Lite testbilder med en 2x brännviddsförlängare (“Barlow för kameran”)

Första problemet var att kameran klagade på ‘dålig kontakt’, eftersom extendern kopplades till en kikare och inte till ett kameraobjektiv. Efter lite nätforskning fann jag att lösningen (mkt ointuitivt!) är att bryta kontakten helt genom att tejpa över kontakterna…

Med Megrez-teleskopet blir brännvidden nu ca 800mm i st för 400, och man kan ta hyggliga helbilder av solen

och månen

Med SW200 blir bildskalan så stor att månen inte riktigt får plats, men man kan ta två bilder och kombinera med imerge

Kvaliteten är bättre än med Megrez, men inte i proportion till teleskopstorleken, och går förstås inte alls att jämföra med filmning+Registax.

Brännviddsförlängningen ger bra bilder av Jupiters månar, som denna kväll var lustigt placerade alla på en sida av planeten. Här ett utnsitt med identifikationer och där deras olika ljusstyrkor märks tydligt. Planetskivan är gravt överexponerad redan på 1/4 sekund. (Det sneda strecket är den ursprungliga bildkanten där planeten hamnade av misstag).

Hela fältet är större, men ändå så litet att det inte finns några ljusa stjärnor i närheten.

På en 30s-bild (med dålig följning, stjärnorna som streck) syns stjärnor, men de ljusaste är av 11:e magnituden, dvs 100 gånger svagare än månarna. Det fägglada korset över Jupiter uppkommer genom s.k. diffraktion mot hållaren för sekundärspegeln som finns i strålgången i en Newton-reflektor.