19 april 2018

Månen och M51 på samma natt!

Månskäran i väster var nu synlig från min kikarplats, och jag började filma med min vanliga utrustning (SW200+Barlow+iNova-kamera). Med tanke på att skäran stod lågt var seeingen hygglig, och jag fick trevliga bilder av en fas där jag inte har så mycket tidigare. Några exempel, från norr till söder:

I nordost syns ännu bara Atlas av paret Atlas/Hercules, men Endymion med sina tre små kratrar på botten är förstås tydlig.

Längre ner ser vi en av få ”svenska” kratrar, Berzelius

innan vi når det karakteristiska Farornas Hav (Mare Crisium)

Sedan följer Fruktbarhetens Hav (M.Fecunditatis) med paret Messier/Messier A, och närmare randen den stora kratern Langrenus

Vidare neråt följer den ännu större Petaviusoch den ännu större Petavius

Vidare ner mot södra hornet syns Rheita vid en bred dal med samma namn, och det stora ringberget Janssen.

Månen hade nu nästan försvunnit bakom huset, och jag försummade att ta en helbild.

Dock var natten så härligt ljum att jag inte ville sluta observera. SW200-kikaren har en bra sökare, så det är full möjligt att stjärnhoppa sig fram till något spännande mål. Jag började med att fokusera mot dubbelstjärnan gamma i Lejonet, som med tillräckligt kort exponeringstid faktiskt kan ses som dubbel redan i primärfokus. (Separationen är drygt 4 bågsekunder vilket blir mindre än 5 pixlar på detektorn).

Med mer normala exponeringstider (30 s)  blir en så ljus stjärna bara stor blaffa (med ett dekorativt diffraktionskors från sekundärspegelns stag).

Tydligen råkade jag också nudda tuben så att alla stjärnor blev streck, men det kan faktiskt utnyttjas som ytterligare illustration. Om man förstorar bilden så syns det nämligen på de svagare stjärnorna att skakningen skapade små ”trippelstjärnor”. Separationen mellan de två tydligaste komponenterna råkade bli ungefär 11 bågsekunder, vilket även det är ganska omärkligt för den ljusa stjärnan. (Tittar man noga kan man dock se att det vertikala diffraktionsstrecket också blivit trefaldigt till skillnad från det horisontella…)

Detta var dock ett stickspår, kvällens huvudmål för mig var ”Malströmsgalaxen” M51, som jag inte har tagit någon bra bild av genom SW200. Jag hittade den ganska snabbt, och tog många 30 s-exponeringar (eftersom jag var rädd för avlånga stjärnbilder om jag exponerade längre). Egentligen är 30 s för kort, och jag lade till några på 45 och 60 sekunder också. Till min förvåning gick även de bra att använda, och 11-minuterssumman av allt blev följande häftiga DSS-bild. (Eftersom flera av bilderna har M51 i kanten ser man bara en lite ful begränsning neråt). Växelverkan mellan de två galaxerna ger upphov till ovanligt tydliga spiralarmar, som Lord Rosse 1845 lade märke till i sitt för tiden enorma teleskop (1,8 meters spegel). För att vara mitt första försök på M51 med detta teleskop är jag helt klart nöjd med bilden. Galaxen är mindre än Vintergatan och ligger omkring 25 miljoner ljusår bort. Den blå stjärnan (HIP 66004) är av magnitud 7,1, dvs den är inte synlig för blotta ögat.

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s