Fortsatt slarv

Kvällens himmel var klarare än på länge, och jag försökte mig på en repris med 200mm-objektivet. Jag ansträngde mig att vara noggrann med polinställningen för iOptronstativet, men hur det nu gick till måste jag ändå ha fått in fel stjärna i polsökaren. (Jag är gammal och stel i kroppen, och det är jobbigt att krypa på marken för att kunna sikta uppåt…). Som jag anade redan vid teleskopet visar nästan alla kvällens bilder avlånga stjärnspår.  Jag var för lat för att ta tag i saken, och får nu skylla mig själv. Det är inte bara det att bilderna är fula, utan DeepSkyStacker-programmet vägrar ibland helt att kombinera dem.

Det är ibland svårt att förstå vlka bilder som fungerar och vilka som inte gör det. En första 2,5 minuters summabild av kometen (C/2023 A3) visar den tydliga svansen men är annars allmänt ful.

En senare 3-minuters summa blev lite snyggare

men det gick inte att kombinera dem. Denna 4-minuters summa är det bästa som går att åstadkomma, och med tanke på omständigheterna är jag fullt nöjd. Kometen är fortfarande närmare solen än jorden (0,94 au) och ganska precis 1 au från jorden.

Mina bilder av Norra Kronan visade ännu större drift, men det räckte med en 28s enkelbild för att se att T CrB ser ut precis som vanligt.

I riktning mot Saturnus blev driftfelet mycket mindre, och vi ser både månen Titan och spår av flera geostationära satelliter

Det är då intressant att i stället fixera kameran, så att satelliterna blir punktobjekt och stjärnorna (plus Saturnus) streck. Det går sedan i princip att identifiera dem, som jag gjort här för de starkaste.

Man kan hålla på och exponera många bilder i följd och se stjärnorna röra sig bort åt höger medan satelliterna ligger kvar

Sen fick jag igen problem när jag siktade upp mot chi Cygni. Fokus blev helt fel, men intressant nog syns stjärnornas färger mycket tydligare på ofokuserade bilder, så att chi Cygni sticker ut redan här

Det idealiska är lite bättre fokus, när chi nu direkt syns som den rödaste stjärnan i fältet.

I perfekt fokus försvinner färgerna för alla svaga stjärnor, och här får man använda karta för att säkert hitta chi!

Som sagt inte riktigt de planerade observationerna, men alltid något.

Lagom molnluckor för kometen

Efter många mulna dagar kom regnet, och efter regnet en kort uppklarning. Kometen (C/2023 A3) visade sig till och med vara synlig nästan hemifrån, så det var bara att ta stativet och gå 100 m längs vägen, snabbt och enkelt. Även om ljusstyrkan fortsätter att minska så är kometen fortfarande en fin syn på mina kamerabilder. Från Ormens huvud har den nu kommit till Ormbäraren (Ophiuchus), och kommer om ett par veckor att passera Ormens svans. Stjärnbilden Ormen (Serpens) är speciell genom att den består av två separata delar, med Ormbäraren mellan sig.

Som en extra lustighet kan vi nästan i kometsvansen se Barnards stjärna, vår näst närmaste granne i rymden efter alfa Centauri-systemet, och alltså den närmaste stjärna (bortom solen) vi kan observera från Sverige. Astronomen E.E. Barnard upptäckte dess extremt snabba egenrörelse, mer än 10 bågsekunder per år, och avståndet är bara 5,96 ljusår. Men eftersom den är en av den stora majoritet  av röda dvärgstjärnor som bygger upp Vintergatan så lyser den 25 gånger för svagt för att kunna ses med blotta ögat.

En beskuren 5,8 minuters summa av kometbilder visar inte mycket mer än 40s-bilden ovan. Den glesa stjärnhopen IC4665 ovanför beta Ophiuchi kan också kallas Collinder 349, efter en katalog publicerad 1931 av den svenske astronomen Per Collinder. Hopen ligger ca 1100 ljusår från solen, och dess ljusare stjärnor tycks alltså lysa betydligt starkare än Barnards stjärna, trots ett nästan 200 gånger större avstånd.

Norra Kronan är obligatorisk, men där händer fortfarande inget…Bilden är ett utnsitt från en summa av fyra slarviga bilder, där variablerna R och T i alla fall syns tydligt

Saturnus vandrar sakta vidare åt höger i Vattumannen. Den 15/10 kunde man se stjärnan HIP 115312 till höger om planeten, medan den nu finns till vänster

På en lite förstorad bild syns spår av ett par geostationära satelliter, den starkaste precis under 83 Aqr.

Jag fixerade sen kameran och lät stjärnorna göra spår, men de flesta geosatelliterna var för svaga för att synas bra, och jag ger mig inte på att försöka identifiera dem.

Jag var säker på att det strax skull mulna och gick in efter 25 minuter, vilket i efterhand visade sig lite förhastat, men jag är ändå nöjd.