Vintergatan

Utan att tro på mer än en halvdan himmel flyttade jag upp mitt stora stativ till en plats med bättre sikt åt söder. Det blev dock bättre än väntat, och jag fick en del fina vintergatsbilder utan att egentligen ha planerat vad jag skulle observera. Först tog jag bilder av Saturnus bland stjärnorna med Megrez-teleskopet (360 mm f/5). Planeten stod lågt, och himlen är ljus, men man ser de två ljusaste månarna, Titan och Rhea, tätt bredvid den överexponerade planetskivan.

Sedan siktade jag lite fel och missade M11, men här högre upp på himlen kan man se de komplicerade ljusa och mörka områdena i vintergatan.

Eftersom jag varken ställt in GoTo eller sökaren insåg jag att det var chanslöst att hitta med Megrez, så jag bytte till teleobjektiv med kortare brännvidd (130 mm f/4). Då är synfältet rimligt stort, och här syns igen Saturnus i Ophiuchus. På denna del av himlen är det gott om klothopar, och man ser direkt en suddig stjärna som alltså råkar vara klothopen M9.

Utan att ha kollat siktade jag så mot “nedersta stjärnan i Örnen”(lam Aql) där man i närheten just ser den ovanligt rika öppna stjärnhopen M11. Stjärnan HIP 93666 sticker också ut genom sin röda färg. Det är en s.k “kolstjärna”, med ovanligt låg yttemperatur (<3000 K) som färgbilden direkt avslöjar. Annars ser man många fler stjärnor i bildens nedre del jämfört med den övre, vilket förstås beror på skymmande mörka stoftmoln.

Med lite tur hittade jag fältet med gasnebulosorna M16 och M17, och tog flera exponeringar. På en DSS-summa med 5 minuters totalexponering kan man se flera andra öppna stjärnhopar samt igen en mycket komplicerad bakgrund med stjärnfält och mörka stoftmoln.

Som kontrast kan vi se en del av Norra Kronan (CrB), långt från vintergatsplanet. Visserligen är exponeringen bara 30 sekunder, men det är ändå slående hur få stjärnor som syns här jämfört med i vintergatan. Variabeln R CrB är nu klart ljusstarkare än grannstjärnan HIP 77373 (V=7,4).

Sedan övergick jag till rena vidvinkelbilder med ett 10-20 mm objektiv. Maximal vidvinkel (10 mm) ger en häftig vintergata med många detaljer redan på en enda exponering.

En DSS-summa med 5 minuters exponering visar ännu mer, särskilt nere i söder.

Med ett mellanläge (f=13mm) får man fortfarande ett stort synfält, med ännu mer detaljer. Här ser vi vintergatan från horisonten och ända upp till Deneb. )

Av någon anledning ville DSS sedan inte kombinera mer än 2 bilder (totalt 2m 50s), men även det är en förbättring. De störande satellit- och flygplansstrecken är svåra att undvika…

Med 20 mm brännvidd blir det mer ‘normal’ vidvinkel, här igen vintergatan söder från Örnen och söderut.

Här på DSS-summan (4m 30s) kan man urskilja de rödaktiga nebulosorna M16 och M17, medan de ännu intressantare M8 och M20 redan försvunnit ner i horisontdiset. (Från denna nordliga latitud har man bara ett par veckor på sig varje år för att se dem, och bara kanske en halvtimme varje kväll. Förra året fick jag bilder den 23 augusti…)