Venus, Jupiter och några stjärnhopar
Molnen glesnade precis lagom så att jag kunde hitta och filma Venus bara 13 grader från solen (nytt rekord?) . Seeingen var usel, men det blev ändå fina bilder av den tunna skäran
Kvällen var sedan jättefin, och jag borde ha ägnat den åt foton genom teleobjektiv och/eller lilla Megrez-teleskopet, t.ex. av komet 41P som jag bara halvhjärtat sökte efter i fältkikare (och inte såg). Men eftersom jag hade SW200-teleskopet igång efter Venus och i väntan på Jupiter tog jag bara lite måfåbilder av vad jag lätt kunde hitta. För att fokusera valde jag den välkända multipelstjärnan Castor, och en 5-sekunders kortexponering (beskuren) visar lätt den tredje visuella komponenten YY Gem. Denna kortperiodiska förmörkelsevariabel är en fysisk följeslagare till det tätare paret AB, som här flutit ihop till en överexponerad blaffa. Castor A och Castor B är vardera täta spektroskopiska dubbelstjärnor, dvs hela systemet innehåller minst sex stjärnor.
Även det obeskurna synfältet är litet, och de båda identifierade stjärnorna är ungefär fyra gånger (1,5 magnituder) svagare än vad man kan se med blotta ögat.
Tre lättfunna motiv var sedan de öppna Messier-hoparna i Kusken. Här ser vi först en 45s-exponering av M37, med många svaga stjärnor. Hipparcosstjärnan i nederkanten av bilden kan under ideala omständigheter synas med blotta ögat.
Även vid M38 finns en ljus stjärna i kanten, men hopen är lite glesare
Den tredje stjärnhopen M36 är kanske den vackraste genom att den också innehåller en del ljusare stjärnor. Det finns däremot ingen Hipparcosstjärna i fältet.
En fjärde öppen stjärnhop som jag lätt kunde hitta är M67 i Kräftan. Denna hop utmärker sig (förutom att den är trevlig att se på) genom att den ligger långt från vintergatans plan och är ovanligt gammal, bortåt 5 miljarder år. Få öppna hopar blir ens 1 miljard år, utan de upplöses och deras stjärnor skingras ut i fältet.
Till sist kom Jupiter fram bakom träden. För att säkert få den i synfältet brukar jag börja utan Barlow (brännviddsförlängning). Denna gång var månarna så utspridda att ändå bara tre av dem kom med på filmen. Redan på denna överexponerade bild ser man också att Röda Fläcken syns vid högra randen, på väg att rotera bort.
Med Barlow (som ger brännvidd 2500 mm) kan man studera detaljerna på skivan, även om den dåliga seeingen var en besvikelse. Först en bild med Io inkluderad, där RödaFläcken är omisskänlig nere till höger.
Så ett par bilder med trängre synfält, där den sista är tagen 13 minuter efter bilden med Io ovan. Det är tydligt att Röda Fläcken är på väg not randen och strax försvinner
Tillägg 20/3: Med programmet DeepSkyStacker kan man addera exponeringar, så mina stjärnhopsbilder blir nu som följer
Först den unga (25 miljoner år) hopen M36 som liknats vid Plejaderna, bara 10 gånger längre bort
Sedan den medelålders (220 miljoner år) hopen M38
och den något äldre (300-500 miljoner år) och ovanligt stjärnrika M37
De tre hoparna ovan ligger alla omkring 4000 ljusår bort , i vintergatsbandet i stjärnbilden Kusken.
Så har vi till sist den avsevärt äldre M67, i Kräftans stjärnbild långt från vintergatan. Eftersom hopen är nästan lika gammal som solen och innehåller många sollika stjärnor har den observerats flitigt. Avståndet dit är omkring 2800 ljusår.
