Komet 2017 O1 ffg

Det är roligt att kunna utnyttja korta uppklarningar, när vädret annars är så kompakt grått och regnigt. Detta var ett sådant tillfälle, där molnen tunnades ut mer och mer och det kändes lönt att ta fram kameran (70 mm f/4 på iOptron-stativet). Jag började med Nova Scuti lågt i sydväst. Det var disigare än sist, och höjden över horisonten nere på dryg 8 grader, men det blev användbara bilder ändå.  Här först hela fältet, där man ser även M17, ca 6 grader över horisonten

och här en detaljförstoring. Novan är kanske en aning svagare än den 17/9, men ungefär oförändrad. Strecket t.v. är troligen från en satellit på geostationär höjd, eftersom både flygplan och ”vanliga” satelliter skulle ha ritat ett mycket längre streck under en 1-minuts exponering.

Jag tog tre bilder, och en DSS-summa (3,5 min total exponering) blir som vanligt ganska ful. De två nebulosorna M16 och M17 syns dock klart tydligare än på de enskilda bilderna.

Sen siktade jag mot Neptunus, och kunde som väntat tydligt se hur den på fyra dygn flyttat sig relativt den närbelägna stjärnan HIP 113231. Egentligen är det mest jorden som rört sig, medan Neptunus mycket sakta vandrar runt i sin 165-åriga bana runt solen

Kvällens huvuduppgift var att försöka hitta kometen C/2017 O1 nära Plejaderna i nordost. Ditåt är himlen mycket mer upplyst, plus att dismolnen började tätna igen, så det visade sig svårt. På en 70 mm-bild syns Plejaderna, men inget av någon komet

Jag ökade till 100 mm brännvidd, och på några bilder kan man då till nöds ana en liten suddighet på rätt ställe

Med 6 bilder adderade i DSS (4,5 minuters exponering totalt) blir suddet så tydligt att jag faktiskt är säker på att det är kometen som syns. Det är dock också tydligt hur diset är tätare och mer upplyst till vänster i bilden, dvs att en helt klar himmel skulle ha underlättat mycket. Kometen kommer att vara synlig ett par månader åtminstone, så det blir säkert fler bilder så småningom