16-17 juli 2020

NEOWISE igen

Efter trasslet med SW200 var det skönt att bara ta kamera med 85mm-objektiv och välja observationsplats fritt (med iOptron-stativet). Och när jag ändå var uppe sent så passade jag förstås på att ta bilder av Jupiter och Saturnus. De har båda backat lite nära sina oppositioner, som ses av läget i förhållande till 56 och 57 Sgr (jämfört med bilden från  7-8 juli). 

På en föstoring ser man tre av Jupiters månar, bara Io är dold (för) nära skivan t.h.

DeepSkyStacker brukar inte vara så bra på vidvinkelbilder, men här kunde jag kombinera två exponeringar så att  man tydligt ser Jupiter i relation till Skyttens ’Tekanna’ och ’Tesked’. Trots att exponeringen är bara 8s och himlen ljus kan man ana både den stora klothopen  M22 och  Lagunnebulosan M8, på varsin sida om Tekannans lock (lam Sgr).

Sen var det bara kometen som gällde, C/2020 F3 NEOWISE. Den har nu kommit mycket högre på himlen, och syntes direkt på den mycket ljusa himlen i norr, på väg mot, Stora Björnens framben, iota/kappa UMa, dit den kommer 18-19/7. Exponeringstiden är igen 8 sekunder, men himlen mycket ljusare än mot söder.

Med denna korta brännvidd (85mm) är det inga problem med kometrörelse, och en summa med totalt 60 s exponering visar ännu lite mer av en lång men svag svans som tyvärr (från vår nordliga latituder) drunknar i himmelsljuset.

Sen monterade jag Megrez-teleskopet på stativet i trädgården för fler bilder med längre brännvidd (360 mm). Vi det laget hade jag märkt att kvällen var så varm och fuktig att min tjocka observationsrock var helt fel klädsel, och när jag försökte lätta på den blev myggen nästan outhärdliga.  Fukten gjorde det svårt att sikta ordentligt genom sökare och kamera, men jag lyckades i alla fall få till en första omgång kometbilder. Sen råkade jag rubba fokuseringen, och när jag rättat till den kunde jag inte hitta kometen igen. I normala fall hade det förstås lyckats så småningom, men nu fick myggen mig att ge upp långt innan det var nödvändigt för synfältets skull.

En enskild 8s-bild ser (föstås) ut som en förstorad variant av 85mm-bilderna, och svansen försvinner snabbt in i himmelsbakgrunden.

Det man kan göra är att kombinera många exponeringar, och på en 137s summabild sträcker sig svansen klart längre, vilket man märker tydligt genom att jämföra med bakgrundsstjärnorna. Delbilderna är tagna inom ett 6-minutersintervall, vilket ungefär är gränsen för vad man kan tillåta med hänsyn till kometens rörelse. Om man jämför med bilderna från 11-12 och 13-14 juli så är svansen nu inte längre tudelad, utan verkar komma från hela kärnområdet.

Kommentera