Messiersightseeing
Vädret var klart, och kikarstativet rätt inställt. Jag kunde för en gångs skull använda GoTo utan missöden, så att valt objekt centrerades nästan perfekt i Megrez-teleskopet (f=360mm, f/5). Så det blev en runda snabbfoton på kända Messierobjekt, bara för att det gick…Bilderna är från 2-4 delexponeringar, kombinerade i DeepSkyStacker och sedan finjusterade i min vanliga fotoeditor.
Först ser vi den stora klothopen M92 (som jag ofta försummat för att den inte är lika lätt att hitta som M13…), 2,1 minuter total exponering
Sedan den vackra spiralgalaxen M101, som jag också flera gånger missat och därför nu prioriterade med fyra exponeringar, totalt 7,5 minuter. Dvärggalaxen NGC5474 är en fysisk följeslagare till M101, dvs de ligger båda omkring 21 miljoner ljusår bort
Nästa bild visar en ovanligt rik och kompakt öppen stjärnhop, M11, 3,8 minuters exponering. , Den ligger i ett vintergatsområde med många mörka stoftmoln, som syntes även på en bild 23/8
Man kan förstås inte förbigå M13, norra stjärnhimlens paradexempel på klothop, här med 5,4 minuters exponering
Likaså obligatorisk är den stora planetariska nebulosan M27, “Hantelnebulosan”. Med 8,1 minuters exponering ser man även de svagare delarna, men hantel syftar alltså på en tydlig dubbelstruktur i de ljusare partierna i den utkastade gasen. (Man ser också att kvällen nu började bli disig, så att de ljusa stjärnorna har en halo kring sig).
Vår granngalax M33 kräver ännu bättre väder och längre exponeringar för att komma helt till sin rätt, men redan denna 8,5-minutersbild visar den intressanta spiralstrukturen
Nära Deneb ligger den s.k Nordamerikanenulosan, ett vätgasmoln med skymmande stoft som ger en illusorisk “Mexikanska golfen”. En vanlig kamera är så okänslig för rött ljus att många amatörastronomer “moddar” sina (=plockar bort infrarödblockerande filter) för att få bättre bilder av himlen många röda vätgasmoln. Även med min omoddade kamera får man dock här en ganska bra bild av nebulosan.
Jag siktade åter mot Neptunus bredvid lambda Aqr, och fick åter på köpet ett antal spår av geostationära satelliter
På uppförstorade detaljbilder kan man se att Neptunus rört sig ett litet stycke sedan den 23:e. Den är precis i opposition (2/9) och ‘backar’ alltså åt höger längs ekliptikan
Parallellt med Megrez-fotona försökte jag ta bilder med min andra kamera (EOS450 med 35mm f/2,8) på iOptron-stativet, men det blev lite slarvigt. Karlavagnen hamnade snett, och jag märkte inte den intressanta “dubbelsatelliten” till vänster. (Ändpunkterna för båda spåren finns med, dvs det måste ha varit två satelliter efter varandra i nästan samma bana. Heavens-above ger ingen bra identifiering)
Synfältet är precis lagom för Polstjärnan och Lilla Björnen
eller Cassiopeia. Det är slående hur många svaga stjärnor som syns med bara 30 sekunders exponering!
Till sist övergick jag till att ta bilder av trädhorisonten från min nya standardplats. Eftersom träden finns nära hamnar toppar och luckor nästan en timme längre västerut, så det är klart viktigt att ha koll på…