Mjölkhimmel och rubbat stativ
Jag var glad när det till sist blev en klar kväll, men jag hade glömt månen…Trots att den gömde sig under trädhorisonten lyste den upp den disiga luften till en mjölkvit dimma där bara de ljusaste stjärnorna syntes. Jag hade tänkte ta bilder genom Megrez-teleskopet, men planen att hitta via ljusa stjärnor fungerade dåligt när jag inte ens såg dessa i sökaren. En första huvuduppgift var dock också att kolla när man kunde se Jupiter. Jag trodde att den skulle vara synlig under 20-30 minuter i en trädlucka redan kring 22.30, men det visade sig att den fria luckan var mycket mindre än så…Klockan 22.24 och 22.27 såg man Jupiter, men bland trädgrenar
Först omkring 22.35 var sikten fri
men redan 22.40 är planeten åter på väg in bland täta träd
Det är alltså en mycket begränsad stund jag eventuellt har på mig att filma, men nu har jag koll på exakt när (men förstås 4 minuter tidigare varje kväll, det är bara relativt solen som dygnet är 24 timmar). Bilderna här ovan är tagna med 4 sekunders exponeringstid, och själva planetskivan är starkt överexponerad. Med bara 360mm brännvidd är Jupiters skiva minimal, men med 1/500 resp 1/1000 s kan man med lite god vilja ana både avplattning och molnband. Åtminstone ser man tydligt att övre randen ser blå ut och den undre röd, vilket alltså beror på färgspridningen i jordatmosfären
För att se månarna bra behövs ytterligare andra exponeringstider. Med längre exponeringar tycker man sig se tre månar, men om man minskar till 1/4s eller 1/20s ser man att alla fyra är med, med Io och Europa så nära varandra att de nästan sammanfaller.
På den mjölkiga himlen var 15 sekunder nästan maximal exponeringstid, men Jupiter ligger nu (på sin oppositionskväll!) nästan på gränsen mellan Vattumannen(Aqr) och Stenbocken(Cap), på väg tillbaka till Stenbocken.
Sen hade jag problem en lång stund. När jag äntligen hittat beta i Ormbäraren och via monteringens skalor flyttat mig till trakten av Barnards stjärna upptäckte jag att jag (som hänt förr) trampat på en strömbrytare så att drivningen stängts av. Med en ny vända pekning+flyttning hamnade jag i alla fall rätt till sist, men 30s-bilden fick mörkas ordentligt för att se vettig ut. Det dröjer ju år innan man ser stjärnans extrema egenrörelse (särskilt med denna korta brännvidd), men jag lägger bilden till lagret av tidigare.
Med samma utgångspunkt (beta Oph) försökte jag sen komma till den rekurrenta novan RS Oph, men hamnade i ännu fler cykler av avstängd drivning och ompekning. Till sist blev det rätt i alla fall, men RS är betydligt svagare nu än för nio dar sedan, och går inte längre att se med blotta ögat. Fältet är intressant, med Cepheiden Y Oph nära intill.
Man anar att RS är rödaktig, men skojigt nog kan man använda en misslyckad bild med stjärnspår för att visa färgen ännu tydligare!
Himmelbakgrunden är mörkare om man siktar högre upp på himlen, men det är också fysiskt mycket knepigare att sikta uppåt genom en rak sökare. Med lite tur fick jag in beta och gamma i Lyran i kamerafältet, där man ju mittemellan har Ringnebulosan M57.
Jag tog fler bilder, och en kombination (1m 45s total exponering) med DeepSpace Stacker visar Ringnebulosan ännu tydligare
Ett stort problem med själva monteringen är att den står i växande gräs. I våras riktade jag in den hjälpligt mot Polstjärnan, men nu syntes denna inte längre genom polsökaren. I så disigt väder var det chanslöst att försöka hitta den igen, och det blir nu nästa projekt för en månfriare natt. Om jag vill filma måne eller planeter är det inte så kritiskt, men hela grejen med en bra montering är ju att den ska följa stjärnorna, så fortsättning följer…
Saturnus står såpass mycket lägre än Jupiter att den missar alla tidiga trädluckor, och man får vänta tills den kommer fram där skogen tar slut åt sydsydväst. Det blev helt enligt plan strax efter 23.45, men diset hade tätnat, och redan en 3-sekundersbild är överexponerad. Man kan se några få stjärnor och Saturnus stora måne Titan till vänster om planeten.
Det är chanslöst att urskilja ringen med denna korta brännvidd, men med 1/15s exponering (fortfarande för mycket) ser man i alla fall tydligt den avlånga formen. Jag tittade också med okular, bara för att även i år ha sett Saturnus…
