1 Ceres

Den först upptäckta asteroiden är också den största, så att den nu klassas som dvärgplanet. Under 2015-17  omkretsades Ceres av rymdsonden Dawn, som bl.a kunde närstudera några märkliga vita fläckar. Troligen består dessa av salter som kan ha avlagrats av utströmmande vatten från en hypotetisk inre ocean. Den lilla Ceres skulle i så fall sälla sig till den exklusiva skaran av himlakroppar med flytande vatten som Jupitermånen Europa och Saturnusmånen Enceladus.

Ceres rör sig i en bana med halva storaxeln 2,78 a.e. och perioden 4,61 år. Det betyder att den kommer till opposition drygt 3 månader senare för vart år, eller grovt räknat 4 gånger på 5 år. En bättre approximation är 18 oppositioner på 23 år, vilket då nästan motsvarar fem varv i banan runt solen. Ceres skenbara rörelser på himlen är alltså ganska lika dem 23 år tidigare eller 23 år senare, men det är absolut ingen strikt periodicitet, särskilt som banan hela tiden påverkas starkt av Jupiter.

På amatörbilder är Ceres helt stjärnlik, och avslöjas bara av sina rörelser. Jag har inte alls varit systematisk, men har i alla fall samlat på mig ett antal illustrativa bildpar. På den analoga tiden, när jag tog diabilder av stjärnhimlen, måste man anstränga sig extra för att få med objekt av Ceres ljusstyrka, magnitud 7-8 eller så.  I maj 1982, några dagar innan Ceres opposition i Vågen, tog jag bilder med 135mm teleobjektiv och 30-60s exponering. Under den tiden måste kameran följa stjärnhimlens rörelse, så jag måste ha fäst kameran på mitt lilla Celestron 5-teleskop med motordriven montering. Trots detta är det med möda man urskiljer Ceres på den andra bilden, där följningen inte riktigt fungerat, trots att den bör ha varit ljusare än omkring magnitud 7,5.

Oppositionen 2009 var kring 1 mars högt på himlen i Lejonet, och här syns den långsamma förändringen när rörelsen kring 1 maj åter blir direkt. (Vänstra bilden är en summa av flera exponeringar, fulare men tydligare).

Oppositionerna i juni 2010 (lågt i Skytten) och september 2011 (Valfisken) missade jag helt, medan nästa igen i december 2012 inbjöd mera till observation. Ceres stod vid oppositionen högt på himlen mellan Oxens horn, som vi kan se på detta bildpar från januari 2013.

Nästa opposition kom i april 2014, och lustigt nog kunde man då se även Vesta i samma område i Jungfrun. Här ser man hur båda två rört sig i förhållande till stjärnbakgrunden på de tre dygnen mellan bildern

Nästa opposition i juli 2015 i Skytten var igen för sydlig, men hösten 2016 (efter opposition i oktober) syntes den bland svaga stjärnor i Valfiskens stjärnbild.

Nästa opposition långt norrut i Kräftan var ungefär 1 februari 2018, men jag observerade inte förrän Ceres var i slutet av sin bakåtslinga, dvs rörelsen är påtagligt långsam.

Nästa opposition igen skedde åter långt i söder, men jag råkade befinna mig i Chile för att se på solförmörkelsen den 2 juli och fick (oavsiktligt) med Ceres på en del bilder av Skorpionen och Antares.

Hösten 2020 gav en ny sydlig opposition, som jag dock ska försöka få bilder från…