stjärnor, om än genom en del dis. Jag skyndade mig förstås ut med den vanliga utrustningen (EOS60D, 85 mm objektiv, iOptron-stativet) för att bota min stjärnabstinens. Jag var ute redan vid 18-tiden, med Saturnus fortfarande högt i söder, men tyvärr med en 39% belyst måne nära till höger. Det är en trevlig syn med blotta ögat, men svår att fotografera. För att få detaljer på månen är redan 1/250 s för lång exponering

medan Saturnus börjar synas först med hundra gånger längre exponering och Neptunus inte förrän vid bortåt 10 sekunder. Det betyder att månen på alla intressanta bilder bara är en stor ljus blaffa, som här på en 20s-bild.

På ett förstorat utsnitt från en 8s-bild ser vi månen Titan till höger om Saturnus och en nästan lika ljus stjärna nedanför till vänster. Saturnus rör sig nu åt vänster på himlen

Planeten Uranus var i opposition under Plejaderna redan 21/11, och jag hade planerat att ta bilder som vädret satte stopp för. Nu har den hunnit backa tillbaka ett stycke så att den bildar en lätt igenkännlig triangel med paret 13 och 14 Tauri. Ekliptikan går snett genom bilden, mellan 51 och 53 Tauri och rakt genom 13 Tauri

En småplanet som jag brukar följa är nr 16 Psyche. Denna opposition (7/12) fanns den nära Aldebaran, så den var ovanligt lätt att sikta mot. På en ful summa av tre 30s-bilder är den väl synlig, så det gäller bara att snart ta en ytterligare bild.

Till sist ville jag också ha en bild av Mira, och fick flytta mig lite för att få sikt mellan träden. En summa av två slarviga 30s-bilder visar en ljusstark Mira samt många svaga satellitspår. Sedan i november har Mira ljusnat snabbt, och närmar sig sitt maximum.

Vinterhimlen och Jupiter hade bara just börjat gå upp, och eftersom det är gott om tid för dem framåt nöjde jag mig med att i alla fall ha sett lite stjärnor igen.

17 november 2025

Lyckad repris

Jag behövde en omgång andrabilder för de asteroider jag fångaden den 14/11, och dagen var solig. När jag kollade 19.15 var dock himlen grå, likaså 20.00, så jag hade börjat ställa in mig på fiasko när jag tittade igen efter 21. Men trägen vinner, då lyste stjärnorna igen, och jag gick ut med de vanliga grejorna (85mm objektiv, Ioptron-stativ). Jag behövde i stort sett köra samma schema som den 14/11, och med lite mildare luft (avkylningen dämpad av molnen) gick det nu ganska lätt.

Först alltså 444 Gyptis i Saturnusfältet. Långt från oppositionen den 22/9 har den hunnit bli ganska ljussvag, men syns i alla fall tydligt på jämförelsebilderna. Rörelsen hade också (lite oväntat för mig) hunnit återgå till direkt (åt vänster).

På en kortexponering kan vi se att Saturnus själv rört sig lite åt höger jämfört med 14/11, men framför allt syns nu den stora månen Titan. På mina 85mm-bilder är den oftast synlig på ena eller andra sidan planeten, men 14/11 råkade den vara för nära och därmed försvunnen i bildens överexponerade skiva (som förstås är mycket större än den riktiga planeten).

Med en bra placerad bakgrundsstjärna ser vi också tydligt hur Neptunus rört sig på dessa tre dygn

Sen har vi Ceres där jämförelsebilden visar hur den rört sig från nedanför till vänster till ovanför till höger om en dubbelstjärna som man precis kan urskilja om man förstorar bilden från 17/11. Högerrörelsen är på väg att böja av i en sväng uppåt och sedan åt vänster eftersom oppositionen var redan 4/10

Med Svanen på väg neråt i nordväst passade jag på att ta några bilder mot den långperiodiska variabeln chi Cygni. På de tre månaderna sen 13/14 augusti har den alltså sjunkit rejält i ljusstyrka, och fallet kommer att fortsätta länge än.

Den roligaste av kvällens småplaneter är Eros vid M31, men också den svåraste att sikta mot (högt!).  Jag tog många bilder, och här ser vi M31 som man brukar leta upp den via beta, my och ny Andromedae.

För att säkert få med Eros fick jag sikta ännu lite högre

Jämförelsebilden visar tydligt hur Eros rört sig

Nr 471 Papagena är så ljusstark att det var ovanligt lätt att se rörelsen

I samma del av Valfisken finns den röda variabeln Mira, som efter sitt senaste minimum nu börjat öka i ljusstyrka

Den sista småplaneten 104 Klymene är den enda nya med ett nummer under 125, vilket kanske är ett realistiskt mål för en komplett samling(?). Med ett såpass svagt objekt är det alltid lite pyssel innan man hittar rätt  bildutsnitt, men här blev det ovanligt bra med några ljusa Vädursstjärnor som inramning.

Jupiter vandrar sakta vidare genom Tvillingarna

och dagens kortexponering visar åtminstone tre av månarna, Europa osynlig närmare skivan

Jag visste vad jag ville, och kunde utan missöden genomföra bildtagningen på  ungefär 40 minuter. Ibland blir det i alla fall som man tänker sig…

 

 

 

14 november 2025

Klart långt om länge

Det blev inga fler observationer av komet Lemmon, bara gråväder dag efter dag. Men så kom den klara kalluften till sist, och man inser plötsligt att det är vinterhalvår. Jag avstod klokt nog från att försöka sätta igång något teleskop, utan gick ut med miniutrustningen (85mm på iOptron). Det är lätt att klä sig varmt om kroppen, men redan vid -3 är fingrarna problemet. Första kvarten fungerar det, men sen är det en ständig kamp att värma upp dem, pilla på kameran och sen försöka värma dem igen. Det är inte bara obehagligt, utan köldstela fingrar klara helt enkelt inte små reglage. Slut på gnäll, det blev i alla fall ett antal bilder.

Planeten Neptunus finns fortfarande i samma 85mm-fält som Saturnus, och de rör sig båda fortfarande åt höger i förhållande till den karakteristiska rektangeln 27,29,30,32 Psc. Inte förrän i februari nästa år kommer Saturnus till sist att passera förbi Neptunus åt vänster igen.

För ovanlighets skull är månen Titan så nära Saturnus att den är osynlig på en kortexponerad detaljbild, och eftersom ringarna också bara är ett tunt streck ser Saturnus helt rund ut.

Nu var det också så roligt att man i Saturnusfältet också hittar småplaneten 444 Gyptis. Jag tog alltså flera bilder, och på en 4-minuters summa syns den tydligt trots att den bara är av 12:e magnituden.

Asteroid nr 1, numera dvärgplaneten Ceres var i opposition redan i början av oktober, men rör sig fortfarande bakåt i väständen av Valfisken. Det var också ganska nära Saturnus (jmf 30+33 Psc), men opraktiskt lågt, så att man får leta en trädlucka.

Sen hade jag en ytterligare asteroid med lågt nummer, nr 104 Klymene som jag ville försöka observera. På en summa av sju 30s-bilder mot Väduren går den bra att urskilja, och säkert lättare på förstoringar.

Nästa rolighet var att asteroiden nr 433 Eros skulle vara synlig i samma fält som Andromedagalaxen M31. Det var lite knepigt att sikta så högt med kameran (74 grader), men det gick bra till sist. Eros blev berömd år 1900 när den passerade bara 0,15 astronomiska enheter från jorden så att man skulle kunna bestämma ett bra parallaxavstånd till den, och därmed ett absolut värde på den astronmiska enheten. Avståndet vid den nuvarande oppositionen är kring 0,40 astronomiska enheter, dvs fortfarande ovanligt litet. Eros banplan lutar 10 grader mot ekliptikan, men när den kommer så nära ser vi den nu omkring 35 grader över ekliptikan, och alltså norr om M31.

Ytterligare en asteroid med högre nummer, nr 471 Papagena, har en gynnsam opposition nära andra änden av Valfisken. Här slarvade jag med pekningen, men Papagena hamnade lyckligtvis innanför bildkanten.

Utom Orion är det nu dags även för Jupiter. Den strålar starkare än alla stjärnor, under det karakteristiska tvillingparet Castor och Pollux, men här i ett lite anonymare fält. Den rör sig sakta åt höger, och kommer vid oppositionen 10 januari nästan ha hunnit fram till delta Geminorum

En kortexcponering visar bara två månar, eftersom Io och Ganymedes är för nära skivan för att synas.

Även om fingrarna frös fullföljde jag min planering, och är helt nöjd med bilderna. Nu är frågan när jag kan repetera för andrabilder, väderrapoorten talar om ökande molnighet.

 

23 september 2025

Gör om, gör rätt!

Efter gårdagens Freia-miss ville jag förstås göra ett nytt försök innan det blev försent genom att asteroiden lämnade det fält jag observerade 17/9. Vädret verkade helklart, och jag hade en förberedd plan: CrB och Klytaemnestra med 85 mm  från 21.45 och sen Freia med 200 mm när den kom till sin trädlucka 22.15. När jag så kom ut möttes jag helt oväntat av en grå himmel utan stjärnor?! Det låg ett täcke av tunna dismoln över i stort sett hela himlen, och jag fick besviket gå in igen och klä av mig de varma kläderna. Jag ville i alla fall inte helt ge upp hoppet, eftersom jag var säker på att molnen var tunna, och när jag kollade igen 22.30 var himlen helt klar!

Jag fick snabbt börja med Freia (innan den skulle försvinna i träd på andra sidan luckan), och hade nu koll på hur den ljusa stjärnan delta Psc skulle ligga i fältet för att Freia skulle vara med ordentligt. Det lyckades precis enligt plan, och jämförelsebilden adderar Freia till min observerade lista av småplaneter. Det saknas nu bara två (62 Erato och 99 Dike) innan den är komplett upp till hundra, men de kan inte observeras förrän hösten 2026.

Med kamera plus 85mm-objektiv på iOptron-stativet kunde jag så ta nya bilder av 179 Klytaemnestra. Den är ganska svag, men har tydligt hoppat ett litet steg åt höger på jämförelsebilden.

Norra Kronan hade nu sjunkit ner bland trädtoppar, men R och T hade oförändrade ljusstyrkor

Sen råkade jag ut för det jag ofta gör när himlen är mörk och klar, märker förvånat några stjärnor som jag inte lagt märke till förut. Nu var det pi Herculis som hade för många svaga stjärnor uppe till vänster, så jag måste ta några bilder för att kolla. Naturligtvis har det alltid sett ut så, men nu fick jag ju på köpet med den stora klothopen M13, som redan med denna korta brännvidd avslöjar sig som en fläck större än en stjärna.

Slutsatser från kvällen:

1. Ge aldrig upp hoppet om klart väder

2. Planera ordentligt i förväg, men var beredd att ändra planen om det behövs

 

 

 

 

22 september 2025

Klart, kallt och slarvigt!

Höstdagjämningen kom med en helklar och kall kväll (med frost på morgonen), och jag ville framför allt ha en ny bild av småplaneten nr 76 Freia. Det blev det nu inte kan jag besviket konstatera när jag tittar på kvällens bilder…

Jag började med 85mm-objektivet och kameran på iOptron-stativet. Saturnus syntes i sin trädlucka, precis i opposition just denna kväll, liksom även Neptunus. Utan omtanke körde jag 30s-exponeringar, vilket med slarvinställt stativ ger onödigt avlånga bilder.

På en kortare exponering (4 s) ser man tydligt månen Titan. Om man jämför med samma utsnitt den  14/9 ser man också hur Saturnus rört sig åt höger jämfört med HIP-stjärnan.

Sen tog jag tre bilder av Norra Kronan, med det vanliga resultatet. R CrB och T CrB har samma ljusstyrka som de haft i ett par år nu

I Svanen sjunker i stället chi Cygni snabbt i ljusstyrka, som jag såg genom fältkikare häromdagen.

Med 85mm-objketivet ville jag också ta en bild med asteroiden nr 179 Klytaemnestra, eftersom den skulle vara lätt att hitta nedanför alfa Peg. Den är ljussvag, men tydligt synlig, och ska snabbt få en andrabild.

Sen övergick jag till 200mm-objektivet som går att fästa på min ’stora’ montering. Jag hade de cirkelkorrektioner utgående från gamma Peg som jag använde häromdagen. och för nr 134 Sophrosyne fungerade det nätt och jämnt, i så mån att planeten kom väl med på den nya bilden,  men med det nya läget farligt nära kanten på bilden från 17/9. Det blev alltså till sist en jämförelsebild, om än inte optimal. (Ju längre brännvidd desto viktigare att snabbt få en andrabild…).

För nr 76 Freia fungerade det alltså INTE, den hamnade på den nya bilden precis utanför kanten av fältet så det inte gick att göra en bra jämförelsebild. Om jag är lite omsorgsfullare kanske jag i kväll 23/9 kan göra det bättre…