7 mars 2025

av i SW200film och märkt , , , | Lämna en kommentar

Osannolik filmkväll

Mot kvällen blev den klara himlen disigare, och jag var osäker på om jag skulle orka dra igång filmutrustningen. Men eftersom Ios skugga skulle synas på Jupiter en stund till bestämde jag mig för att försöka. Så fort jag kom ut till kikaren insåg jag dock att det var nödvändigt att dra igång: I väster lyste Venus i en lagom lucka och högt i söder över träden fanns Jupiter, månen och Mars på rad. Fyra trevliga mål för filmning synliga samtidigt från kikarplatsen precis vid huset, och med många plusgrader i luften, nästan för osannolikt bra!

Så det var bara att sätta upp teleskopet, ta ut filmkamera och dator, och sätta igång. Det är som vanligt inte trivialt att få in objekten i synfältet eller få FireCapture att fungera, men det milda vädret gjorde allt mycket enklare. Venus är en stor skära, men jag nöjde mig med ett par filmer. Det kändes viktigare att komma igång med Jupiter, och jag kunde förhoppningsvis följa Io-skuggan även om jag inte såg den på datorskärmen. Månens terminator går inte att släppa, så det blev många filmer där också. Mars har jag ju försummat hela oppositionen, så det kändes viktigt att få någon enda film. Jag skulle velat ta flera, men var lite trött och slarvig, så när jag råkade knuffa den ur synfältet gav jag upp och gick in. Nu har jag 200 Gb film att reducera, vlket kommer att ta sin tid. Jag visar här en bild av varje objekt som första smakprov medan jag jobbar vidare.

Venus närmar sig nu snabbt undre konjunktion samtidigt som den blir allt svårare att se på kvällarna. Redan första försöket med AstroSurface visar vad gårdagens kamerabilder inte anade, att den redan är en stor skära. (Däremot har jag överkorrigerat med wavelets och får försöka få det snyggare i nya försök).

Redan den första filmen av Jupiter i helfältsläge visade precis det jag ville åt, Io:s skugga på skivan. Callisto har hamnat utanför fältet.

Med månen höll jag mig längs terminatorn, och lät högra delen av bilderna bli överexponerade. Det blir bara ett smalt band som blir lagom, kanske mer extremt än jag väntade mig

Till sist Mars då, med bara två filmer. Trots den minimala skivan, bara 10 bågsekunder i diameter, kan man urskilja en polarkalott och antydan till mörk markering. Det är tråkigt att detta antagligen blir den enda bilden från denna Marsopposition, men det har helt enkelt varit för kallt tidigare.

Men i alla fall, på mindre än 90 minuter film av fyra olika motiv, en kväll att minnas. Fler bilder kommer…

Forts 9/3: Jag inser för det första att mitt oengagerade försök att kollimera SW200-tuben inte hade någon effekt, bildkvaliteten är fortsatt klart sämre än den hade kunnat bli med mer ansträngning. Men med det sagt ska jag förstås göra vad jag kan av materialet…

Venusskäran blir inte bättre än så här. Jämfört med första versionen ovan har jag justerat till en lite mer realistisk (vitare) färg.

För Jupiter blev seeingen sämre när dismolnen tätnade, men här syns i alla fall tydligt att planeten roterat och Io och skuggan rört sig åt höger på de tio minuterna mellan vänstra bilden från 18.53 (t.v.) och högra bilden från 19.03.

En kort film från 19.20 visar att skuggan då helt lämnat skivan

Sedan satte jag igång att ta en serie månbilder, dumt nog utan att vrida kameran. Med långsidan vinkelrätt mot terminatorn fick jag hela tiden en stor överexponerad (och helt oanvändbar) del av bilden. Hela fältet (3840×2160 pixlar) kommer med i reduktionerna, som därför tar onödigt lång tid. Forts. följer…

Forts 11/3: Jupiterbilderna var bäst i början, här två från 18.56 resp 18.57

Den ljusa randen längs höger rand på Jupiter är en artefakt från rduktionerna som gör att månskuggan blir otydlig på de senare bilderna från 19.04 och 19.05. Skuggan lämnade inte skivan förrän omkring 19.12

Och sen månen då, där reduktionerna med AstroSurface tar lång tid. Men finessen med programmet är att man direkt i programmet kan experimentera med ’wavelets’ för att öka skärpan. Det är alltid nästan magiskt hur en till synes trist summa av filmens bästa delbilder plöstslig visar sig innehålla massor av detaljer. Som sagt bara för vänstra delen av varje fält, men sammanslaget till större mosaiker ändå som vanligt imponerande. Här ett första försök på hela terminatorn i ett stycke från tolv olika filmer.

Det är förstås lockande att sen försöka göra det bästa av varje litet område för sig, forts kanske så småningom

Forts 12/3: Men nu ville jag bara fullfölja med de två Marsfilmerna. Det visade sig att den andra var nästan oanvändbar, så att det bara blev en bild. Med lite mer wavelet-pulande ser den i alla fall helt Marslik ut, och jag ångrar att jag missade oppositionen

6 mars 2025

av i Driven kamera och märkt , , | Lämna en kommentar

Merkurius

Det var länge sen jag såg Merkurius från min skogiga Smålandshorisont, och jag ville passa på vid årets enda bra kvällssynlighet. Jag hade i förväg sett ut ett ställe där den borde synas, men var lite sent ute och tvekade att gå så långt. Jag tog en genväg, och chansade på att jag kunde hitta en vettig observationsplats nedanför villaområdet lite närmare hemma. Det gick, men marginalerna är små för tid och plats. Jag visste att den skulle synas nästan rakt under Venus, men lite till vänster, och anade den över villatak mellan träd. På bilder med det vanliga 85mm-objektivet syns den i alla fall tydligt, först här 19.10

sedan (med samma 4s-exponering) 19.14

och till sist här 19.15 (något skymd bakom en trädstam), då man också kan se några av stjärnorna (i Fiskarna) kring Venus.

Det var Merkurius som var det viktiga, men jag passade på att ta några bilder av Mars också. Den stod högt på himlen, svår att sikta mot, så jag tog flera 10s-bilder som tillsammans bildade en trevlig mosaik. Diset i luften gör stjärnfärgerna tydligare, en gul Pollux, en blåare Castor, och så den lite rödare Mars.

Med detta tog min energi slut, trots att kvällen var fortsatt klar gjorde jag inga fler försök att observera.

16 februari 2025

av i Driven kamera och märkt , , , | 2 kommentarer

Vinterproblem

Klar och kall vinternatt, med ett tunt lager snö, vackert men inte så praktiskt  när man måste stå på knä i den.  Kvällens uppgift var att ta asteroidbilder med mer än den vanliga 85mm-utrustningen. Det blir ofta problem när jag försöker med mitt 200 mm tele på iOptronmonteringen, dels glapp, dels krav på bra polinställning, så jag har inte använt det så mycket som jag borde. Nu satte jag i stället igång ’stora monteringen’, med bara kamera och 200-objektiv. För att sikta har jag en kameramonterad rödpunktssökare, som dock ofta glappar lite hit och dit, och man får kolla på bilderna hur man pekat. Det största problemet var som sagt att det var kallt. Teleskopdrivningen gick att få igång, men den kan tydligen också (som jag för sent insåg) när som helst stoppa. Mina fingrar blev också snabbt så känsellösa att de inte klarade de små knapparna på kamera och pannlampa.

Jupiter stod så högt i söder att jag hade problem redan att få den i synfältet, så jag fokuserade mot Venus som stod mer bekvämt till. Den var skymd av trädgrenar, och det räckte tydligen för att det skulle bli lite fel, som syns här på en 20s Jupiterbild

Ännu värre ser det ut på en förstorad kortexponering. Två sekunders exponering var också för långt för att man ska urskilja Europa och Callisto till vänster om Io. Den 5/2 stod Jupiter mitt emellan HIP 21708 och Hip 21436, så den rör sig nu tydligt åt vänster på himlen.

Mot Mars hade jag tydligen fokuserat om, för där ser det bättre ut. Strecket är antagligen ett satellitspår.

Sen höll jag på en lång stund att försöka leta upp asteroiden nr 887 Alinda nära ett par av stora Björnens fötter, lambda och mu UMa, men blev aldrig säker att jag faktiskt var rätt. Småplaneten nr 127 Johanna fanns nära gamma i Lejonet, och på vägen tog jag en bild av Regulus  på väg upp. Intressant nog är en 200mm-bild precis lagom för att man ska ana något om den fyrdubbla stjärnan. Den ljusa komponenten är spektroskopiskt dubbel,  med 40 dygns period, och den osynliga komponenten kan t.ex. vara en vit dvärg. På bilden här syns tydligt en 8 magnitudens stjärna uppåt åt höger omkring 3 bågminuter från Regulus. Den är enligt egenrörelse och parallax en fysisk följeslagare, om än med mer än 100000 års omloppstid. I större teleskop kan man slutligen se att den också är dubbel, med ca 600 års period.

Sen var det lätt att hitta gamma Leonis, där nr 127 Johanna befann sig nära stjärnan HIP 51187. (Inom parentes är gamma Leonis en vacker visuell dubbelstjärna, med ca 5 bågsekunders separation. Perioden är ännu obestämd, men troligen omkring 500 år).

Nu gick pekningen bättre, och jag hittade rätt också i Stora Björnen. Småplaneten nr 887 Alinda kan ibland komma intressant nära jorden, senast nu i början av januari när minsta avståndet bara var 0,08 astronomiska enheter. Jag kom nu inte till skott förrän det vuxit till 0,23 ae, vilket ju ändå är ovanligt nära. Nära mu UMa syns den lilla suddfläcken NGC3184, som egentligen är en stor spiralgalax.

Sen flyttade jag bara med monteringens skal0r till en plats nära den egentligen intressantaste (lägst nummer) asteroiden nr 70 Panopaea skulle finnas, men tog bara fem bilder utan att titta på resultaten. Nu efteråt ser jag att motordrivningen hade stannat redan på första bilden, men jag märkte inget förrän jag till allra sist pekade på Venus och sen startade om motorn igen. I förhållande till de svaga stjärnorna i Fiskarna är Venus orimligt ljusstark, och dränker allt i sin närhet.

Det verkar kunna bli klart fler kvällar, så jag får försöka igen med Antiope.

Sen visade det sig att jag av slarv aldrig publicerade den här sidan, så den kommer nu fel bland mars-sidorna 🙁

 

 

 

 

 

18 februari 2025

av i Uncategorized och märkt , | Lämna en kommentar

Uppföljning 2 (sen 16/2 som ligger fel under mars…)

Det kalla högtrycket låg kvar, så jag kunde köra en tredje kväll med samma utrustning och samma mål. Jag behövde en ytterligare observation av nr 70 Panopaea och nr 127 Johanna, vilket nu kändes mycket görbart. Jag råkade komma ut precis när Orion passerar den enda trädluckan där nebulosan är observerbar, så jag ville förstås ta några bilder av den också. Monteringen gick till synes bra att starta, men bilderna visade att den stod still, bara stjärnspår. Det var förstås väldigt frustrerande, men jag var beredd, och efter ett par omstartsförsök fungerade det, och jag kunde få mina Orionbilder. Det är samma motiv vinter efter vinter, men man tröttnar inte. Brännvidden 200 mm är precis lagom så att man utom den stora nebulosan får med ’Flame’- och (marginellt) Hästhuvudnebulosan uppe till vänster.

Men det var asteroidbilderna som var det viktiga, så först alltså Johanna i trakten av gamma Leo. Den är preci2 i opposition och hade synts även på 85mm-bilder, så jämförelsebilden här är ovanligt tydlig.

På min 4,5 minuters summabild kan man nära gamma Leo också svagt urskilja det intressanta växelverkande galaxparet NGC3226/7 (Arp 94)

Från Johanna gick jag igen med inställningscirklarna till Panopaea, och kunde även för den göra en tydlig jämförelsebild. Lustigt nog anas på detaljbilderna ett ytterligare galaxpar. Dessa två växelverkar inte direkt, men ligger båda ungefär lika långt från jorden, ca 80 miljoner ljusår.Vi har alltså i samma lilla fält Panopaea ca 18 ljusminuter bort, så 5 miljoner gånger avlägsnare stjärnan HIP47652 omkring 190 ljusår bort, och så 400000 gånger avlägsnare igen de två galaxerna…

Tre asteroider tog tre kvällar och en del möda, men samlar man så samlar man, och de lättare är nu fixade. Jag saknar nu bara tre nummer under hundra, men nr 99 Dike kommer inte att bli möjlig att observera förrän hösten 2026

17 februari 2025

av i Driven kamera och märkt , | Lämna en kommentar

Uppföljning 1  (sen 16/2 som ligger fel under mars..)

Jag planerade ju igår att göra en förstaobservation av tre småplaneter och lyckades med två. Det viktigaste för idag var då att få förstaobservationen av den tredje, nr 70 Panopaea. Jag hade samma utrustning, kamera med 200mm-objektiv monterad direkt på den stora monteringen utanför huset, och vädret var lika kallt. Det gick dock lite bättre, och jag kunde rätt snabbt hitta fältet med nr 887 Alinda. Här hade jag nu två observationer av den, och fick en bra jämförelsebild. Alinda rör sig snabbt, bara 0,23 ae från jorden.

Från Alinda-fältet flyttade jag mig med monteringens cirklar till var Panopaea borde vara, och tog sju 30s-exponeringar där jag noga kollade att drivningen fungerat. Fältet i Lilla Lejonet är utan ljusa stjärnor, men Panopaea finns med, vilket var det viktiga. Miravariabeln R LMi kan nå magnnitud 6, men är nu snarare kring 11.

Eftersom jag ändå måste observera en ytterligare kväll för Panopaea insåg jag att jag kunde vänta med 127 Johanna också, eftersom Lejonet ännu stod lite lågt i horisontdis. Jag avslutade i stället med några Jupiterbilder. Planeten rör sig nu sakta åt vänster under tau Tauri igen. Nere till vänster skymtar stjärnhopen NGC 1647.

En kortexponering visar nu tydligt alla fyra månarna kompakt till vänster om planeten, liksom hur Jupiter bara sen i går rört sig närmare HIP 21706.

 

6 februari 2025

av i SW200film och märkt , | Lämna en kommentar

Filmförsök

Med klart väder, och månen, Jupiter och Mars perfekt placerade, kunde jag inte låta bli att dra igång SW200  och filmutrustningen. Problem nummr ett var som vanligt kylan, både för mig och för utrustningen. Rödpunktssökaren var utan batteri, den optiska sökaren isade igen, men månen hittar man förstås ändå. Jag förstår mig inte på filmprogrammet, men lyckade på något sätt ta fyra filmer av månens terminator. Seeingen var dålig och teleskopet okollimerat, och det kändes som jag fokuserade bara på måfå.

Sen blev det värre med Jupiter. Dels att öht hitta den (via visuell titt plus ofokuserad film utan Barlow), dels att placera den i ett mindre synfält. Det fulla fältet som är så trevligt för månen är alldeles för stort, men för att minska måste jag ha planeten under kontroll i fältet. Finrörelsen på teleskopet fungerade (på grund av kylan) bara i stora ryck, och efter tre filmer i helfält lyckades jag bara med stor möda ta en film med planeten i ett mer passande  fält. Med så stora problem redan för Jupiter insåg jag att det nog var hopplöst med lilla Mars (13 bågsekunder i diameter..), så där gav jag upp.

Det häftiga var sen vad Astrosurface kunde göra av detta. Från ganska suddiga summabilder kan man med wavelets få fram något helt annat. Här har jag sen med Autostitch lagt ihop de fyra grundbilderna till en hel terminator. Det finns roliga detaljer att titta på, som Raka Muren och en ”utstickande” Clavius, men det får vara just nu, månen är inte längre mitt huvudinstresse.

Jupiterfilmerna i det stora fältet gav egentligen bara dåliga bilder av månarna, och man ser här igen att teleskopet är gravt okollimerat

Det är därför över förväntan att den enda filmen med många bilder av skivan ger (igen med wavelets) en så intressant bild.

Med kollimerat teleskop kan det bli mycket bättre, så nu måste jag innan nästa filmsejour ta tag i det…

 

 

5 februari 2025

av i Driven kamera och märkt , | 1 kommentar

Uppföljning

Jag hade plötsligt insett att månen skulle hindra nya asteroidobservationer om det inte blev klart senast den 5/2, och den tidiga kvällen var det faktiskt helklart, med en strålande Venus. Men när jag sen skulle börja observera vid 18.30-tiden var himlen oväntat full av dismoln, upplysta av halvmånen, och det såg ut att bli fiasko. Jag använde 200mm-läget på teleobjektivet, och Jupiter fick förstås en orimlig halo.

En kortexponering visar i alla fall alla fyra månarna

Jag flyttade fältet 7 grader norrut och började ta omöjliga bilder mot 75 Eurydike i diset, men efter några minuter tunnades det faktiskt ut, och åtminstone sju 30s-exponeringar hade mer ”normalt” månljus bakgrund. På en DSS-summa av dessa kan man precis skymta Eurydike, så det går med ett nödrop att acceptera jämförelsebilden. Oppositionen var redan i december förra året, så rörelsen är direkt

Nästa objekt var nr 120 Lachesis, och där kunde jag direkt se att jag pekat rätt genom att M37 skulle finnas i fältet. Med 200 mm brännvidd visar objektivet en extrem vinjettering, och en 5-minuters summabild ser ut att avbilda någon slags jättestjärnhop bredvid M37, men det är alltså bara bildfel!

Med lite pyssel kan man dock hitta Lachesis, så även här blir det en godkänd jämförelsebild

Tredje småplanet ut var nr 90 Antiope vid kappa Geminorum, och summabilden har lika omöjlig vinjettering.

Detaljbilden är klart sämre än den från 1/2, men visar tydligt att det jag då markerade som Antiope är en stjärna som syns även på dagens bild. Antiope är betydligt ljussvagare, och kan bara med mycket god vilja urskiljas, så jämförelsebilden är ett gränsfall.

Jag hade planerat att ta fler bilder senare på kvällen, men redan efter en timme var himlen helgrå, så jag är glad att jag fick detta gjort. Lärdomen är också att zoomobjektivet vid 200mm och full öppning (f/4) är ganska odugligt. Jag ska nästa gång använda mitt fasta 200mm-objektiv i stället.

PS. Det slumpade sig så att småplaneten nr 47 Aglaja fanns i samma fält som Eurydike, så det gick oväntat bra att få ett jämförelsepar bilder för den också. Den är precis på väg att ändra riktning, så rörelsen är ovanligt liten.

1 februari 2025

av i Driven kamera och märkt , , , , | Lämna en kommentar

Fin kväll!

När vädret äntligen klarnade upp blev kvällen ovanligt fin, med Venus ovanför månen i väster. Jag trodde jag skulle behöva leta efter fri sikt, men det räckte att gå över vägen precis vid huset. Det var också precis lagom med 85mm-objektivet för att få med också Saturnus nere till höger.

För att inte överexponera månskäran är exponeringstiden här ovan bara 1/6 sekund, men upp till 1/2 sekund behåller månen sitt utseende

Vid 3 sekunder ser man också en del svagare stjärnor, medan jordskensdelen av månen fortfarande är tydlig. Trädet nere till höger visar den verkliga lodriktningen.

En 15s-bild av Saturnus är mycket överexponerad, men man ser stjärnorna tydligare, och kan märka hur Saturnus sedan ockultationen den 4/1 rört sig ett bra stycke från 83 Aqr. Men planeten kommer obönhörligt närmare solen, och försvinner snart för denna säsong.

Utom Venus och Saturnus fanns ju två ytterligare ljusa planeter på himlen, Jupiter vid Aldebaran

och Mars i en trevlig triangel med Tvillingarna Castor och Pollux

Jag bytte sen utrustning, dvs monterade kameran med ett 70-200mm teleobjektiv på den stora monteringen i trädgården. Målet var tre asteroider för svaga för 85mm-objektivet. Den första, 75 Eurydike fanns nära Jupiter, så jag började förstås med att sikta dit. En  200mm-bild visar fortfarande planeten nära tau Tauri, men den är precis vid slutet av sin retrograda oppositionsslinga, och kommer nu åter att börja röra sig åt vänster. Den gröna ”nebulosan” vid kappa Tauri är en reflex av Jupiter i det månglinsiga objektivet.

En detaljbild visar till synes tre månar, men man kan ana att den ljusaste är två som råkade stå tätt tillsammans

När jag sen började ta bilder mot Eurydike-fältet längre norrut märkte jag att det blev stjärnspår, och trodde först att monteringen rubbats ur läge. Jag tog många kortare exponeringar,  men förstod sen att det var drivningen som av okänd anledning ibland stängdes av. Kortexponeringarna blev bara drygt 3 minuter totalt, och jag borde framför allt ha insett att jag skulle ha behållit 200mm brännvidd. Jag hade ändrat till 135 mm för att säkert ha rätt stjärnfält, men med så liten riktningsändring från en säker startpunkt var det väldigt onödigt. Eurydike är nere på magnitud 14, och det är egentligen mest tur att den ändå verkar sticka ut tydligt.

Nästa småplanet var nr 120 Lachesis, som råkade finnas i samma fält som den stora stjärnhopen M37. Jag fortsatte med 135mm, och fattar inte att jag inte insåg att det särskilt i ett sådant vintergatsfält gällde att ha lång bränvidd. Med magnitud 13 är den ljus nog, men svår att skilja från svaga grannstjärnor.

Den tredje asteroiden fanns nära Mars på himlen, och en testbild ditåt visar igen hur svag Pollux verkar bredvid en fortfarande ljusstark Mars.

Asteroiden nr 90 Antiope finns nära kappa Gem, och trots att den också är neråt magnitud 14 syns den bra på en 4-minuters summabild.

För kvällen nöjde jag mig med detta, och hoppas nu på en snar repris.

12 januari 2025

av i Driven kamera, Megrez och märkt , , , , | Lämna en kommentar

För kallt för experiment

När det väl blev klart var det dels rejält kallt (-7 och fallande), dels starkt månsken. Man glömmer mellan gångerna hur upplyst himlen kan bli, särskilt med snö på marken, och det var ingen chans att se annat än de ljusaste stjärnorna. Jag hade t.ex. tänkt ta en bild av Mira, men kunde inte se ens  alfa Ceti och alfa Piscium för att hitta rätt. Men fyra planeter pockade på uppmärksamhet, särskilt då Venus på väg mot Saturnus. En kortexponering (6s) visar kontrasten i ljusstyrka

medan ett utsnitt från en 20s-bild visar hur Saturnus snabbt rört sig bort från 83 Aqr där den syntes vid ockultationen den 4/1. Titan skymtar nära till höger om planeten.

Mars står så nära månen att även här en 6s-bild är nog. Den är nu nära sin opposition (15/1), men  nära aphelium, och når bara ungefär Sirius ljusstyrka.  Jämfört med Pollux lyser den förstås ändå påtagligt starkt.

Jupiter fortsätter ännu lite till fram mot Aldebaran, även här på en kortexponering i månskenet

En ännu kortare exponering visar tre månar och multipelstjärnan tau Tauri, där den ljusa komponenten består av tre stjärnor. Ett tätt par med 3 dygns period rör sig i en 58-årsbana med en ytterligare stjärna, och alla i sin tur hänger ihop med den svagare stjärna som syns på bilden. Omloppstiden i denna största bana måste vara minst några hundratusen år.

Sen höll jag länge och fruktlöst på att försöka koppla en 2x extender till Megrez-teleskopet. Jag har sällan använt den eftersom man måste tejpa över kontakter i kameran när den inte kopplas till ett kameraobjektiv. Nu hade jag skaffat simpla mellanringar som skulle ersätta tejpen, och i princip fungerar det, men fysiskt inte…Om jag kör rakt ut från okularhållaren blir det en lång och ostabil serie: förlängningsrör/kamerahållare/mellanringar/extender/kamera, och jag lyckades i kylan inte skruva fast allt och sen hitta ens månen. Och om jag kör med vinkelprisma (som blir mycket stabilare) visade det sig att det precis inte gick att komma tillräckligt långt in för att fokusera. Till sist gav jag bara frustrerad upp och tog några kortexponeringar med den vanliga coma-korrektorn på Megrez-teleskopet (eftersom jag inte satt igång drivningen på monteringen).

Brännvidden är alldeles för liten för att ge några detaljer på månen

men man kan känna igen några större kratrar i sydväst

Med 1 sekunds exponering (maximum utan drivning) är Mars bara en överexponerad ljuspunkt vid svagare stjärnor.

liksom Jupiterbilden bara är en förstoring av 85mm-bilden härovan, med månarna lite tydigare

Med både Mars och Jupiter så bra i läge skulle jag förstås ha filmat genom SW200, men varken datorn eller jag trivs i kyla. Det långa trixandet med extendern gav mest kalla fingrar, men förhoppningsvis några insikter för framtiden.

 

 

4 januari 2025

av i Fast kamera, Megrez, visuella observationer och märkt , | 1 kommentar

Saturnusockultation bakom molnen

Jag har ju flera dagar kollat väderutsikterna för denna ockultation, särskilt som jag under 60 år som amatörastronom inte en enda gåmg sett Saturnus ockulteras. Dagen var mestadels klar, men utsikterna talade om mer moln och snöbyar mot kvällen. Det var precis som det så småningom blev, en timme tidigare hade ockultationen varit perfekt observerbar, med korta avbrott. Nu blev det tjocka moln  med korta luckor..

Vid 17-tiden var himlen åt sydväst klar och både Venus och måne+Saturnus syntes fint. Jag släpade nästan bokstavligt ett tungt stativ bort längs vägen till en plats med rimlig sikt både nu och framåt ockultationstiden, och monterade dit Megrez-teleskopet. Någon drivning skulle inte behövas för så ljusa objekt, utan jag tänkte ta stillbilder och möjligen titta visuellt på själva försvinnandet. Nu tätnade dock molnen hela tiden, och jag insåg att det fick bli vakthållning och utkik efter luckor. På en första överexponerad bild (17.34) syns även några stjärnor, men i fortsättningen är det bara Saturnus och månen som gäller.

Brännvidden 360mm är för liten för att Saturnus ska synas som annat än en punkt, och i allmänhet som här förstorad genom överexponering. För att få detaljer på månskäran måste man korta exponeringstiden så att Saturnus blir för svag

och idealet är kanske kompromissen med jordskenet nätt och jämnt anat. Bilden tagen 17.36, fortfarande med nästan en timme kvar till ockultationen

Sen visade det sig att jag inte kunde välja exponering, utan det blev molnens tjocklek som avgjorde. Här en bild från 17.43

Sen försökte jag en stund titta visuellt, men molnen var för frustrerande. Jag kunde se att det var Saturnus, men inte mycket mer, för ringen är väldigt kantställd. Så jag gick tillbaka till kameran igen, via en fokusrunda på Jupiter, som dock också försvann i molnen. Det lustiga var ju att jag i olika omgångar men aldrig samtidigt kunde se fyra ljusstarka planeter, utom Saturnus och Venus också Jupiter och Mars.

Månen närmar sig, bilder från 18.23

och 18.24

Sista bilden är från 18.28, när det redan börjat snöa

Ockultationen skulle sen från Värnamo börja ungefär 18.33, så hade molnen väntat en timme kunde det ha gått vägen… Jag är glad att jag väntade ut molnluckorna, för mesta tiden såg det helmulet ut.