31 mars 2025

Fortsatt klart

Fortsatt uppföljning med samma utrustning, 200mm teleobjektiv. Först Jupiter för fokus

nedanför sin falska stjärnhop

För att få koll på när Plejaderna försvinner från kikarplatsen, apropå månockultationen 1/4, tog jag bilder mot det skymmande trädet.

Stjärnan 62 Tauri har ungefär samma deklination som Plejaderna, men 40 minuter mindre rektascension, så om den var fri här 22.05 är Plejaderna bara synliga fram till 21.30 den 1/4, och med månen också bara till 21.20. För att se ockultationerna måste jag alltså gå till en bättre observationsplats.

Sen kom jag via Regulus till fältet med två småplaneter i Lejonet. Båda syntes nu i samma fält trots att jag för säkerhets skull tog fler längre åt höger.

För Lutetia blev det då en bra jämförelsebild, medan Amphitrite kräver en ny observation.

En hastig bild mot Norra Kronan visade åter bara det vanliga, en ljus R CrB och en svag T CrB

Jag var också ute för tidigt för att få annat än skymda bilder av beta Virginis, så småplaneterna där måste vänta. Inte heller hade Mars kommit fram helt  bakom det högsta trädet, på väg att passera kappa Gem, men det blev en bra bild ändå.

 

29 mars 2025

Solförmörkelse på dagen

Dagen började klar, men det mulnade till sig så att  jag inte riktigt trodde på några observationer av solförmörkelsen. Sen visade det sig att molnen i slutänden var såpass genomskinliga att det gick att ta bilder även genom solfilter, men jag försökte inte följa förloppet mer i detalj. Jag gjorde det enkelt för mig och tog bara bilder genom Megrez-teleskopet, där en stor ”sydgran” skymde början av förmörkelsen. Klockan 12.10 var solen förbi toppen, och då redan ganska mycket förmörkad

Det var omöjligt att fokusera på kameraskärmen med så mycket ströljus kring solranden, så bilderna är egentligen ganska bedrövliga. Här två bilder från 12.19 resp. 12.34, realtivt nära maximum 12.25

Och här två bilder från 12.37 resp 12.53. Molnen var hela tiden olika tjocka, och jag exponerade ganska på måfå

På slutet minskar förmörkelsen snabbt, 13.12 resp. 13.14

Verkligen inga bilder att skryta med, men alltid roligt med något i stället för ingenting.

 

Småplaneter till kvällen

På kvällen var det åter helklart, och jag fick gå ut lite kort för att utnyttja mörkret. Månen är bevisligen på gång, så redan om en vecka är det för sent. Jupiter dög för fokuseringen, men hade definitvt hunnit in bakom ett träd. (På bilden ser stjärnorna ut att vara hitom trädet, men det som ser ut som löv är trådig vit lav som stjärnorna lätt kan lysa igenom).

Den viktigaste uppföljningen var av 24 Themis till vänster om Regulus, och med flera minuters exponering är jämförelsebilden nästan övertydlig

Båda gångerna ser man dock en intressant svag ljusfläck ovanför Regulus, här på summan av båda kvällarnas bilder. Det ser ut som någon slags reflex av Regulus,  men det är faktiskt den svaga dvärggalaxen Leo I, dvs en liten och avlägsen (800 000 ljusår) satellit till Vintergatan.

Asteroiden nr 8 Flora är med 200mm-objektivet mycket ljusstark, och man ser den tydliga rörelsen sedan i går.

Det spännande är dock närheten till Leo-triplettens tre galaxer, omkring 35 miljoner ljusår bort. Flora kommer den 10 april att passera mycket nära NGC3628, men då är en bländande måne i närheten, så det blir svårt att få någon bild.

Sen hade jag spanat in att det fanns tre ljusa småplaneter nära stjärnan beta Virginis, så jag tog en serie bilder däromkring. Från en större mosaik har jag här valt det kritiska området där vi alltså har asteroiderna nr 48 Doris, nr 125 Liberatrix och nr 139 Juewa.

Det gäller sen ”bara” att få nya bilder innan månen kommer och stör

28 mars 2025

Det klara vädret fortsatte

så det var bara att hänga på. Det fick bli 200mm-telet igen för att få slut på den långa  följetongen Brunhild(e). Med start vid Regulus fick jag nya bilder,  betydligt närmare den hotande granen till höger än jag var medveten om.

Brunhild är ljussvag, men tydlig på jämförelsebilderna

Sen passade jag på att ta förstabilder av några ljusare asteroider. Till vänster om Regulus fanns t.ex. nr 24 Themis

och i ett område ovanför till höger kunde man eventuellt hitta både nr 21 Lutetia och nr 29 Amphitrite. Med en osäker flytt från Regulus blev det nu bara Lutetia i fältet, men som den ljussvagare var det ändå ett bra utfall. Vi ser också igen galaxen NGC2903, ca 30 miljoner ljusår bort.

Småplaneten nr 8 Flora närmar sig den kända ”Leotripletten”, 3 galaxer nära varandra på himlen, och jag har här kombinerat flera bildutsnitt för att få dem i samma bild

Till sist letade jag upp omikron Leo för att igen spana efter komet Schwassmann-Wachmann. Den är mycket ljussvag, men kan fortfarande anas när man vet var man ska söka

26 mars 2025

Nya problem

Jag var ju som sagt nu lite besatt av att hitta Brunhild, och med det större fältet med 200mm-objektivet gick det till sist. Jag gick ut lite tidigare för att inte riskera träden, och kunde då i lugn och ro fokusera på Jupiter. På en 1-sekundsbild ser vi månarna

medan en 30s-bild förstås mest visar planetens extrema ljusstyrka jämfört med omgivande svaga stjärnor. Det som ser ut som en stjärnhop i vänsterkanten har ett katalognummer (NGC 1746), men är bara orelaterade stjärnor

Regulus kan man ju inte ta fel på, och nu läste jag rätt på cirklarna och kom (om än fortfarande nätt och jämnt…) till fältet med Brunhild. På helbilden är den knappt synlig, men när jag gör en förstorad jämförelsebild blir det inget problem.

Inte heller gamma Leonis med småplaneten 148 Gallia var något problem,

och det intressanta är att jag genom att använda jpg-bilder i stället för original kunde få en till nöds användbar summa av de ofokuserade Megrez-bilderna från 23/3. Jämförelsebilden är inte vacker, men vi ser tydligt Gallias rörelse.

Kvällens problem började sen när jag skulle ta bilder mot omikron Leonis och komet Schwassmann-Wachmann. I stället för att gå via Regulus envisades jag med att försöka hitta den direkt, och misslyckades hela tiden. Till slut hamnade jag på psi Leo, och tog en serie bilder som inte visar något intressant. Lika systematiskt för högt pekade jag sen när jag försökte sikta mot några ljusare asteroider, men här kan man i alla fall se den intressanta galaxen NGC2903

Problemen fortsatte när jag siktade mot Norra Kronan, men på en bild fick jag med lite tur med både R och T CrB, den ena ljus den andra svag, som de varit länge nu.

I förhållande till ansträngningen blev det inte så mycket av kvällens mödor, och jag börjar inse att kroppen inte riktigt fungerar som förr. När jag krupit ner på marken för att sikta är det ett företag att komma upp igen, och en stjärna som omikron Leonis är inte längre ljusstark för mina ögon…Men gubben framhärdar.

23 mars 2025

Slarv!

Jag var lite trött på att missa Brunhild, så nu skulle det bli tredje kvällen gillt, med korrekta avstånd från Regulus. Jag knuffade i första försöket till kikaren lite, så jag gick till och med tillbaka till Regulus och gjorde ett andra försök, så jag var inte beredd på att nu märka att jag faktiskt hade missat igen! Brunhild ligger en tredjedels fälthöjd ovanför bildkanten. Och utom att det var fel fält var fokus redan här dåligt. Denna lilla ofokusering är lagom om man vill göra fotometri, och det visar sig att den långperiodiska (264 dygn) variabeln S Sextantis ligger i fältet. Den är nu nära minimum, men kan vid maximum lysa starkare än TYC-stjärnan bredvid.

Nästa uppgift var en serie bilder med omikron Leo med komet Schwassmann-Wachmann, som visade sig vara ännu mer ofokuserade. När jag började kvällen med att fokusera på Regulus trodde jag att jag låst det, men kontrollerade sen inte. Det är tyvärr så lurigt att dåligt fokus gör det lättare att se stjärnor på kamerans skärm, så man har inget starkt incitament att fokusera. På summabilden kan man med mycket god vilja ana kometen, som sedan den 20/3 rört sig ett litet stycke åt höger, men med skarpare stjärnor hade den varit tydligare.

Nära gamma i Lejonet skulle småplaneten 148 Gallia vara lätt synlig, av 12 magnituden, och inte heller här kollade jag fokus. Bilderna har så få stjärnor att mitt DSS-program vägrar kombinera dem, men på en enstaka bild 30s-bild kan jag faktiskt ändå ana Gallia, men i så fall ännu lite ljusstarkare än förutsagt. Det blir intressant att se på en bättre bild om identifieringen håller.

I TV pushades det för troligt norrsken, men söder om Värnamo är det bara stadens ljus jag ser mot norr

Då är det roligare med en vyn åt väster, när Orions bälte går ner bakom skogen som en horisontell rad.

Fortsättning följer för Brünhilde, nu kan jag inte ge mig…

20 mars 2025

Forts. småplaneter

Även om Megrez-observationer kändes lite onödigt jobbiga fortsatte jag när även nästa kväll var klar. Det var lite mindre fuktigt, lite lugnare, och allmänt betydligt trevligare. Jag hade också bättre klart för mig i vilken ordning jag skulle observera för att klara träden, så jag började direkt med Praesepe. Tio 30s-exponeringar ger en fin bild av den karakteristiska hopen. (Den dåliga polaxelinställningen omöjliggör längre exponeringar).

På ett detaljutsnitt är det lätt att identifiera småplaneten 135 Hertha, och se att den faktiskt turligt nog (på väg in i en gran) syntes även i går. Det är alltid extra roligt när man kan få både en småplanet och något vackert bakgrundsobjekt på samma bild.

Sen körde jag rutinen Regulus, flytta teleskopet, exponera 10x30s för att nu då få bilder av nr 123 Brunhild som jag missade i går. Men till min frustration kom jag lika fel idag, samma lustiga V-asterism! Först då insåg jag att det var rektascensionsskillnaden till Regulus som jag av konstigt slarv fått till 45 minuter i stället för 27?! Tablå.

Med 108 Hecuba kunde det gått lika illa. I kameran kände jag uppe till vänster i fältet igen en liten asterism som jag trodde att Hecuba skulle vara nära eller till vänster om, så jag körde den långt åt höger innan jag tog fler bilder. I själva verket fanns Hecuba ganska långt höger om, så den hamnade på alla utom två bilder precis i kanten. Eftersom Hecuba är ljusstark i sammanhanget gick det ändå bra, men jag lär mig att inte lita på mitt minne…

Nu hade Tvillingarna kommi fram bakom träden i sydväst, så jag gick via gamma Gem till fältet för 122 Gerda. Här var det inga problem med pekningen, utan problemet är stjärntätheten. I ett tillräckligt litet fält ser man i alla fall Gerdas rörelse mycket tydligt.

Nu var jag noggrannare när jag siktade mot omikron Leonis, och kan på en 5-minuters summabild faktiskt ana kometen Schwassmann-Wachmann. Denna rör sig i en 15-årig ganska cirkulär bana runt solen utanför Jupiter. Här på bilden är magnituden kring 14,  och den är alltså (som väntat) inte i något större utbrott.

Slutligen är Norra Kronan nu åter synlig på kvällarna, och apropå utbrott kunde jag konstatera att T CrB efter över ett års intensivövervakning ännu inte behagat explodera…

19 mars 2025

Asteroidpyssel

För de svaga asteroiderna 122 Gerda och 123 Brunhild (båda upptäckta samma natt, 31 juli 1872, av tysk-amerikanen C.H.F. Peters) tänkte jag i stället för 200mm-telet köra med Megrez-teleskopet (360mm f/5), men det var besvärligare än jag tänkt mig. Vädret var klart men kallfuktigt, och efter att ha lämnat teleskopet ute ett par timmar var objektivet först alldeles igenimmat. Det fixar man lätt med en hårtork, men när jag sen skulle fokusera mot Jupiter märkte jag att fokusratten glappade så att jag måste hjälpa till med handkraft. Också drivningen var kitslig med låsningen, för Jupiter ena stunden OK

och andra med klar drift i rektascension. Mellan bilderna har jag ändrat kamerans orientering, men alltså inte så mycket som jag bort för att få norr uppåt. Vi ser i alla fall att Jupiter nu ligger väl till vänster om tau Tauri

En detalj av en kortexponering visar sen att månarna Europa och Ganymedes råkade ligga så nära varandra att de bara till nöds går att separera.

Sen gav jag mig på asteroiden 122 Gerda, som jag skulle hitta via gamma Geminorum. Denna låg fortfarande kvar i en trädtopp, men Gerda-fältet var fritt. Jag visste inte förrän nu efteråt om jag hade hittat rätt, men det hade jag alltså. En 4 minuters summabild visar  ett vintergatsfält med ett myller av stjärnor, och Gerda blir inte tydlig förrän på ett litet detaljutsnitt. Där ser man också att dåligt fokus och dålig följning gör slutresultatet ganska sekunda, dvs en skarp 200mm-bild hade kanske fungerat lika bra?

På väg mot fältet för Brunhild passade jag på att sikta mot Praesepe, där jag visste att nr 135 Hertha (även den f.ö. upptäckt av samme Peters 1874) skulle finnas. Den höll precis på att gå in i en grantopp, och jag fick bara tre dåliga 30s-bilder. Jag är osäker på exakt vilken ljusprick som är Hertha, men ska förstås försöka få en bättre andrabild.

Kometen nr 29 Schwassmann-Wachmann är berömd för att med ojämna intervall öka sin ljusstyrka med över en faktor hundra. Den ligger nu i riktning mot stjärnan omikron Leonis, så jag trodde det skulle vara lätt att ta några bilder. Men eftersom jag inte utgick från någon ljusare stjärna identifierade jag fel, och siktade på xi Leonis i stället, så det blev inget med det denna gång…

Sen skulle jag via Regulus leta upp dels Brunhild och dels nr 108 Hecuba, men tog dem i fel ordning, så att Brunhild hann försvinna. Hecubafältet var i alla fall det rätta, och Hecuba ljusstarkare än de andra två, så här var det inga problem med identifieringen.

Jag märkte trädproblemet, och försökte vinna tid genom att gå från Hecuba till Brunhild direkt, men det visade sig att jag hamnade flera grader fel. Den lustiga V-asterismen skulle ha legat till vänster i fältet, med Brunhild till höger, men då alltså redan dold i granen.

Min trädfyllda horisont är ett (bokstavligen) växande problem, och det gäller att planera så att man observerar i luckorna. Jag hoppas på en snar repris.

7 mars 2025

Osannolik filmkväll

Mot kvällen blev den klara himlen disigare, och jag var osäker på om jag skulle orka dra igång filmutrustningen. Men eftersom Ios skugga skulle synas på Jupiter en stund till bestämde jag mig för att försöka. Så fort jag kom ut till kikaren insåg jag dock att det var nödvändigt att dra igång: I väster lyste Venus i en lagom lucka och högt i söder över träden fanns Jupiter, månen och Mars på rad. Fyra trevliga mål för filmning synliga samtidigt från kikarplatsen precis vid huset, och med många plusgrader i luften, nästan för osannolikt bra!

Så det var bara att sätta upp teleskopet, ta ut filmkamera och dator, och sätta igång. Det är som vanligt inte trivialt att få in objekten i synfältet eller få FireCapture att fungera, men det milda vädret gjorde allt mycket enklare. Venus är en stor skära, men jag nöjde mig med ett par filmer. Det kändes viktigare att komma igång med Jupiter, och jag kunde förhoppningsvis följa Io-skuggan även om jag inte såg den på datorskärmen. Månens terminator går inte att släppa, så det blev många filmer där också. Mars har jag ju försummat hela oppositionen, så det kändes viktigt att få någon enda film. Jag skulle velat ta flera, men var lite trött och slarvig, så när jag råkade knuffa den ur synfältet gav jag upp och gick in. Nu har jag 200 Gb film att reducera, vlket kommer att ta sin tid. Jag visar här en bild av varje objekt som första smakprov medan jag jobbar vidare.

Venus närmar sig nu snabbt undre konjunktion samtidigt som den blir allt svårare att se på kvällarna. Redan första försöket med AstroSurface visar vad gårdagens kamerabilder inte anade, att den redan är en stor skära. (Däremot har jag överkorrigerat med wavelets och får försöka få det snyggare i nya försök).

Redan den första filmen av Jupiter i helfältsläge visade precis det jag ville åt, Io:s skugga på skivan. Callisto har hamnat utanför fältet.

Med månen höll jag mig längs terminatorn, och lät högra delen av bilderna bli överexponerade. Det blir bara ett smalt band som blir lagom, kanske mer extremt än jag väntade mig

Till sist Mars då, med bara två filmer. Trots den minimala skivan, bara 10 bågsekunder i diameter, kan man urskilja en polarkalott och antydan till mörk markering. Det är tråkigt att detta antagligen blir den enda bilden från denna Marsopposition, men det har helt enkelt varit för kallt tidigare.

Men i alla fall, på mindre än 90 minuter film av fyra olika motiv, en kväll att minnas. Fler bilder kommer…

Forts 9/3: Jag inser för det första att mitt oengagerade försök att kollimera SW200-tuben inte hade någon effekt, bildkvaliteten är fortsatt klart sämre än den hade kunnat bli med mer ansträngning. Men med det sagt ska jag förstås göra vad jag kan av materialet…

Venusskäran blir inte bättre än så här. Jämfört med första versionen ovan har jag justerat till en lite mer realistisk (vitare) färg.

För Jupiter blev seeingen sämre när dismolnen tätnade, men här syns i alla fall tydligt att planeten roterat och Io och skuggan rört sig åt höger på de tio minuterna mellan vänstra bilden från 18.53 (t.v.) och högra bilden från 19.03.

En kort film från 19.20 visar att skuggan då helt lämnat skivan

Sedan satte jag igång att ta en serie månbilder, dumt nog utan att vrida kameran. Med långsidan vinkelrätt mot terminatorn fick jag hela tiden en stor överexponerad (och helt oanvändbar) del av bilden. Hela fältet (3840×2160 pixlar) kommer med i reduktionerna, som därför tar onödigt lång tid. Forts. följer…

Forts 11/3: Jupiterbilderna var bäst i början, här två från 18.56 resp 18.57

Den ljusa randen längs höger rand på Jupiter är en artefakt från rduktionerna som gör att månskuggan blir otydlig på de senare bilderna från 19.04 och 19.05. Skuggan lämnade inte skivan förrän omkring 19.12

Och sen månen då, där reduktionerna med AstroSurface tar lång tid. Men finessen med programmet är att man direkt i programmet kan experimentera med ’wavelets’ för att öka skärpan. Det är alltid nästan magiskt hur en till synes trist summa av filmens bästa delbilder plöstslig visar sig innehålla massor av detaljer. Som sagt bara för vänstra delen av varje fält, men sammanslaget till större mosaiker ändå som vanligt imponerande. Här ett första försök på hela terminatorn i ett stycke från tolv olika filmer.

Det är förstås lockande att sen försöka göra det bästa av varje litet område för sig, forts kanske så småningom

Forts 12/3: Men nu ville jag bara fullfölja med de två Marsfilmerna. Det visade sig att den andra var nästan oanvändbar, så att det bara blev en bild. Med lite mer wavelet-pulande ser den i alla fall helt Marslik ut, och jag ångrar att jag missade oppositionen

6 mars 2025

Merkurius

Det var länge sen jag såg Merkurius från min skogiga Smålandshorisont, och jag ville passa på vid årets enda bra kvällssynlighet. Jag hade i förväg sett ut ett ställe där den borde synas, men var lite sent ute och tvekade att gå så långt. Jag tog en genväg, och chansade på att jag kunde hitta en vettig observationsplats nedanför villaområdet lite närmare hemma. Det gick, men marginalerna är små för tid och plats. Jag visste att den skulle synas nästan rakt under Venus, men lite till vänster, och anade den över villatak mellan träd. På bilder med det vanliga 85mm-objektivet syns den i alla fall tydligt, först här 19.10

sedan (med samma 4s-exponering) 19.14

och till sist här 19.15 (något skymd bakom en trädstam), då man också kan se några av stjärnorna (i Fiskarna) kring Venus.

Det var Merkurius som var det viktiga, men jag passade på att ta några bilder av Mars också. Den stod högt på himlen, svår att sikta mot, så jag tog flera 10s-bilder som tillsammans bildade en trevlig mosaik. Diset i luften gör stjärnfärgerna tydligare, en gul Pollux, en blåare Castor, och så den lite rödare Mars.

Med detta tog min energi slut, trots att kvällen var fortsatt klar gjorde jag inga fler försök att observera.

16 februari 2025

Vinterproblem

Klar och kall vinternatt, med ett tunt lager snö, vackert men inte så praktiskt  när man måste stå på knä i den.  Kvällens uppgift var att ta asteroidbilder med mer än den vanliga 85mm-utrustningen. Det blir ofta problem när jag försöker med mitt 200 mm tele på iOptronmonteringen, dels glapp, dels krav på bra polinställning, så jag har inte använt det så mycket som jag borde. Nu satte jag i stället igång ’stora monteringen’, med bara kamera och 200-objektiv. För att sikta har jag en kameramonterad rödpunktssökare, som dock ofta glappar lite hit och dit, och man får kolla på bilderna hur man pekat. Det största problemet var som sagt att det var kallt. Teleskopdrivningen gick att få igång, men den kan tydligen också (som jag för sent insåg) när som helst stoppa. Mina fingrar blev också snabbt så känsellösa att de inte klarade de små knapparna på kamera och pannlampa.

Jupiter stod så högt i söder att jag hade problem redan att få den i synfältet, så jag fokuserade mot Venus som stod mer bekvämt till. Den var skymd av trädgrenar, och det räckte tydligen för att det skulle bli lite fel, som syns här på en 20s Jupiterbild

Ännu värre ser det ut på en förstorad kortexponering. Två sekunders exponering var också för långt för att man ska urskilja Europa och Callisto till vänster om Io. Den 5/2 stod Jupiter mitt emellan HIP 21708 och Hip 21436, så den rör sig nu tydligt åt vänster på himlen.

Mot Mars hade jag tydligen fokuserat om, för där ser det bättre ut. Strecket är antagligen ett satellitspår.

Sen höll jag på en lång stund att försöka leta upp asteroiden nr 887 Alinda nära ett par av stora Björnens fötter, lambda och mu UMa, men blev aldrig säker att jag faktiskt var rätt. Småplaneten nr 127 Johanna fanns nära gamma i Lejonet, och på vägen tog jag en bild av Regulus  på väg upp. Intressant nog är en 200mm-bild precis lagom för att man ska ana något om den fyrdubbla stjärnan. Den ljusa komponenten är spektroskopiskt dubbel,  med 40 dygns period, och den osynliga komponenten kan t.ex. vara en vit dvärg. På bilden här syns tydligt en 8 magnitudens stjärna uppåt åt höger omkring 3 bågminuter från Regulus. Den är enligt egenrörelse och parallax en fysisk följeslagare, om än med mer än 100000 års omloppstid. I större teleskop kan man slutligen se att den också är dubbel, med ca 600 års period.

Sen var det lätt att hitta gamma Leonis, där nr 127 Johanna befann sig nära stjärnan HIP 51187. (Inom parentes är gamma Leonis en vacker visuell dubbelstjärna, med ca 5 bågsekunders separation. Perioden är ännu obestämd, men troligen omkring 500 år).

Nu gick pekningen bättre, och jag hittade rätt också i Stora Björnen. Småplaneten nr 887 Alinda kan ibland komma intressant nära jorden, senast nu i början av januari när minsta avståndet bara var 0,08 astronomiska enheter. Jag kom nu inte till skott förrän det vuxit till 0,23 ae, vilket ju ändå är ovanligt nära. Nära mu UMa syns den lilla suddfläcken NGC3184, som egentligen är en stor spiralgalax.

Sen flyttade jag bara med monteringens skal0r till en plats nära den egentligen intressantaste (lägst nummer) asteroiden nr 70 Panopaea skulle finnas, men tog bara fem bilder utan att titta på resultaten. Nu efteråt ser jag att motordrivningen hade stannat redan på första bilden, men jag märkte inget förrän jag till allra sist pekade på Venus och sen startade om motorn igen. I förhållande till de svaga stjärnorna i Fiskarna är Venus orimligt ljusstark, och dränker allt i sin närhet.

Det verkar kunna bli klart fler kvällar, så jag får försöka igen med Antiope.

Sen visade det sig att jag av slarv aldrig publicerade den här sidan, så den kommer nu fel bland mars-sidorna 🙁