Repris på gårdagen, fast bättre…
Det var ännu bättre väder (mindre dis), och jag gick iväg i god tid för att se den sydliga vintergatan. I så god tid visade det sig att Mars oväntat fortfarande syntes i ett hack i horisonten. Jag hann inte fokusera kameran (50mm f/2,8), men man ser alltså tydligt Mars och Saturnus på väg ner under två ljusa stjärnor i Ormbäraren (Ophiuchus).
En halv minut senare börjar Mars försvinna, men jag har i alla fall fokuserat hjälpligt. (Hade jag gått ut fem minuter senare hade jag inte sett någon av planeterna…)
Målet var som sagt den sydliga vintergatan, här först med vidvinkel (18mm f/2,8) innan det blivit riktigt mörkt.
Satellittrafiken är frustrerande tät på denna bild (50mm f/2,8). Enligt Heavens-above är det vänstra spåret från bärraketen för Cosmos 371, det högra från ett raketsteg för Cosmos 332, medan jag tills vidare inte kan identifiera mittspåret. Messierobjekten är alla öppna stjärnhopar, men man ser tydligt lite extra rosa från röd vätgas i M16 och M17.
På denna horisontbild är det mest flygplan som ger spår, men man ser tydligt den stora “Lagunnebulosan” M8. Klothoparna M22 och M28 kan i denna skala knappast skiljas från stjärnor.
Med samma 50mm-objektiv pekade jag mot Karlavagnens “tistelstång” med det berömda paret Mizar/Alcor. När man vet var de finns kan man lätt urskilja de svaga galaxerna M101 och M51. Karlavagnen står nu på höstkvällarna i sitt lägsta läge på himlen, och från min kikarplats ligger M51 under “takkanten”, och även M101 är svår att observera med teleskop.
Som sista uppgift med 50mm-objektivet siktade jag mot lambda i Vattumannen där jag några tidigare kvällar sett spår från geostationära satelliter. Med detta lilla objektiv ser man ett tydligt och flera svagare spår, och när jag sedan gör tvärtom, håller kameran stationär, ritar alla stjärnor spår medan de geostationära satelliterna blir punkter! De ligger alla i en snygg rad, projektionen av den magiska cirkelbanan 35800 km över ekvatorn där omloppstiden för en satellit är exakt ett stjärndygn. (Jag ska försöka identifiera den extra starka, sedd också t.ex. 23/8)
Sen var jag framme vid observationerna genom SW200. Det gick inte lika smidigt som i går, och jag fick t.ex. göra om GoTo-inställningarna när instrumentet gick från väster till öster om meridianen. Jag kollade inte heller polinställningen, som nog hade ändrat sig lite till det sämre (att döma av de avlånga stjärnorna på några bilder). Men att öht kunna köra runt mellan Messierobjekt är en ny erfarenhet, och jag är helt nöjd med kvällen. Jag tog oftast flera exponeringar (för DSS-kombination), men redan en enda visade mycket, särskilt som jag drog upp känsligheten till ISO 3200.
Först den fantastiska öppna stjärnhopen M11, med så många stjärnor att den mest liknar en klothop. Här var det viktig att ha reda på den lokal horisonten, eftersom den ganska sydliga hopen försvann bakom träd redan 22.45.
Hantelnebulosan M27 lockade även denna kväll, och den ökade känsligheten ger en ännu bättre 1-minutsbild
Klothopen M71 ligger alldeles i närheten, vid stjärnan delta i Pilen. I jämnbredd med M27 försummar man den lätt, men den är alltså stor och tydlig!
En mer välkänd klothop är M15 nära Enif i Pegasus. Den ligger snyggt placerad mellan en gul och en blå stjärna, vilka förstås båda ligger långt hitom hopen, några hundra ljusår jämfört med kanske 30000.
På måfå valde jag sen den öppna stjärnhopen M52 på gränsen mellan Cassiopeia och Cepheus. På bilden finns lite röd vätgas nere till höger, vilket visar sig vara den berömda “Bubbelnebulosan” (NGC 7635). Med större teleskop kan man här se nästan en “såpbubbla” blåst av en intensiv stjärnvind från en het, ung stjärna.
Till sist tog jag fler bilder av granngalaxen M33 (jmf i går), för att så småningom försöka få till en bra summabild.
Jag tog ju lite fler exponeringar, och här följer några summerade exempelbilder med DSS. Först vintergatan med M16 och M17, där 3 minuters exponering ger en tydligare bild av ett mycket komplicerat himmelsområde.
Sen några teleskopbilder, där jag liksom i går experimenterat med “flatfälts”-korrigeringar för att kompensera för den kraftiga vinjetteringen i teleskopet (centrum ljusare än kanterna). Även om det inte är perfekt blir det i vart fall bättre än det brukar.
Stjärnhopen M11 var imponerande redan på 1 minut, men en 3-minuterssumma visar ännu tydligare både hopens och det omgivande vintergatsfältets imponerande stjärnrikedom.
För M27 visar 3-minutersbilden intressant struktur i de svagare delarna av nebulosan
Galaxen M33 är den som vinner mest på längre exponeringstid. Här är DSS-summan av 5 bilder (6 minuters exponering), och man ser de oregelbundna spiralarmarna mycket längre ut från kärnan.
