Etikettarkiv: Jupiter

obs av Jupiter

17 november 2025

av i Driven kamera och märkt , , , , | Lämna en kommentar

Lyckad repris

Jag behövde en omgång andrabilder för de asteroider jag fångaden den 14/11, och dagen var solig. När jag kollade 19.15 var dock himlen grå, likaså 20.00, så jag hade börjat ställa in mig på fiasko när jag tittade igen efter 21. Men trägen vinner, då lyste stjärnorna igen, och jag gick ut med de vanliga grejorna (85mm objektiv, Ioptron-stativ). Jag behövde i stort sett köra samma schema som den 14/11, och med lite mildare luft (avkylningen dämpad av molnen) gick det nu ganska lätt.

Först alltså 444 Gyptis i Saturnusfältet. Långt från oppositionen den 22/9 har den hunnit bli ganska ljussvag, men syns i alla fall tydligt på jämförelsebilderna. Rörelsen hade också (lite oväntat för mig) hunnit återgå till direkt (åt vänster).

På en kortexponering kan vi se att Saturnus själv rört sig lite åt höger jämfört med 14/11, men framför allt syns nu den stora månen Titan. På mina 85mm-bilder är den oftast synlig på ena eller andra sidan planeten, men 14/11 råkade den vara för nära och därmed försvunnen i bildens överexponerade skiva (som förstås är mycket större än den riktiga planeten).

Med en bra placerad bakgrundsstjärna ser vi också tydligt hur Neptunus rört sig på dessa tre dygn

Sen har vi Ceres där jämförelsebilden visar hur den rört sig från nedanför till vänster till ovanför till höger om en dubbelstjärna som man precis kan urskilja om man förstorar bilden från 17/11. Högerrörelsen är på väg att böja av i en sväng uppåt och sedan åt vänster eftersom oppositionen var redan 4/10

Med Svanen på väg neråt i nordväst passade jag på att ta några bilder mot den långperiodiska variabeln chi Cygni. På de tre månaderna sen 13/14 augusti har den alltså sjunkit rejält i ljusstyrka, och fallet kommer att fortsätta länge än.

Den roligaste av kvällens småplaneter är Eros vid M31, men också den svåraste att sikta mot (högt!).  Jag tog många bilder, och här ser vi M31 som man brukar leta upp den via beta, my och ny Andromedae.

För att säkert få med Eros fick jag sikta ännu lite högre

Jämförelsebilden visar tydligt hur Eros rört sig

Nr 471 Papagena är så ljusstark att det var ovanligt lätt att se rörelsen

I samma del av Valfisken finns den röda variabeln Mira, som efter sitt senaste minimum nu börjat öka i ljusstyrka

Den sista småplaneten 104 Klymene är den enda nya med ett nummer under 125, vilket kanske är ett realistiskt mål för en komplett samling(?). Med ett såpass svagt objekt är det alltid lite pyssel innan man hittar rätt  bildutsnitt, men här blev det ovanligt bra med några ljusa Vädursstjärnor som inramning.

Jupiter vandrar sakta vidare genom Tvillingarna

och dagens kortexponering visar åtminstone tre av månarna, Europa osynlig närmare skivan

Jag visste vad jag ville, och kunde utan missöden genomföra bildtagningen på  ungefär 40 minuter. Ibland blir det i alla fall som man tänker sig…

 

 

 

14 november 2025

av i Driven kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Klart långt om länge

Det blev inga fler observationer av komet Lemmon, bara gråväder dag efter dag. Men så kom den klara kalluften till sist, och man inser plötsligt att det är vinterhalvår. Jag avstod klokt nog från att försöka sätta igång något teleskop, utan gick ut med miniutrustningen (85mm på iOptron). Det är lätt att klä sig varmt om kroppen, men redan vid -3 är fingrarna problemet. Första kvarten fungerar det, men sen är det en ständig kamp att värma upp dem, pilla på kameran och sen försöka värma dem igen. Det är inte bara obehagligt, utan köldstela fingrar klara helt enkelt inte små reglage. Slut på gnäll, det blev i alla fall ett antal bilder.

Planeten Neptunus finns fortfarande i samma 85mm-fält som Saturnus, och de rör sig båda fortfarande åt höger i förhållande till den karakteristiska rektangeln 27,29,30,32 Psc. Inte förrän i februari nästa år kommer Saturnus till sist att passera förbi Neptunus åt vänster igen.

För ovanlighets skull är månen Titan så nära Saturnus att den är osynlig på en kortexponerad detaljbild, och eftersom ringarna också bara är ett tunt streck ser Saturnus helt rund ut.

Nu var det också så roligt att man i Saturnusfältet också hittar småplaneten 444 Gyptis. Jag tog alltså flera bilder, och på en 4-minuters summa syns den tydligt trots att den bara är av 12:e magnituden.

Asteroid nr 1, numera dvärgplaneten Ceres var i opposition redan i början av oktober, men rör sig fortfarande bakåt i väständen av Valfisken. Det var också ganska nära Saturnus (jmf 30+33 Psc), men opraktiskt lågt, så att man får leta en trädlucka.

Sen hade jag en ytterligare asteroid med lågt nummer, nr 104 Klymene som jag ville försöka observera. På en summa av sju 30s-bilder mot Väduren går den bra att urskilja, och säkert lättare på förstoringar.

Nästa rolighet var att asteroiden nr 433 Eros skulle vara synlig i samma fält som Andromedagalaxen M31. Det var lite knepigt att sikta så högt med kameran (74 grader), men det gick bra till sist. Eros blev berömd år 1900 när den passerade bara 0,15 astronomiska enheter från jorden så att man skulle kunna bestämma ett bra parallaxavstånd till den, och därmed ett absolut värde på den astronmiska enheten. Avståndet vid den nuvarande oppositionen är kring 0,40 astronomiska enheter, dvs fortfarande ovanligt litet. Eros banplan lutar 10 grader mot ekliptikan, men när den kommer så nära ser vi den nu omkring 35 grader över ekliptikan, och alltså norr om M31.

Ytterligare en asteroid med högre nummer, nr 471 Papagena, har en gynnsam opposition nära andra änden av Valfisken. Här slarvade jag med pekningen, men Papagena hamnade lyckligtvis innanför bildkanten.

Utom Orion är det nu dags även för Jupiter. Den strålar starkare än alla stjärnor, under det karakteristiska tvillingparet Castor och Pollux, men här i ett lite anonymare fält. Den rör sig sakta åt höger, och kommer vid oppositionen 10 januari nästan ha hunnit fram till delta Geminorum

En kortexcponering visar bara två månar, eftersom Io och Ganymedes är för nära skivan för att synas.

Även om fingrarna frös fullföljde jag min planering, och är helt nöjd med bilderna. Nu är frågan när jag kan repetera för andrabilder, väderrapoorten talar om ökande molnighet.

 

1 april 2025

av i Megrez och märkt , | Lämna en kommentar

Plejadockultation!

Jag hade ju insett att min vanliga kikarplats bara fungerade fram till 21.30 ungefär, medan ockultationerna snarare skulle ske efter 23. Jag hade kunnat flytta stativet här hemma för att vinna en timmes synbarhet, men beslöt i stället att ta med kikaren några hundra meter bort till en äng som jag använt förut för att få sikt mot nordväst. Jag har ett stadigt men tungt (odrivet) stativ med fäste för Megrez-teleskopet, så planen var alltså att först använda telekopet på det vanliga stativet och sen ta med kikaren plus det andra stativet ner till ängen. Det är gångavstånd, men grejorna så pass tunga att jag fick dra dem i en gammal cykelvagn.

Hemifrån kunde jag alltså bara se månen en bra bit från Plejaderna, men ändå en spännande syn. Sen är det det vanliga problemet att foton inte alls gör det rättvisa. Månens detaljer blir snabbt överexponerade, och syns bäst med 1/1000 s exponering eller mindre

För att se Plejdstjärnorna krävs betydligt längre tider, medan månskäran samtidigt blir allmer överexponerad. På den ”obelysta” delen av månen framträder samtidigt det vackra jordskenet. Dessa bilder från ungefär 21.29 visar alltså samma scen, men skiljer sig m.a.p exponeringstiden. Med 1/10 s ser man bara nätt och jämnt Plejaderna

Vid 1/4 s är de tydligare

men först med 1 s exponering ser vi hopen tydligt, medan månen börjar bli obehagligt ljus

Om man direkt tittar på scenen genom teleskopet kan ögat lätt se både detaljerna på månskäran och stjärnorna, dvs det är vackert och spånnande!

Klockan 21.37 visar en 10s-exponering att scenen som väntat har hamnat bakom trädgrenar, och jag fick göra en längre paus

 

Framåt 23-tiden lastade jag min kärra och drog iväg ner till ängen på andra sidan stora vägen. Där hade jag fri sikt mot månen, och ställde upp stativ och kikare. Klockan 23.02 kunde jag konstatera att stjärnan Electra nere till höger nu försvunnit bakom månranden. (Och när man ser Plejaderna och månen samtidigt är det alltid fascinerande att se hur stor hopen är. När man vandrar runt bland månens detaljer är man spontant övertygad om att Plejaderna är mycket mindre, men här syns den objektiva sanningen).

Jag ville nu passa på att se åtminstone en ockultation visuellt, och väntade in Merope (nere till vänster). Försvinnandet var ögonblicligt,som från Värnamo försvann omkring 23.10.

Klockan 23.15 har vi månen i detta läge, med både Merope och Electra bakom månskivan.

Tio minuter senare såg det ut så här, just innan Electra kom fram igen vid den ljusa randenSom .

Som omväxling tog jag några bilder av Jupiter, men även med 0,5 s exponering gjorde någon vibration bilderna av månarna dubbla. En 2s-bild visade dem som spår, så den bästa kompromissen blev 1s-bilden. Europa och Ganymedes råkade ligga bara några få bågsekunder från varandra, så att bilden av dem flyter ihop till en.

Sen återgick jag till månen och Plejaderna, klockan 23.33 ser vi tydligt Electra igen, medan månen rör sig fram mot Alcyone

Här en bild från 23.37

Klockan 23.39.15 syns Alcyone

medan den 23.39.24 är försvunnen. (Enligt mitt vanliga TheSky-program borde det skett ca 23.39.30, vilket väl får räknas som godkänd noggrannhet).

Nu var jag såpass trött att jag packade ihop och gick hem. Jag hade kanske kunnat se även ockultationerna av Atlas och Pleione en halvtimme senare, men otrevligt lågt ner mot trädhorisonten. Hemma siktade jag halvhjärtat med 200mm-objektivet mot Virgo, men det jag fick i trädkanten var stjärnor vid ny Virginis. Det intressanta fältet vid beta Virginis var redan långt inne bland träden.

31 mars 2025

av i Driven kamera och märkt , , , | Lämna en kommentar

Fortsatt klart

Fortsatt uppföljning med samma utrustning, 200mm teleobjektiv. Först Jupiter för fokus

nedanför sin falska stjärnhop

För att få koll på när Plejaderna försvinner från kikarplatsen, apropå månockultationen 1/4, tog jag bilder mot det skymmande trädet.

Stjärnan 62 Tauri har ungefär samma deklination som Plejaderna, men 40 minuter mindre rektascension, så om den var fri här 22.05 är Plejaderna bara synliga fram till 21.30 den 1/4, och med månen också bara till 21.20. För att se ockultationerna måste jag alltså gå till en bättre observationsplats.

Sen kom jag via Regulus till fältet med två småplaneter i Lejonet. Båda syntes nu i samma fält trots att jag för säkerhets skull tog fler längre åt höger.

För Lutetia blev det då en bra jämförelsebild, medan Amphitrite kräver en ny observation.

En hastig bild mot Norra Kronan visade åter bara det vanliga, en ljus R CrB och en svag T CrB

Jag var också ute för tidigt för att få annat än skymda bilder av beta Virginis, så småplaneterna där måste vänta. Inte heller hade Mars kommit fram helt  bakom det högsta trädet, på väg att passera kappa Gem, men det blev en bra bild ändå.

 

26 mars 2025

av i Driven kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Nya problem

Jag var ju som sagt nu lite besatt av att hitta Brunhild, och med det större fältet med 200mm-objektivet gick det till sist. Jag gick ut lite tidigare för att inte riskera träden, och kunde då i lugn och ro fokusera på Jupiter. På en 1-sekundsbild ser vi månarna

medan en 30s-bild förstås mest visar planetens extrema ljusstyrka jämfört med omgivande svaga stjärnor. Det som ser ut som en stjärnhop i vänsterkanten har ett katalognummer (NGC 1746), men är bara orelaterade stjärnor

Regulus kan man ju inte ta fel på, och nu läste jag rätt på cirklarna och kom (om än fortfarande nätt och jämnt…) till fältet med Brunhild. På helbilden är den knappt synlig, men när jag gör en förstorad jämförelsebild blir det inget problem.

Inte heller gamma Leonis med småplaneten 148 Gallia var något problem,

och det intressanta är att jag genom att använda jpg-bilder i stället för original kunde få en till nöds användbar summa av de ofokuserade Megrez-bilderna från 23/3. Jämförelsebilden är inte vacker, men vi ser tydligt Gallias rörelse.

Kvällens problem började sen när jag skulle ta bilder mot omikron Leonis och komet Schwassmann-Wachmann. I stället för att gå via Regulus envisades jag med att försöka hitta den direkt, och misslyckades hela tiden. Till slut hamnade jag på psi Leo, och tog en serie bilder som inte visar något intressant. Lika systematiskt för högt pekade jag sen när jag försökte sikta mot några ljusare asteroider, men här kan man i alla fall se den intressanta galaxen NGC2903

Problemen fortsatte när jag siktade mot Norra Kronan, men på en bild fick jag med lite tur med både R och T CrB, den ena ljus den andra svag, som de varit länge nu.

I förhållande till ansträngningen blev det inte så mycket av kvällens mödor, och jag börjar inse att kroppen inte riktigt fungerar som förr. När jag krupit ner på marken för att sikta är det ett företag att komma upp igen, och en stjärna som omikron Leonis är inte längre ljusstark för mina ögon…Men gubben framhärdar.

19 mars 2025

av i Megrez och märkt , | Lämna en kommentar

Asteroidpyssel

För de svaga asteroiderna 122 Gerda och 123 Brunhild (båda upptäckta samma natt, 31 juli 1872, av tysk-amerikanen C.H.F. Peters) tänkte jag i stället för 200mm-telet köra med Megrez-teleskopet (360mm f/5), men det var besvärligare än jag tänkt mig. Vädret var klart men kallfuktigt, och efter att ha lämnat teleskopet ute ett par timmar var objektivet först alldeles igenimmat. Det fixar man lätt med en hårtork, men när jag sen skulle fokusera mot Jupiter märkte jag att fokusratten glappade så att jag måste hjälpa till med handkraft. Också drivningen var kitslig med låsningen, för Jupiter ena stunden OK

och andra med klar drift i rektascension. Mellan bilderna har jag ändrat kamerans orientering, men alltså inte så mycket som jag bort för att få norr uppåt. Vi ser i alla fall att Jupiter nu ligger väl till vänster om tau Tauri

En detalj av en kortexponering visar sen att månarna Europa och Ganymedes råkade ligga så nära varandra att de bara till nöds går att separera.

Sen gav jag mig på asteroiden 122 Gerda, som jag skulle hitta via gamma Geminorum. Denna låg fortfarande kvar i en trädtopp, men Gerda-fältet var fritt. Jag visste inte förrän nu efteråt om jag hade hittat rätt, men det hade jag alltså. En 4 minuters summabild visar  ett vintergatsfält med ett myller av stjärnor, och Gerda blir inte tydlig förrän på ett litet detaljutsnitt. Där ser man också att dåligt fokus och dålig följning gör slutresultatet ganska sekunda, dvs en skarp 200mm-bild hade kanske fungerat lika bra?

På väg mot fältet för Brunhild passade jag på att sikta mot Praesepe, där jag visste att nr 135 Hertha (även den f.ö. upptäckt av samme Peters 1874) skulle finnas. Den höll precis på att gå in i en grantopp, och jag fick bara tre dåliga 30s-bilder. Jag är osäker på exakt vilken ljusprick som är Hertha, men ska förstås försöka få en bättre andrabild.

Kometen nr 29 Schwassmann-Wachmann är berömd för att med ojämna intervall öka sin ljusstyrka med över en faktor hundra. Den ligger nu i riktning mot stjärnan omikron Leonis, så jag trodde det skulle vara lätt att ta några bilder. Men eftersom jag inte utgick från någon ljusare stjärna identifierade jag fel, och siktade på xi Leonis i stället, så det blev inget med det denna gång…

Sen skulle jag via Regulus leta upp dels Brunhild och dels nr 108 Hecuba, men tog dem i fel ordning, så att Brunhild hann försvinna. Hecubafältet var i alla fall det rätta, och Hecuba ljusstarkare än de andra två, så här var det inga problem med identifieringen.

Jag märkte trädproblemet, och försökte vinna tid genom att gå från Hecuba till Brunhild direkt, men det visade sig att jag hamnade flera grader fel. Den lustiga V-asterismen skulle ha legat till vänster i fältet, med Brunhild till höger, men då alltså redan dold i granen.

Min trädfyllda horisont är ett (bokstavligen) växande problem, och det gäller att planera så att man observerar i luckorna. Jag hoppas på en snar repris.

7 mars 2025

av i SW200film och märkt , , , | Lämna en kommentar

Osannolik filmkväll

Mot kvällen blev den klara himlen disigare, och jag var osäker på om jag skulle orka dra igång filmutrustningen. Men eftersom Ios skugga skulle synas på Jupiter en stund till bestämde jag mig för att försöka. Så fort jag kom ut till kikaren insåg jag dock att det var nödvändigt att dra igång: I väster lyste Venus i en lagom lucka och högt i söder över träden fanns Jupiter, månen och Mars på rad. Fyra trevliga mål för filmning synliga samtidigt från kikarplatsen precis vid huset, och med många plusgrader i luften, nästan för osannolikt bra!

Så det var bara att sätta upp teleskopet, ta ut filmkamera och dator, och sätta igång. Det är som vanligt inte trivialt att få in objekten i synfältet eller få FireCapture att fungera, men det milda vädret gjorde allt mycket enklare. Venus är en stor skära, men jag nöjde mig med ett par filmer. Det kändes viktigare att komma igång med Jupiter, och jag kunde förhoppningsvis följa Io-skuggan även om jag inte såg den på datorskärmen. Månens terminator går inte att släppa, så det blev många filmer där också. Mars har jag ju försummat hela oppositionen, så det kändes viktigt att få någon enda film. Jag skulle velat ta flera, men var lite trött och slarvig, så när jag råkade knuffa den ur synfältet gav jag upp och gick in. Nu har jag 200 Gb film att reducera, vlket kommer att ta sin tid. Jag visar här en bild av varje objekt som första smakprov medan jag jobbar vidare.

Venus närmar sig nu snabbt undre konjunktion samtidigt som den blir allt svårare att se på kvällarna. Redan första försöket med AstroSurface visar vad gårdagens kamerabilder inte anade, att den redan är en stor skära. (Däremot har jag överkorrigerat med wavelets och får försöka få det snyggare i nya försök).

Redan den första filmen av Jupiter i helfältsläge visade precis det jag ville åt, Io:s skugga på skivan. Callisto har hamnat utanför fältet.

Med månen höll jag mig längs terminatorn, och lät högra delen av bilderna bli överexponerade. Det blir bara ett smalt band som blir lagom, kanske mer extremt än jag väntade mig

Till sist Mars då, med bara två filmer. Trots den minimala skivan, bara 10 bågsekunder i diameter, kan man urskilja en polarkalott och antydan till mörk markering. Det är tråkigt att detta antagligen blir den enda bilden från denna Marsopposition, men det har helt enkelt varit för kallt tidigare.

Men i alla fall, på mindre än 90 minuter film av fyra olika motiv, en kväll att minnas. Fler bilder kommer…

Forts 9/3: Jag inser för det första att mitt oengagerade försök att kollimera SW200-tuben inte hade någon effekt, bildkvaliteten är fortsatt klart sämre än den hade kunnat bli med mer ansträngning. Men med det sagt ska jag förstås göra vad jag kan av materialet…

Venusskäran blir inte bättre än så här. Jämfört med första versionen ovan har jag justerat till en lite mer realistisk (vitare) färg.

För Jupiter blev seeingen sämre när dismolnen tätnade, men här syns i alla fall tydligt att planeten roterat och Io och skuggan rört sig åt höger på de tio minuterna mellan vänstra bilden från 18.53 (t.v.) och högra bilden från 19.03.

En kort film från 19.20 visar att skuggan då helt lämnat skivan

Sedan satte jag igång att ta en serie månbilder, dumt nog utan att vrida kameran. Med långsidan vinkelrätt mot terminatorn fick jag hela tiden en stor överexponerad (och helt oanvändbar) del av bilden. Hela fältet (3840×2160 pixlar) kommer med i reduktionerna, som därför tar onödigt lång tid. Forts. följer…

Forts 11/3: Jupiterbilderna var bäst i början, här två från 18.56 resp 18.57

Den ljusa randen längs höger rand på Jupiter är en artefakt från rduktionerna som gör att månskuggan blir otydlig på de senare bilderna från 19.04 och 19.05. Skuggan lämnade inte skivan förrän omkring 19.12

Och sen månen då, där reduktionerna med AstroSurface tar lång tid. Men finessen med programmet är att man direkt i programmet kan experimentera med ’wavelets’ för att öka skärpan. Det är alltid nästan magiskt hur en till synes trist summa av filmens bästa delbilder plöstslig visar sig innehålla massor av detaljer. Som sagt bara för vänstra delen av varje fält, men sammanslaget till större mosaiker ändå som vanligt imponerande. Här ett första försök på hela terminatorn i ett stycke från tolv olika filmer.

Det är förstås lockande att sen försöka göra det bästa av varje litet område för sig, forts kanske så småningom

Forts 12/3: Men nu ville jag bara fullfölja med de två Marsfilmerna. Det visade sig att den andra var nästan oanvändbar, så att det bara blev en bild. Med lite mer wavelet-pulande ser den i alla fall helt Marslik ut, och jag ångrar att jag missade oppositionen

16 februari 2025

av i Driven kamera och märkt , , , | 2 kommentarer

Vinterproblem

Klar och kall vinternatt, med ett tunt lager snö, vackert men inte så praktiskt  när man måste stå på knä i den.  Kvällens uppgift var att ta asteroidbilder med mer än den vanliga 85mm-utrustningen. Det blir ofta problem när jag försöker med mitt 200 mm tele på iOptronmonteringen, dels glapp, dels krav på bra polinställning, så jag har inte använt det så mycket som jag borde. Nu satte jag i stället igång ’stora monteringen’, med bara kamera och 200-objektiv. För att sikta har jag en kameramonterad rödpunktssökare, som dock ofta glappar lite hit och dit, och man får kolla på bilderna hur man pekat. Det största problemet var som sagt att det var kallt. Teleskopdrivningen gick att få igång, men den kan tydligen också (som jag för sent insåg) när som helst stoppa. Mina fingrar blev också snabbt så känsellösa att de inte klarade de små knapparna på kamera och pannlampa.

Jupiter stod så högt i söder att jag hade problem redan att få den i synfältet, så jag fokuserade mot Venus som stod mer bekvämt till. Den var skymd av trädgrenar, och det räckte tydligen för att det skulle bli lite fel, som syns här på en 20s Jupiterbild

Ännu värre ser det ut på en förstorad kortexponering. Två sekunders exponering var också för långt för att man ska urskilja Europa och Callisto till vänster om Io. Den 5/2 stod Jupiter mitt emellan HIP 21708 och Hip 21436, så den rör sig nu tydligt åt vänster på himlen.

Mot Mars hade jag tydligen fokuserat om, för där ser det bättre ut. Strecket är antagligen ett satellitspår.

Sen höll jag på en lång stund att försöka leta upp asteroiden nr 887 Alinda nära ett par av stora Björnens fötter, lambda och mu UMa, men blev aldrig säker att jag faktiskt var rätt. Småplaneten nr 127 Johanna fanns nära gamma i Lejonet, och på vägen tog jag en bild av Regulus  på väg upp. Intressant nog är en 200mm-bild precis lagom för att man ska ana något om den fyrdubbla stjärnan. Den ljusa komponenten är spektroskopiskt dubbel,  med 40 dygns period, och den osynliga komponenten kan t.ex. vara en vit dvärg. På bilden här syns tydligt en 8 magnitudens stjärna uppåt åt höger omkring 3 bågminuter från Regulus. Den är enligt egenrörelse och parallax en fysisk följeslagare, om än med mer än 100000 års omloppstid. I större teleskop kan man slutligen se att den också är dubbel, med ca 600 års period.

Sen var det lätt att hitta gamma Leonis, där nr 127 Johanna befann sig nära stjärnan HIP 51187. (Inom parentes är gamma Leonis en vacker visuell dubbelstjärna, med ca 5 bågsekunders separation. Perioden är ännu obestämd, men troligen omkring 500 år).

Nu gick pekningen bättre, och jag hittade rätt också i Stora Björnen. Småplaneten nr 887 Alinda kan ibland komma intressant nära jorden, senast nu i början av januari när minsta avståndet bara var 0,08 astronomiska enheter. Jag kom nu inte till skott förrän det vuxit till 0,23 ae, vilket ju ändå är ovanligt nära. Nära mu UMa syns den lilla suddfläcken NGC3184, som egentligen är en stor spiralgalax.

Sen flyttade jag bara med monteringens skal0r till en plats nära den egentligen intressantaste (lägst nummer) asteroiden nr 70 Panopaea skulle finnas, men tog bara fem bilder utan att titta på resultaten. Nu efteråt ser jag att motordrivningen hade stannat redan på första bilden, men jag märkte inget förrän jag till allra sist pekade på Venus och sen startade om motorn igen. I förhållande till de svaga stjärnorna i Fiskarna är Venus orimligt ljusstark, och dränker allt i sin närhet.

Det verkar kunna bli klart fler kvällar, så jag får försöka igen med Antiope.

Sen visade det sig att jag av slarv aldrig publicerade den här sidan, så den kommer nu fel bland mars-sidorna 🙁

 

 

 

 

 

17 februari 2025

av i Driven kamera och märkt , | Lämna en kommentar

Uppföljning 1  (sen 16/2 som ligger fel under mars..)

Jag planerade ju igår att göra en förstaobservation av tre småplaneter och lyckades med två. Det viktigaste för idag var då att få förstaobservationen av den tredje, nr 70 Panopaea. Jag hade samma utrustning, kamera med 200mm-objektiv monterad direkt på den stora monteringen utanför huset, och vädret var lika kallt. Det gick dock lite bättre, och jag kunde rätt snabbt hitta fältet med nr 887 Alinda. Här hade jag nu två observationer av den, och fick en bra jämförelsebild. Alinda rör sig snabbt, bara 0,23 ae från jorden.

Från Alinda-fältet flyttade jag mig med monteringens cirklar till var Panopaea borde vara, och tog sju 30s-exponeringar där jag noga kollade att drivningen fungerat. Fältet i Lilla Lejonet är utan ljusa stjärnor, men Panopaea finns med, vilket var det viktiga. Miravariabeln R LMi kan nå magnnitud 6, men är nu snarare kring 11.

Eftersom jag ändå måste observera en ytterligare kväll för Panopaea insåg jag att jag kunde vänta med 127 Johanna också, eftersom Lejonet ännu stod lite lågt i horisontdis. Jag avslutade i stället med några Jupiterbilder. Planeten rör sig nu sakta åt vänster under tau Tauri igen. Nere till vänster skymtar stjärnhopen NGC 1647.

En kortexponering visar nu tydligt alla fyra månarna kompakt till vänster om planeten, liksom hur Jupiter bara sen i går rört sig närmare HIP 21706.

 

6 februari 2025

av i SW200film och märkt , | Lämna en kommentar

Filmförsök

Med klart väder, och månen, Jupiter och Mars perfekt placerade, kunde jag inte låta bli att dra igång SW200  och filmutrustningen. Problem nummr ett var som vanligt kylan, både för mig och för utrustningen. Rödpunktssökaren var utan batteri, den optiska sökaren isade igen, men månen hittar man förstås ändå. Jag förstår mig inte på filmprogrammet, men lyckade på något sätt ta fyra filmer av månens terminator. Seeingen var dålig och teleskopet okollimerat, och det kändes som jag fokuserade bara på måfå.

Sen blev det värre med Jupiter. Dels att öht hitta den (via visuell titt plus ofokuserad film utan Barlow), dels att placera den i ett mindre synfält. Det fulla fältet som är så trevligt för månen är alldeles för stort, men för att minska måste jag ha planeten under kontroll i fältet. Finrörelsen på teleskopet fungerade (på grund av kylan) bara i stora ryck, och efter tre filmer i helfält lyckades jag bara med stor möda ta en film med planeten i ett mer passande  fält. Med så stora problem redan för Jupiter insåg jag att det nog var hopplöst med lilla Mars (13 bågsekunder i diameter..), så där gav jag upp.

Det häftiga var sen vad Astrosurface kunde göra av detta. Från ganska suddiga summabilder kan man med wavelets få fram något helt annat. Här har jag sen med Autostitch lagt ihop de fyra grundbilderna till en hel terminator. Det finns roliga detaljer att titta på, som Raka Muren och en ”utstickande” Clavius, men det får vara just nu, månen är inte längre mitt huvudinstresse.

Jupiterfilmerna i det stora fältet gav egentligen bara dåliga bilder av månarna, och man ser här igen att teleskopet är gravt okollimerat

Det är därför över förväntan att den enda filmen med många bilder av skivan ger (igen med wavelets) en så intressant bild.

Med kollimerat teleskop kan det bli mycket bättre, så nu måste jag innan nästa filmsejour ta tag i det…