LUMIX igång

Himlen var molnig, men jag kände att jag måste testa att jag äntligen fattat hur man får kameran att själv exponera mer än 1 sekund. Det var förstås inte så svårt, och genom att starta med kort självutlösare är man av med skakproblemet. Himlen var ljus både natuligt och av månsken, så med ISO1600 var 8 sekunder långt även vid f/4(34 mm). Det är förstås Lyran vi ser, med den dubbla epsilon nära till vänster om Vega

Med hela Svanen i fältet (f=22 mm) blir det så här på 10 s f/4

och så här på 15 s vid f/5,6

Jag hade kopplat bort funktionen för brusreducering (som består av att ta en mörkbild direkt efter bilden), och bruset är ganska tydligt här redan på 15s. Ännu värre ser det ut på en vidvinkelbild (11 mm f/5,6) exponerad 30 sekunder

och inte ens när jag försökte göra som jag brukar (subtrahera en mörkbild i bildbehandlingen) blev det bättre. Jag ska nog låta kameran sköta brusreduceringen i fortsättningen, även om det kräver dubbel exponeringstid för varje bild. Samma effektiva exponering får jag med ISO800 vid f/4, och det ser klart bättre ut.

Dessa långa exponeringstider (30 s f/4) i månsken ger ju ett förgrundslandskap som ser ut precis som på dagen

För att koncentrera sig på stjärnorna räcker 5 sekunders exponering

De lustigt strukturerade molnen tätnade alltmer, och inte ens en zenitbild visar mer än de ljusaste stjärnorna