Äntligen stjärnor

Efter 39 mulna kvällar kunde jag idag se både måne och stjärnor, om än genom en del dis. Jag skyndade mig förstås ut med den vanliga utrustningen (EOS60D, 85 mm objektiv, iOptron-stativet) för att bota min stjärnabstinens. Jag var ute redan vid 18-tiden, med Saturnus fortfarande högt i söder, men tyvärr med en 39% belyst måne nära till höger. Det är en trevlig syn med blotta ögat, men svår att fotografera. För att få detaljer på månen är redan 1/250 s för lång exponering

medan Saturnus börjar synas först med hundra gånger längre exponering och Neptunus inte förrän vid bortåt 10 sekunder. Det betyder att månen på alla intressanta bilder bara är en stor ljus blaffa, som här på en 20s-bild.

På ett förstorat utsnitt från en 8s-bild ser vi månen Titan till höger om Saturnus och en nästan lika ljus stjärna nedanför till vänster. Saturnus rör sig nu åt vänster på himlen

Planeten Uranus var i opposition under Plejaderna redan 21/11, och jag hade planerat att ta bilder som vädret satte stopp för. Nu har den hunnit backa tillbaka ett stycke så att den bildar en lätt igenkännlig triangel med paret 13 och 14 Tauri. Ekliptikan går snett genom bilden, mellan 51 och 53 Tauri och rakt genom 13 Tauri

En småplanet som jag brukar följa är nr 16 Psyche. Denna opposition (7/12) fanns den nära Aldebaran, så den var ovanligt lätt att sikta mot. På en ful summa av tre 30s-bilder är den väl synlig, så det gäller bara att snart ta en ytterligare bild.

Till sist ville jag också ha en bild av Mira, och fick flytta mig lite för att få sikt mellan träden. En summa av två slarviga 30s-bilder visar en ljusstark Mira samt många svaga satellitspår. Sedan i november har Mira ljusnat snabbt, och närmar sig sitt maximum.

Vinterhimlen och Jupiter hade bara just börjat gå upp, och eftersom det är gott om tid för dem framåt nöjde jag mig med att i alla fall ha sett lite stjärnor igen.