Saturnus

Jag har ju träd i vägen för Saturnus från mina kikarplatser nära huset, men det räcker att gå uppför en slänt och 50 meter bort för att se den. Förra gången jag försökte (1 juli) var det irriterande många moln som störde, nu var kvällen molnfri och fin. Det som störde var förstås knott och mygg, men inte så outhärdligt som ibland, så jag framhärdade. Jag började med några kamerabilder som visar hur planeten sakta rört sig åt höger jämfört med bilderna från 1 juli. Den första är tagen 23.43, den andra med samma exponering 00.07, så man ser att det mörknar.

Sedan baxade jag upp ett stadigt altazimut stativ med mitt lilla Megrez-teleskop för att se planeten visuellt. Seeingen var bra, men så lågt över horisonten får man stark “atmosfärisk dispersion”, dvs överdelen av bilden blir blå och underdelen röd, eftersom blått ljus bryts starkare än rött i jordens atmosfär. Ringen är mycket öppen, dvs vi ser den snett “uppifrån”. (Det var så roligt att se Saturnus att jag nu är bestämd på att nästa gynnsamma kväll baxa upp hela den vanliga filmutrustningen och köra dator och kikarmotor på batteri för en filmningsomgång…)

Nu hade jag alltså ingen drivning på kikaren, utan kunde bara ta kortexponeringar. På en sekund får man genom Megrez en bild av planeten och xi Ophiuchi samt en del svagare stjärnor. Saturnus är tydligt oval, och man ser den stora månen Titan nära ovanför till höger.

Det verkade ganska meningslöst att försöka se mer detaljer på planeten med så här kort brännvidd, men jag tog några ännu mycket kortare exponeringar (1/100 s resp. 1/200 s) som i hög förstoring i alla fall (oväntat bra) visar planet plus ring. (Saturnus med ring är inte mer än sju hundradels mm i fokalplanet, så i detta fall är det bra med små pixlar i kameran..)

Jag hade sen tänkt ta fler översiktsbilder när det nu var ännu mörkare, men knotten körde in mig. En nästan full måne krävde dock också en Megrez-bild. Den är en dag över full, och man ser lite skuggor längs högra randen