Roligheter och problem
Vädret var ganska klart, men med en del tunna dismoln. Jag satte en kamera med teleobjektiv (130mm f/4) på iOptron-stativet och gick iväg en bit till ett ställe med fri horisont åt sydväst för att åtminstone få några översiktsbilder av de många stjärnhopar och nebulosor som finns ditåt. (Jag når dem aldrig med teleskop för några ordentligare studier). Stativet var inte riktigt med på saken dock, utan glappade så att bara en bild av fyra eller fem blev användbar. Av någon outgrundlig anledning var problemen mindre i andra riktningar, så jag fick några bilder till sist.
Här först en av himlens finaste öppna stjärnhopar, M11. Den ligger i den lilla stjärnbilden Scutum(Skölden), mest känd för sina mängder av svaga vintergatsstjärnor (“Scutum-molnet”). Det beror mest på att där inte finns så många mörka stoftmoln, vilka annars skymmer bort stjärnorna. En stjärna som sticker ut med sin rödaktiga färg är V Aql (Aql=Örnen, närmaste stjärnbild norr om Scutum), vilken som många andra av sin sort också varierar i ljusstyrka.
Nere vid horisonten var det molnigare, men man kan ana den tvåfärgade Trifidnebulosan (M20). Lagunnebulosan (M8) är dold i molnen, men vi ser också de två klotformiga stjärnhoparna M22 och M28 nära lamda i Skytten (Sgr), “tekannans lock”.
Lite högre upp finns “Svan”-nebulosan M17 tillsammans med tre öppna stjärnhopar (M23, M25 och NGC 6645)
(Om man vänder nebulosan med söder uppåt kan man med lite fantasi se den som en simmande svan på väg åt vänster).
Ovan har jag pekat nära stjärnan lambda i Örnen (för M11) och lambda i Skytten (för M20 m.fl.), och av en lustig slump ligger planeten Neptunus i år nära stjärnan lambda i Vattumannen (Aqr), så den är ovanligt lätt att hitta. Mitt i bilden ser vi ett starkt och flera svagare streck. Det är geostationära satelliter som när kameran följer himlens rörelse blir synliga på detta sätt.
Asteroiden nr 2 Pallas har en mycket ovanlig bana som kan föra den långt ovanför (eller under…) ekliptikan. Förra året kunde man se den i Herkules och Ormbäraren, och just nu är den i en gynnsam opposition i Lilla Hästen (Equ). På bilden ser vi också den ljusa stjärnan Enif (epsilon i Pegasus) och den klotformiga stjärnhopen M15. Denna är så liten och kompakt att man här knappast kan skilja den från en ljus stjärna.
Mitt i Svanens stjärnbild hittar man som vanligt den långperiodiska variabeln chi Cygni. Den närmar sig nu sitt maximum och är lätt att urskilja. I minimum kan den vara tusen gånger ljussvagare, och det är då inte lätt att identifiera den säkert bland alla svaga grannstjärnor. (Satellitspåret t.h. kan man via heavens-above.com identifiera som “Cosmos 1125 Rocket”).
