21-22 mars 2019

Slarvbilder

Däckad av en förkylning missade jag gårdagens fullmåne som jag hade tänkt använda som testobjekt för några olika objektiv/teleskop, inför beslut om hur jag (i Chile) ska observera den totala solförmörkelsen 2 juli. Jag var fortfarande inte riktigt igång, och kom t.ex. aldrig på hur jag skulle koppla kameran till mitt minsta 90 mm Maksutov-teleskop. Också i övrigt blev det lite på måfå, när jag t.ex. inte tycks ha ställt in 70-200 mm objektivet på 200, utan bara ca 175. Jag körde så med 2x extender, och kunde iaf jämföra bilden med full öppning (f/4->f/8)

med en efter nedbländning till 5.6->11

Det är en klar skillnad, ännu tydligare om man bara jämför randen med Langrenus och Petavius

Sen gjorde jag samma sak med 200mm-objektivet, där testerna vid bl (2,8/5,6),(4/8),(5,6/11)

igen visar att nedbländning ett steg hjälper, men två steg kanske inte så mkt mer?

Kvällens överraskning var dock mitt gamla ‘KalleAnka’-objektiv (som jag kallar det för att det ser ut som taget ur en serietidning, bara ett långt utdragbart rör med f=420-800 mm). Det saknar bländare och arbetar alltid vid full öppning 50mm. Jag har använt det enstaka gånger, senast vid Venuspassagen 2012, så jag vet att det inte är helksst. Nu tog jag bilder med f=420(bl 8,3) och f=500 (bl10)

och det är slående bra vid f=420, medan ökningen till f=500 inte egentligen ger mer.

Bara på skoj plockade jag också fram min gamla C5:a (årsmodell 1972…), men fick problem med att hålla månen i synfältet med ett glappande stativ. En enda användbar bild (f=1250 mm) blev så här

Även om KalleAnka-bilden nedan (f=420 mm) är av jämförbar kvalitet i kantområdet är den (som sig bör) klart sämre på de mindre kontrastrika delarna av skivan i sin helhet. Man ser också tydliga blåstick (t.ex. vid norra randen) av okompenserad kromatisk aberration

På dagtid en 22 mars tog jag sen några solbilder också, eftersom det faktisk fanns en (dubbel) solfläck vid randen av en annars långvarigt fläcklös sol. Den syntes både med (70-) 200 mm objektivet med 2x extender (nedbländat av misstag till effektivt f/14)

och (igen bättre!) med ‘KalleAnka’ (f=420 mm, f/8,3)

Nu hade jag insett hur jag skulle koppla kameran till 90mm Maksutov-teleskopet, men kunde inte enkelt få dit solfiltret (som är avpassat för Megrez-teleskopet), utan körde med ett sekunda glasfilter för C5:an. (Jag reklamerade det en gång i tiden och fick ett bättre, som jag dock för några år sen tyvärr tappade så att det krossades). Problemet med filtret är att det ger svagt dubbla bilder, men bilderna nu visade dessutom extremt mycket damm någonstans i 90mm-teleskopet(?!).

Vi ser den riktiga fläcken t.h., men dessutom en massa dammprickar som gör bilden oanvändbar. Nästa uppgift är att försöka reda ut varför det blir så illa, och om det kan åtgärad på något sätt

 

11 mars 2019

Komet Iwamoto

Denna kväll var jag bättre förberedd för bildtagning genom SW200, men då kontrade vädret med mera dismoln. Plejadernas ljusa stjärnor ger runda disfläckar, medan man knappt anar de verkliga nebulositeterna. Detta var dock bara en 77s samma av två exponeringar, som övning inför den nya kometjakten.

Med fungerande sökare kunde jag så rätt snabbt leta mig fram till kometen och ta ett antal bilder. På en enkelbild (54 s exponering) är den mycket oansenlig

men med 12 minuter totalt är den definitivt där. Man skulle t.o.m. kunna säga att man anar en svans upp åt vänster.

Med denna bild är jag nog färdig med komet Iwamoto. Nu blir den allt svagare samtidigt som månen stör alltmer, och det är försent att försöka se några detaljer.

10 mars 2019

Månskära och kometsök

Kvällens huvuduppgift var att filma en fin 15% månskära. En så smal skära går att täcka även med full upplösning, så jag körde aldrig utan Barlow, utan koncentrerade mig på att ta tillräckligt många bilder och inte glömma någon liten bit. (Det är svårare än det låter, och jag har många bildserier med tråkiga hack i kanten …) Nu blev det i alla fall full täckning, och även om seeingen var ganska dålig är jag nöjd med resultatet.

För att se detaljerna ordentligt  får man dela upp bilden igen, och då ser man förstås bristerna tydligare. Tyvärr var också librationen i longitud ‘fel’, så att de formationer som syns bäst ligger förskjutna extra långt mot randen, tydligt t.ex. för Mare Crisium. Några identifieringar här då: I norr ligger Hercules fortfarande i skugga, medan Atlas är ganska precis halvt belyst

Mare Crisium är som sagt nära randen

Langrenus är ganska suddig, men vi ser här också det karakteristiska ‘nycklehålet’ Gutenberg, och dubbelkratern Messier

Petavius syns ännu

I söder är Janssen framträdande, liksom den breda dalgången till vänster om Rheita

 

Sen hade jag tänkt byta från film till stillbild för att ta bilder av komet Iwamoto, men fick för många praktiska problem och hittade den aldrig. Ett oväntat första problem var t.ex. när jag inte fick in kameran med coma-korrektor i fokuseraren. Grundproblemet måste ha varit den lilla temperaturskillnaden när teleskopet stått ute och blivit flera grader kallare, men inte ens senare gick det utan milt våld. Sedan var det sökaren, som måste ha fått sig en rejäl smäll vid något tillfälle så att den pekade gravt fel. Den robusta gamla rödpunktssökaren var som vanligt okej, och med hjälp av den kunde jag lätt få in t.ex. Plejaderna i huvudsynfältet. Trots att jag sedan skruvade loss alla fästskruvar så mycket jag kunde, lyckades jag frustrerande nog inte få in Plejaderna i sökaren. Jag var ivrig att komma igång, så jag förlitade mig på rödpunkten. Jag visste kometens ungefärliga läge i förhållande till iota Aurigae och försökte peka runt i trakten och ta 60s-bilder som borde visa kometen. Efter många fruktlösa försök gav jag mig på sökaren igen, och kunde (förstås) rikta in den till sist. Men då var jag för trött för att ta mer än en kort serie bilder. Lärdomen är förstås att jag inte borde ha chansat, utan i stället jobbat på att få sökaren rätt (eftersom det ju inte kunde vara helt omöjligt)..

Jag var ju inte helt ute och cyklade, och jag kom ganska nära visade det sig. DSS är uselt på att göra ‘mosaiker’ av flera bilder, och det blir ofta en massa ‘dubbelstjärnor’ där det inte passar ordentligt. Man kan i alla fall få en överblick, och från denna visade det sig att jag varit för långt söderut hela tiden.

På den norligaste bilden var kometen inom en tiondels grad ovanför kanten, 17 bågminuter ovanför till höger om HIP 22363. (För att identifiera mina stjärnfält ‘fuskade’ jag som vanligt med den extremt användbara tjänsten på astrometry.net. Man kan ladda upp vilket fält som helst, stort eller litet och får sen nästan på direkten svar vart man har pekat…)

Men nära räcker ju inte, så det är ‘back to the drawingboard’ om det blir klart i kväll igen…

Fälten där kometen rör sig nu är relativt stjärnfattiga jämfört med bilderna från 1 mars. Jag tog ett par bilder på måfå inne i centrala Auriga också, och hamnade här t.ex på den unga stjärnhopen NGC 1893

Som tröstbilder kunde jag ta några kortexponeringar av Orionnebulosan innan den gick ner. Med ett par sekunders exponering får man en bild med fyra stjärnor i Trapetset

Med 8 sekunders exponering blir nebulosan starkare

och på 30 sekunder börjar den breda ut sig. Utan bättre polaxelinställning kunde jag inte ta längre exponeringar utan att stjärnorna blev fult avlånga, och det var inte läge att fortsätta med fler korta

Trots att jag tagit många bilder av M42 genom åren tröttnar jag inte, och efter kometmissen blev det en bra tröst.

1 mars 2019

Komet Iwamoto igen

Det var klart även denna kväll, och jag tog bilder av kometens vidare färd i Auriga, nu med 200 mm teleobjektiv. Jag var trött och körde på full öppning (f/2,8), fast jag egentligen tänkt blända ner lite för att få bättre kvalitet. Och monteringen var forftfarande så felinställd att man fick utdragna stjärnor även med denna kortare brännvidd. Med detta sagt är jag ändå nöjd med resultatet, kometen i gårdagens fält men ett lagom stycke framåt i banan. En 57s enkelbild är snyggare än de längre exponeringar jag sedan tog.

Kometen har vandrat vidare åt höger, men vi ser fortfarande M36 till vänster och M38 uppe i mitten. Den påfallande röda stjärnan mitt i bilden är variabeln S Aurigae, en s.k ”kolstjärna”, vilka utmärker sig just genom sin djupröda färg.

Kombinationsbilden (12 minuter totalt) är inte vacker, S Aurigae märks knappt, men kometen framträder tydligare

Resten av kvällen försökte jag kolla den aktuella horisonten från kikarstativets nuvarande plats, med bilder utan krav. På en kan man i alla fall se att R Coronae Borealis är fortsatt av 6 magnituden.

28 februari 2019

Fin kväll för både kometer och annat

Målet för kvällen var framför allt komet 2018 Y1 Iwamoto, som skulle befinna sig nära stjärnhopen M38, men kanske även att se en sista glimt av 46P Wirtanen. Jag började med 85mm-objektiv och iOptron, och lyckades rätt enkelt hitta Iwamoto mitt i Auriga. Den syns redan på en 54 sekunders enkelbild

När jag sen använde DSS för att lägga ihop 4 bilder blev resultatet grötigare, eftersom programmet överlastas av de många stjärnorna. Man ser i alla fall nu också den rödaktiga nebulositeten NGC 405, ”flaming star nebula”.

Komet Wirtanen befinner sig i Stora Björnen, men helt osynlig på 1-minuts enkelbilder. På en DSS-summa av fyra bilder kan man inte heller ana den

utom på en detaljförstoring där man precis vet var den ska vara. Detektionen är marginell, och det krävs helt klart större instrument än  ett litet kameraobjektiv för att nu se den tidigare så fina kometen.

Sen försökte jag ta bilder genom Megrez-teleskopet (360 mm f/5). På grund av den usla sökaren hade jag problem redan med Iwamoto, men när jag till sist hittade rätt fält blev bilden klarare. En 82-sekunders enkelbild visar det intressanta området i Auriga med två större och en mindre (NGC 1907) stjärnhop, där kometen nu drar fram

Tyvärr kontrollerade jag inte heller polinställningen, så 2-minutersexponeringar gav tydligt avlånga stjärnor. På en 14 minuters summabild är det dock inget stort problem, utan vi har ett spännande fält med stjärnhopar, rödaktiga gasnebulosor (NGC 1931, IC 417, IC 410) och en liten grön komet. Kometen har rört sig åt höger, så att dess ljusa kärnparti blivit ett streck.

Med så stora problem i Auriga insåg jag att jag inte skulle hitta 46P med Megrez-teleskopet, utan nöjde mig med några andra av mina standardmotiv. Med 85mm-objektivet tog jag ett par kortexponerade bilder som kombinerade visar Mars som nu lämnat Uranus ordentligt bakom sig. Även Uranus är dock (långsammare) på väg åt vänster och passerar som närmast nedanför till vänster om 54 Ceti den 4 mars.

En annan 85mm-bild av Mira visar att den nu tydligt fallit i ljusstyrka, så att den inte helt överglänser grannen tätt intill

Men med Megrez-teleskopet igång och Orion i söder kunde jag förstås inte låta bli att sikta ditåt också. En enkelbild (82 s) visar ‘flame’-nebulosan (och antydan av Hästhuvudnebulosan) bredvid den vänstra bältesstjärnan (zeta Ori), men det lönar sig helt klart att ta fler bilder. Tyvärr ökade diset i luften märkbart när det gick mot minusgrader, men en 5-bildssumma (7,5 minuters exponering)

ger en mycket mer dramatisk bild. De stora blå reflektionerna kring de ljusaste stjärnorna beror på dis i jordatmosfären, men man ser även ‘äkta’ reflektionsnebulosor i fältet, t.ex. ovanför till vänster om Hästhuvudet.

Att man ser Hästhuvudnebulosan såpass bra visar att kvällens himmel var så fin som det kändes, och trots problemen har jag  anledning att vara nöjd.

15 februari 2019

Månen igen

Återigen en disig kväll med fin måne. Och som innan filmar jag först utan Barlow för att få en summabild. Ju större månfas, desto ljusare är månen, så man kan exponera kortare och får bättre kontrast mot himlen. En fin bild så långt m.a.o.

Sen fortsatte jag att filma med Barlow, med bättre seeing än den 13/2. Jag har så fäljt min nuvarande standardrutin att först framställa ett tjugotal mindre bilder och från dem (med autostitch) göra en sammanhängande mosaik. Från summabilden har jag så gjort större delbilder, så att man får ett bättre begrepp om helheten. Från norr alltså det välkända lanskapet med Plato, Regnbågsviken och Alpdalen. Librationen är positiv i norr, så att t.ex. Byrd är tydlig. (Klicka gärna på bilden så syns den i större upplösning, bakåtpil i webläsaren kommer tillbaka).

Nere på Mare Imbrium finns mest mindre kratrar

innan vi når paradexemplet Copernicus

Sedan är det åter stillsamt ner till nästa jättekrater, Gassendi

Mare Humorum har intressanta system av vallar och rännor (vid Hippalus), och vi ser Raka Muren t.h. om Birt

Nu är vi nere i sydänden med Tycho och Clavius. Den långsmala Schiller är extra framträdande vid denna belysning.

Det är väldigt mycket jobb bakom dessa månbilder, men en kväll som denna är resultatet värt mödan.

 

13 februari 2019

Månen

En tjock halvmåne lockade välplacerad på himlen, och jag gjorde iorning SW200-teleskopet för filmning. Dismolnen var dock tjockare än häromdan, och gjorde det svårt att exponera lagom. Jag började utan Barlow för en översikt, och trots en del överexponeringar blev summan av tio delbilder (autostitch!) oväntat bra

Med Barlow var det tydligt hurpass dålig seeingen var, men jag filmade ändå vidare i två pass, och fick ytterligare bilder av terminatorområdet. På de 2,5 timmarna mellan passen märks faktiskt hur soluppgången framskrider. Den vänstra bilden i paren nedan är från ca 19.25, den högra från 21.50. De längsta skuggorna är klart längre till vänster, och en del nya berg och kraterkanter är synliga till höger. Solhöjdsändringen är bara ungefär en grad (2,4/(24*29,5)*360), dvs det är bara mycket låga solhöjder där ändringen kan märkas.

Seeingen är klart sämre till höger, men jag tog fler bilder, så här följer lite identifieringar på delar av en summabild

Som sagt lite väl dålig seeing, men jag har svårt att inte filma när jag kan…