Månen på olika sätt
Den nästan fulla månen var tidvis i moln, tidvis på helklar himmel, och jag observerade hela tiden genom SW200 (20 cm Newton). Men som en intressant illustration till hur observationstekniken bestämmer resultatet kan jag redovisa fyra olika metoder:
Först har vi den enkla kamerabilden i primärfokusde (f=1000 mm). Den är lite molnstörd, men man ser ju se stora dragen, med en tydlig terminator uppe till höger, drygt ett dygn efter exakt fullmåne
Som ett bättre alternativ har vi direktbild med den 2x brännviddsförlängare jag sällan använder. Då får man inte hela månen i bild, utan får ta norra och södra delen separat. Med Autostitch kan man så foga ihop det till en bild, som i förstone inte ser uppenbart bättre ut än den enkla första bilden
Om man förstorar detaljer ser man dock klara skillnader, här vid Endymion
och här ännu tydligare vid Langrenus och Petavius (underexponerade på första bilden)
Båda bilderna är dock trist detaljlösa om man jämför med min normala filmteknik. Det är samma teleskop, men i stället för en bild får man flera hundra under typiskt 75 sekunder. Jag började i primärfokus, utan Barlow, och försökte se till att täcka hela månskivan (vilket är svårare än det låter, se nedan..).
Lustigt nog passerade ett flygplan tvärs över månen redan på första filmen! Jag har varit ute för det bara en eller två gånger tidigare, och denna gång blev det en ovanligt tydlig silhuett. Fullmånen är så ljusstark att man kan använda 1/1000 sekunds exponering, så planet är bokstavligen fångat i flykten, propellerblad och allt! Det ser dramatiskt nära ut, men ur vinkelutsträckningen kan man uppskatta avståndet till ca 350 gånger planets längd, dvs omkring 10 km. (Månen stod 31 grader över horisonten, så höjden över marken blir då omkring 5000 m, vilket också verkar rimligt).
Vinsten med filmning är att man får så många bilder att man kan välja ut och addera bara de som är tagna i ögonblick av bra seeing. Sedan kan man ytterligare skärpa dem med så kallad wavelet-korrektion, så att slutresultatet blir mycket bättre än på enkelbilderna ovan. Här ser vi Langrenus och Petavius igen, med precis samma teleskop och ändå så mycket tydligare…
Det roliga är så att man från de olika delbilderna igen kan låta Autostich framställa en (nästan) hel månkiva. Trots att jag tog 13 delbilder fast 10 borde ha räckt har jag snopet nog missat en liten kil som sticker i ögonen nere till vänster. Slutbilden är dock av en helt annan klass än de båda tidigare, framför allt för att den baserar sig på ca 7500 enskilda bilder i stället för en eller två…Att ta filmerna tog mindre än 25 minuter, men att reducera dem fram till slutbild kanske 3 timmar koncentrerat arbete, kvalitet är inte gratis…
Och detta är inte sista ordet. För att få bästa möjliga upplösning på filmerna bör man öka brännvidden, och jag filmar oftast med en Barlowlins framför kameran, så att den effektiva brännvidden är ungefär 2500 mm. Bildfältet blir i motsvarande grad mindre, och det går inte att täcka en fullmåne på rimlig tid. Jag koncentrerade mig på terminatorområdena till höger, men tyvärr blev molnen besvärliga innan jag hann färdigt i söder, så jag fick avbryta i förtid. Med Autostich kan man se vad som finns på bild
och man kan sen gå in på detaljbilderna. Librationen är gynnsam i norr, och man ser tydligt kratern Peary där månens nordpol ligger
Här ser vi igen området kring Endymion, så som det blev med kvällens bästa kvalitet. (Jämför med de suddiga direktbilderna ovan!) Med bättre seeing kan det sen bli ännu ett snäpp bättre.
Mare Crisium (Farornas Hav) ser ut som en stor krabba, med två kratrar som ögon. Vid denna belysning verkar det (skenbart) vara omgivet av branta berg.
Sen ångrade jag att jag inte började med att filma de spännande stora kratrarna Langrenus och Petavius. Trots att molnen hann komma innan jag fått några bra sekvenser är resultatet bättre än på bilden ovan utan Barlow
Även om jag alltså inte kunde observera allt jag ville var det en fin kväll under fullmånen. Nu hoppas jag på någon morgon framåt med en smalare avtagande måne.