Månsken!

Jag såg förstås månen, och tog den som tecken på att det faktiskt klarnat upp mot kvällen som förutsagt. Planen var att i alla fall försöka ta den där bilden mot asteroiden nr 40 Harmonia, men när jag kom ut och såg den disljusa himlen insåg jag att det nog var kört. Jag tyckte ändå att jag skulle ta en bild mot Hyaderna (med Ceres), och kunde i alla fall med ögat urskilja och sikta mot Aldebaran. Kameran verkade först (orsak okänd??) alldeles död , och när sen första bilden kom fram som en helvit skärm var jag övertygad om att det var något gravt fel. Först när jag märkte att jag (efter att ha minskat exponeringstiden) faktiskt kunde urskilja Aldebaran i det vita förstod jag att det inte var kameran som var problemet utan verkligheten… En lite disig himmel upplyst av månsken är extremt ljus, även med mycket mindre än normal exponering.

Den praktiska frågan blir sen hur mycket information som finns dold bakom det första intrycket.  Här är den obehandlade första bilden (20s f/3.5)

och här en något vettigare (10s f/4), men fortfarande inte av en natthimmel!

I bildbehandlingsprogram är det dock lätt att minska ljusstyrkan och öka kontrasten, vilket ger fula men i alla fall användbara bilder där man känner igen Hyadernas V. Det är tydligt att månupplysningen kommer från höger.

På en förstoring hittar man lätt Ceres, och faktiskt stjärnor ner till magnitud 10,5.

Jämförelsebilden visar sen Ceres rörelse på 6 dygn, så kvällen var inte helt bortkastad.

Jag borde kanske ha försökt även på Harmonia, men problemet var att sikta rätt. När jag misslyckats flera gånger även på mörk himmel var chansen inte stor att jag kunnat hitta rätt i mjölken…