Chile 4-5 juli 2019

Mörk himmel till sist

För att kunna se stjärnhimlen bättre körde längs vägen mot ett närbeläget observatorium, men möttes av en låst grind. Så vi körde vidare längs en smal väg tills vi hittade en mörk plats där vi kunde stanna. Fågelvägen var det inte mer än 25 km från Coquimbo, så riktigt mörk blev himlen fortfarande inte, men fullt tillräckligt för att imponera.

Innan det blev mörkt kunde vi se en lite större nymåne än gårdagens gå ner bakom bergen.

Fast vi hade månen i en dal mellan högre berg var Merkurius och Mars redan försvunna

Åt andra hållet strålade Jupiter som vanligt under Antares, och redan innan det blivit helt mörkt såg man mycket vintergata i Skorpionen och Skytten redan på en 10s-bild (11mm f/2,8, ISO 3200)

Med längre exponering (30s) blev det mer imponerande, här vintergatan vidare upp mot Södra Korset

Som vanligt blir sammanlagda bilder (med DeepSkyStacker, totalt 60s) fulare, men visar ännu tydligare den komplicerade strukturen i vintergatans mörka moln

Vidare i vintergatan kommer man till den stora eta Carinae-nebulosan. Här först en 30s vidvinkelbild, störd av ett retsamt flygplan

DSS-summan (90s) ätr tydligare, men nere till höger är det fortfarande stadens ljus som tydligt lyser upp himlen

Eta Carinae är en instabil jättestjärna, som på 1840-talet var en av himlens ljusstarkaste, i början av 1900-talet osynlig för blotta ögat, men nu allt ljusstarkare. Den ligger i himlens största och ljusstarkaste gasnebulosa, som redan på en 10s-bild framträder tydligt. (Eftersom jag hade kameran på ett fixt stativ är detta ungefär den längsta tid man kan använda för att inte stjärnorna ska bli streck). Nebulosan utsänder starkt rött ljus (vätets H-alfa linje), som eftersom kameran inte är särskilt känslig där ‘späs ut’ till något rosaaktigt.

Fyra 10s-bilder kombinerade med DSS gör nebulosan tydligare

Efter en stund gick även Saturnus upp över bergshorisonten

Vintergatans centrum (Sgr A*) ligger i Skyttens stjärnbild, bakom tjocka interstellära moln. Bara radiovågor och långvågigt infrarött ljus kan tränga igenom, men genom sådana observationer vet vi att där ligger ett ”supermassivt svart hål” med över 4 miljoner gånger solens massa. På denna summabild (5×10 s) ser man också nere till vänster några kända nebulosor som kan observeras från Sverige, lågt i söder i augusti eller september.

Något som definitivt inte kan ses från Sverige är Vintergatans två små satellitgalaxer, Stora(LMC) och Lilla(SMC) Magellanska Molnet. Julikvällar i Chile är inte heller optimalt, men vi kunde se dem svagt, lågt över horisontens kaktusar. Här är det djup i bilden på många nivåer: närbelägna kaktusar mot avlägsnare berg, vintergatsstjärnor några hundra ljusår bort mot Magellanska molnen på 150-200000 ljusår!

Jag tog fler exponeringar, men DeepSkyStacker är notoriskt dåligt på att kombinera vidvinkelbilder. Ett försök att addera åtta olika bilder med totalt 3 minuters exponering ger hur jag än mixtrar en mängd falska dubbelstjärnor där överlagringen inte stämmer. Man kan i alla fall se vintergatans mörka molnformationer ganska tydligt

Som vi lärde oss på ett nästan stängt museum i La Serena hade den gamla inkakulturen namn på de mörka partierna i vintergatan, och en del av dem går direkt att identifiera!

Sen fick jag för mig att åtminstone testa mitt mirakelprogram för månmosaiker, ‘autostitch’ på dessa vintergatsbilder, och resultatet är lika slående här. Visserligen blir stjärnbilderna deformerade och stjärnorna utdragna, men man får själva grundupplevelsen av vintergatans båge över himlen utan störande bildskarvar.

Sen är det förstås utsikten mot vintergatans centrum som är mest fascinerande, dvs just nu området mellan Jupiter och Saturnus. Här syns det först på bilder med 20mm brännvidd

och här med maxbrännvidd 34 mm. Eftersom jag då bara kunde göra 10s-exponeringar baserar sig summabilden (jmf ovan) bara på 50s exponering totalt, dvs för astronomi extremt kort.

Det är lite svårt att exakt lokalisera vintergatans centrum (Sgr A*), men jag har igen försökt på en förstoring av bilden ovan. De mörka stoftmolnen släcker effektivt ljuset från stjärnor bortom några få tusen ljusår, medan det är över 25000 ljusår till det svartahålet i centrum av galaxen. För att observera detta spännande område måste man använda infrarött ljus som lättare tränger igenom stoftet.

Att det gick att få dessa bilder med den minimala Lumix-kameran var över förväntan, och jag kan bara tänka mig möjligheterna med bättre utrustning!

 

 

Chile 3 juli 2019

Nymåne plus Merkurius

Jag tog några bilder av den smala nymånen (bara 26 timmar efter förmörkelsen), och inser nu efteråt att ”stjärnan” rakt ovanför är Merkurius, och att faktiskt även en svag Mars kan anas.

Himlen är ljus, och det räcker med 1/15 s exponering

I öster syntes samtidigt Jupiter under Antares

och på en förstoring även 2 av månarna.

 

Chile 2 juli 2019: Total solförmörkelse över La Serena

Från en given plats på jordytan kan man statitiskt sett observera en total solförmörkelse bara en gång på ca 500 år. Ändå slumpade det sig alltså så mirakulöst att min dotters svåger och fru bor precis i totalitetszonen för förmörkelsen den 2 juli, så att vi kunde observera den inom 200 m från deras hus! Vädret var dessutom klart hela dagen, och innan förmörkelsen började konstaterade jag att jag kunde ta användbara bilder av solskivan även med en kamera med bara 34 mm maximal brännvidd.

När den partiella förmörkelsen börjat ville det sig inte lika bra, och jag övergick till att försöka ta bilder genom okularet på ett litet Newtonteleskop. Det var dock knepigt att hitta rätt läge för kameran, så det blev bara några bilder på måfå av den partiella förmörkelsen. Här först två bilder från 16.12 resp. 16.15

och här två från 16.18 resp. 16.23

Bildkvaliteten varierar, men man ser i alla fall hur förmörkelsen fortskrider fram mot totaliteten 16.38

16.33 tog jag igen en (överexponerad) bild med bara kameran

som jag sen ställde upp på stativet så att synfältet skulle inkludera också planeten Venus. Solljuset blev nu allt svagare, fram till det sista dramatiska utslocknandet: Total solförmörkelse!

Under första delen av totaliteten fungerade min plan att ta bilder med successivt ökande exponeringstid. På de första (exponeingstid bara 1/2000 s resp 1/1000 s) ser man ett antal röda protubleranser, förvånande eftersom solaktiviteten är så låg just nu.

Med allt längre exponeringstider ser man allt mer av koronans yttre delar

och på 1/30 resp 1/15 sekund börjar nu också Venus framträda tydligt nere till vänster ovanför ljusen från Coquimbo

Sen tänkte jag inte på att stativet jag använde var ganska klent, så när jag tryckte på avtryckaren fick jag en ful skakoskärpa. Det gör ju inte så mycket på stadens ljus, men på denna bild (1/8 s) har jag försiktigt retuscherat bort effekten på Venus. Den mörka solskivan har blivit elliptisk, men det är fortfarande en bild som summerar det visuella intrycket.

Bilderna med längre exponering är ännu mer påverkade, men 1s-bilden visar hur intressant långt koronans ‘strålar’ sträcker sig ungefär i ekliptikaplanet (riktning Venus)

Sen skulle jag ju gå tillbaka till kortexponeringar var det tänkt, men i stället hade jag av misstag råkat sätta igång en så lång exponering att kameran blev obrukbar när förmörkelsen alldeles för snabbt (efter 2 minuter och 11 sekunder) var slut. Solljuset kom tillbaka som en intensiv diamant, men någon bild av detta blev det alltså inte.

När man har upplevt den dramatiska totaliteten är det svårt att koncentrera sig på utträdesfasen. Den får representeras av två bilder genom teleskopet från 16.44 resp 17.19. (Bildskala och orientering är helt på måfå, men man ser igen principen)

Trots denna lite ojämna dokumentering var det hela som varje total solförmörkelse en storartad upplevelse. Och för att åter trotsa sannolikheten får man i södra Chile uppleva en ytterligare total förmörkelse om mindre än 18 månader, den 14 december 2020!

Chile 29-30 juni 2019

Omöjligt att se stjärnor från stan

Från huset nära både La Serena och Coquimbo var himlen definitivt för ljus. En vidvinkelbild visar alfa Centauri och Södra Korset, men knappast något av vintergatan

Längre exponering eller (som här) högre ISO-tal gör bara bakgrunden rödare (trots att det var molnfritt).

Jupiter och Skorpionen syns förstås, men många stjärnor dränks i skenet av en gatlykta nere t.v.

Här var alltså natten klar, men man kan ändå bara se de ljusaste stjärnorna.

Chile 28-29 juni 2019

Fin plats, dåligt väder

Denna natt hyrde vi en stuga uppe i bergen, med ett fantastiskt läge (och inklusive pool…)

På bergen söderut skymtar stora teleskopkupoler både på Cerro Tololo och Cerro Pachon

Det var en molnig kväll och natt, men bakom molnen kunde man ana den fina himlen. I skymningen letade jag efter Merkurius och Mars, och insåg inte att det just var Merkurius som var såpass ljusstark.

Den betydligt svagare Mars (som inte längre syns från Sverige) skymtar över bergkanten

Den syns lite tydligare på denna bild, men försvann sedan snabbt ner bakom berget.

Sen var som sagt molnen besvärliga, och Jupiter plus Skorpionen lyser bara delvis igenom

Jag stod och passade, och ibland var molnen (röda) mindre påträngande, så att man kunde börja se vintergatan med sina egna (mörka) moln bakom dem

Klarare än så blev det inte, men man förstår att en natt här med bra väder bör vara fantastisk.

 

17 juni 2019

Kamp mot ljus, mygg och knott

Jag är ännu inte vän med Lumix-kameran, och kände att jag måste utnyttja den klara himlen trots mängder av knott och mygg. Det enda som syntes på den ljusa himlen klockan 23.15 var Jupiter och en fin fullmåne, men genom att blända ner och köra med ISO200 kunde jag prova även längre exponeringstider.  Först alltså vyer med bl 5,6 och 4-5 sekunders exponering

Med Jupiter centrerad får man med också en svag Antares, samt stjärnan eta i Ormbäraren.

Två stegs nedbländning (till bl 11) och 10 sekunders exponering ger en mörkare himmel, och man kan fortfarande knappt märka att stjärnorna blivit aningen ovala.

Med 15s exponering är driften däremot mycket uppenbar. Synfältet är flyttat med Jupiter till vänster och Antares i mitten

och en delförstoring av Antares med 20s exponering (bl 16) visar hur illa det egentligen är.

Fullmånen är på alla bilder förstås helt överexponerad, men på kortexponeringar ser man förvånansvärt många detaljer trots den korta brännvidden (bara 34 mm!)

 

Som ganska ofta så här års kunde man också se en del nattlysande moln, även om de säkert skulle synts bättre lite senare, med åtminstone något mörkare himmel.

 

 

28-29 maj 2019

Ingen satellitrad

Efter att ha sett rapporterna om de 60 Space X-satelliterna på rad var jag nyfiken på om de fortfarande kunde synas tydligt. På heavens-above fanns förutsägelser som sa att de nu var mycket mer utspridda, men att man i alla fall borde kunna se tiotals samtidigt i ett band över himlen. Men det är nu den ljusaste årstiden, och klockan 23.50 var solen inte ens 10 grader under horisonten. Jag visste att satelliterna skulle passera strax under gamma Virginis och försökte ta bilder ditåt, men himmelsljuset var så starkt att jag bara med svårighet såg stjärnan (mag 2,7), medan satelliterna skulle vara omkring en magnitud svagare än så. Jag såg alltså inget med blotta ögat, och en närmare kontroll av ett bilderna visar inga uppenbara ‘falska stjärnor’.

För att ha en chans att se stjärnor på den ljusa himlen fick jag använda maxbrännvidd på Lumix-kameran (34 mm), och synfältet är därför för litet för att se en rad satelliter utspridda över himlen. En typisk 1s-exponering visar bara de ljusaste stjärnorna

och en DSS-summa av fyra är bara lite bättre. Eftersom det finns så få stjärnor att kombinera blir projektionen dålig i kanterna, med (falskt) dubbla stjärnor.

Jag höll mig kring Jungfrun, och två ytterligare DSS-bilder visar tydliga stjärnor ner till magnitud 6, men ingen rad av svaga satelliter.

Antingen var förutsägelserna gravt fel, eller (mer troligt) satelliterna svagare än beräknat.

Som tröst blev det i alla en premiärbild för säsongen av Jupiter nere bredvid Antares i Skorpionen